Var till en trädgårdsmästare förra veckan för att diskutera min gräsmatta, och mina rabatter. Hur man bäst ska ta hand om dem inför kommande vinter. Jag har kämpat med gräsmattan, planterat nya frön och vattnat dem noga då jorden inte har tyckts vara särskilt bördig. Den är fläckig och lite skamfilad, men jag har som sagt kämpat med att få den att växa och var mån om att bibehålla de framsteg som skett.
Han tyckte inte att det var så intressant att diskutera gräset som att se till jordkvaliteten under det. För att undersöka denna slet han upp ett hål i min gräsmatta, bort med alla små grässtrån som hamnade i en hög på sidan.Han grävde med fingrarna där under och drog upp händer fulla av vattnig mylla. Det rann svart vatten från hans handskbeklädda händer och fläckade ned det gröna täcket som jag vattnat så omsorgsfullt. Det gjorde mig lite ont.
Jag stod och såg på hur mitt hårda slit bara sattes åt sidan till förmån för hans patentlösning; konstgräs. Skit i omvårdnaden, plantering och att odla fram, skit i själva processen, se istället till till resultatet. Jorden där under bedömde han ändå vara så utarmad att det bara en fråga om tid innan gräsmattan blev fläckig och slutligen mossangripen och inte alls vad den ska vara. Konstgräs fixar allt det. Han rekommenderade märket Evergreen.
Jag har provat att ha konstgräs över förut, men blev inte nöjd med resultatet då. Jag vill ju odla, ta del av växtprocessen så jag kan känna att jag uppnått något. Lite skit under naglarna är bara bra resonerar jag, man gläds så åt att se de små stråna spreta upp ovan marken, och växa upp till en ståtlig gräsmatta. I vilket fall tyckte han att den processen tog för lång tid, det finns så mycket annat som kräver förberedelse för vintern som gav beständigare resultat att det var bättre att strunta i det här och lägga krutet på konstgräs istället. Han såg ju bara till vad som gav bäst resultat sa han.
Lite i förbifarten sa han att han mindes att vi träffats förut och att jag mycket riktigt hade haft konstgräs då. Jag nickade och det stämde, jag hade då provat att lägga ett rutnät av två sorters gräs för att få en livligare 3D-känsla i min annars platta gräsmatta. Resultatet var inget jag blev nöjd med dock, då frosten förstörde plasten så småningom. Plasten tålde inte heller att jag ställde trädgårdsmöbler på den, och då var det ju helt misslyckat att ha en gräsmatta alls. Jag ville ju ha garden parties på den, och pallar den inte med trädgårdsmöbler är det ganska säkert att den heller inte pallar med det. Jag är också mån om helhetsintrycket såklart, och några av de beständigare sorterna tenderar att lukta mycket starkt när solen ligger på. Det är inte heller något man vill ha till sitt garden party.
Han ville förhöra sig varför jag inte var nöjd med resultatet och jag förklarade. Han suckade lite när jag berättade om alla konstgrässorter jag provat för att hitta något som passade min vision för gräsmattan. Det fanns ju inte så många alternativ kvar sa han, och man fick faktiskt välja om man ville ha ett vackert intryck eller en beständigare sort man kan gå på och ha sådana garden parties på. Man kan liksom inte få allt här i världen, och vadsomhelst måste ju vara bättre än den råa myllan? En sanning med modifikation tyckte jag, men det tordes jag ju inte säga. Han frågade mig om jag ändå inte misstagit mig gällande de problem jag hade med gräsmattan, var konstgräset verkligen inte lämpat för garden parties? Lukten var väl inte så stark? Med lite jävlar anamma och stark mat gick väl det att lösa? Maten tyckte han dock att jag skulle ta det försiktigt med, och inte tappa på gräset för även de beständigare sorterna tålde inte att starka kryddor fick kontakt med själva gräset. Hans utläggning slutade med att han åter rekommenderade Evergreen, jag kunde ju iallafall prova. Han gav mig sitt tillstånd att riva bort den om jag inte blev nöjd, och jag tänkte att det inte var några små tankar han hade om sig själv. Min gräsmatta! Klart jag river bort skiten om det inte fungerar.
Jag kände mig i vilket fall tillintetgjord helt när han nyktert presenterade alternativen på detta sätt. Helst ville jag bara gråta. Det var ju faktiskt min gräsmatta han talade om MIN och inte någon standardgräsmatta, jag ville ju customize den efter eget huvud och inte anpassa mig till någon standardmall för konstgräsmattor. Jag drog mig till minnes den hemska lukten av konstgräs, och hur det hade runnit vatten ur hans händer när han kramade jorden. Det gjorde ont att ens tänka på. Allt skulle plötsligt gå så snabbt - en lösning efter 10 minuters diskussion när det var 3 år sedan vi setts sist. Då var jag nöjd med att ens ha en gräsmatta, men kraven växer med åldern (eller något...), och nu kunde jag inte alls tänka mig att vara nöjd med konstgräs för att titta på.
Intrycket av samtalet lämnade mig inte ifred under hela veckan. Allt jag kunde tänka på var hans snabba bedömning av min stackars gräsmatta som totalt otillräcklig. Minnen från tiden innan konstgräset, och under de första utprovningarna av de konstgräs som såg bra ut på håll gjorde sig gällande. Jag gick som i en dimma och kunde just inte tänka på annat. Fanns det verkligen ingen annan lösning än att ge efter och acceptera att det inte fanns något annat hopp för min gräsmatta? Jag kunde ju inte neka till att den inte var anlagd på näringsrik jord, och att mossan och frosten kunde förstöra de sköra gräset närsomhelst.
Jag visste inte vem jag skulle prata med om mitt problem, då det kunde tyckas rätt trivialt. Jag menar, det var ju inte som att livet stannade för att jag inte hade en gräsmatta. Hade jag klarat mig så här långt utan garden parties kunde jag väl göra det i fortsättningen med, visst? Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad att återupprepa hans utlåtande i minnet. I efterhand tog det sig karaktär som en total sågning av mig som bedömare av min gräsmattas hälsa, även fast det var jag som sökt uppträdgårdsmästaren. Jag hade ju faktiskt efterfrågat hans råd och kunde inte bli sårad för att det inte var snäckskal och champagne, visst? Jag tog det ändå väldigt personligt, och kände mig väldigt billig.
Så en dag veckan efter brast slutligen mina dammar. Jag återupplevde helt hur det var innan konstgräset. Mina tankar tycktes nedsänkta i en tryckkokare fyllt med svart vatten, och det elektriska ljudet från trasiga högtalare ringde i mitt huvud vad än jag gjorde. Jag grävde själv ned händerna i den fuktiga jorden och kramade ur vattnet, kastade upp spadtag av jorden i högar och kramade ur vattnet ur den. Jag stod på knä och kände fukten genom byxorna, det stänkte av blöta och fukt mot mina kinder och sved i mina ögon när det spratt dit.
Den mustiga lukten fyllde mina näsborrar och jag insåg att inget konstgräs i världen, eller äkta gräs för den delen hade kunnat dämpa doften. Jag hade känt den hela tiden men förnekat den. Det var inte gräsets textur, konst eller äkta, eller lukten av konstgräset som jagat iväg besökare från mina garden parties utan det var den här doften av våt jord som alltid känts genom allt lull lull jag försökt att fåfängt dölja den med.
Jag insåg att min gräsmattefas var över och att det var dags att acceptera det som ett misslyckat försök att göra mig till något jag inte var. Jag var ingen trädgårdsmästare och skulle aldrig bli, tyvärr. Det var dags att satsa sin energi på annat istället. Hela dagen satt jag på mina händer för att inte duscha gräsmattejäveln i round-up, eller DDT, eller bensin eller vad än jag kunde hitta för att se till att inget mer växte på min lilla gräsplätt. Det var inte nog att acceptera, jag ville förstöra för att hämnas på den där skiten som jag investerat mig så mycket i helt utan att få mitt önskade resultat tillbaka. Det var småsint och inte helt rationellt, men den rationella tiden var över nu. Det var dags för drastisk handling.
Lyckligtvis har jag som sagt varit med om anfall av sådan absolut irrationell småsinthet förut, och vet att man ska sitta kvar på händerna. Jag kunde ju faktiskt fortfarande sälja min plätt till någon annan som kunde få använda den till begravningsplats eller skitförvaring vad fan som helst där det inte är särskilt viktigt med looken på en gräsmatta. Jag härdade med mången tår ut, medan jag höjde nävarna mot skyn som Raskolnikov aldrig tordes och förbannade allt och alla för deras bristande engagemang i min gräsmatta.
Några dagar gick och min bittehet avtog för att ge plats åt uppgivenhet och sorg, ett slags process för att släppa taget om gräsmattan. Fler dagar skulle komma och gå och gräsmattan skulle inte magiskt förvandlas, och den var utdömd. Det var lika bra att ge upp drömmen om garden parties nu och sälja. En sorgeprocess följde alltid på sådana här utbrott, de är så energikrävande att det tar sitt tag att återta kontrollen och boosta igång motorerna igen. Allt kommer och går tänkte jag, det är så det är. Fortfarande tjurig för att ingen frågat om min gräsmatta, fastän jag aldrig nämner den särskilt mycket lade jag ut plätten till försäljning på blocket.
Spekulanter kom redan nästan dag och tittade, ett par hand i hand. De planerade hur de skulle göra en övningsgreen att träna upp precisionen i sina golf put:ar. All's good and very well tänkte jag, konstgräs och ett litet hål är allt ni behöver. Jag log med alla extralysen på i grillen som jag bara kunde muster. Oset av jorden stack mig i näsan hela tiden och jag var så glad när de beslöt sig och vi utväxlade nycklar till grinden mot bitcoin. Done deal. Vrakpris, varsågoda.
För pengarna köpte jag en sovsäck att betrakta stjärnorna genom, de är så långtbort att de inte möjligtvis kan lukta illa.
