9.01.2015

A wandering man, call me Sand

Lite hårgoogling ledde mig in på känd mark. Suckar och pustar, sådan var tiden. Blev helt plötsligt lite nostalgisk. Gick förbi rektorsvillan igår på min väg mot Jontes, och de bygger om där nu, en hel trädgård att räkna små blå blommor i ska tydligen göras om. Vad ska ES:arna göra då?! VAR SKA DE KASTA SINA RUTOR?!? Åh, its all the same Henno är ändå borta... Helt plötsligt känns det som om jag bott här så länge, fastän det bara är sammanlagt...7 år?!? 

Känslan späds på då jag går förbi Katte och hör den där sörjan av engelska med olika dialekter. Ujuj, jag som bara häromdagen skröt om min lokalkännedom, dividerar man den på antalet år är den ju skrämmande låg! Får ibland impulser att söka upp någon gammal IB:are bara för att stöta och blöta lite, men sedan kommer jag ihåg vilket kräks den där tiden var och då liksom står det mig upp i halsen igen. Onwards and onwards, and onwards we go... I år är det inte jättelängesedan jag var där (typ 10 år sedan jag började där nästa höst...) men oj vad mycket annat det hänt sedan dess, allt handlar om perspektivet och det har den hänt otroligt mycket med, helt som sig bör alltså!
Kvällen till ära sitter jag och läser om schemas och scripts, och psykologilektionerna (evinnerliga 2 h block, inte lika långa som svenskan dock där klockorna gick baklänges...) kommer tillbaka vilket förmodligen startade den här nostalgitrippen.

Anyways...

Denna bild nedan. Gymnasiefasen. Omg. Så inspirerad. Smalt! Svart! Ögonsmink! Spännen! Young woman share your fire with me...



Denna bild nedan. Högstadiefasen. Omg. Så inspirerad. Svart och awkward.


Utifrån dessa bilder undrar ni då säkert hur hårfunderingarna gått, och jag har nog inte mycket att komma med på den fronten är jag rädd. Någon slags sluttande lugg blir det nog till slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar