The Curse of Millhaven

Hela huvudet ekar av tusen frågor som alla ryms i ett enda tecken- som färgar varadegen och ger allt sin bestämda smak. Jag äter upp min anteckningsbok. Jag andas inte, jag ångar.
Jag lär inte jag vill ut och dricka färsk björksav- klibb mellan fingrarna. Jag drar ner persiennerna och försöker intala mig att Oscar Wilde är intressant men solen bryter sig in och gör sidorna skinande bländvita- vad i helvete! Sir Wotton står tyst, spottar inga floskler och från golvet tittar Majakovskij uppfordrande på. Nihil viskar han, nihil. Högtalarna kräks på mitt bord och jag svabbar och svabbar men det kommer bara mer!
Jag bestämmer mig för att fly- men trampar på byxorna och slitsar högerben ännu lite längre upp, snart en kjol. Faller. Landar hårt på golvet, ser att jag borde städa upp alla smulor som Sturmis gömt bakom bordsbenen men jag vill inte! Rullar runt lite i smulorna och hoppas att de fastnar- går ut på loftgången och drar ner cigarettrök djupt i lungorna medan jag hoppas att smulorna lossnar. It's mekkin' me smell so good! Blåsten i min byxkjol, drar kring mitt bara hårlösa knä.
Går skrattande in igen,kluckar och gurglar, men inte heller den där förbannade Gatsby tycks hålla mig på mattan. Vrider mig lös ur hans stinkande andedräkts grepp och springer. Hoppar över biljardbordet och ut genom biblioteket. Nihil rosslar det från golvet nihil!

IB visslar schemat på matbordet jag aldrig äter vid men förvarar tvättmedlet på.
IB therefore you are! Jag äter upp schemat, mumsar i mig alla sidorna sköljer ner med mjölk och lime. Du finns inte replikerar jag därför finns inget teleologiskt syfte med existensen! Om utan teleologi, då ansvar och därför rysk roulette! Probabaility 1/6. Jag skrattar igen, skrattar och fortsätter färglägga Marilyn, slampan på väggen som hånar mig varje dag, hennes förruttnelse och äckliga lukt kräver tjockt med smink. Jag vill saxa upp hennes kött och äta hennes samtid som råkost. Jag vill smälta hennes köttiga lår i min magsäck och ära den som äras bör på vers.
Ned med er! Ned med er imperialistsvin och förtryckare, pepparkaksformar som skär av det som inte passar in.
Ned med er! Ironin slår mig plötsligt i huvudet med en gummiklubba och jag inser i ryggläge på sängen att jag behöver en krok i taket för att hålla rätsida på kajutan så att den inte slår över, samt att den Röda Kvinnan är den ultimata symbolen för pepparkaksbagarna, att borgerlig konkurrens får mina känsliga röda naglar att skiva sig. Fan ta dem alla! Konformister och avvikelser lika- de åker alla med på Corioliseffektens vridna tåg. O Mitt huvud, o mitt stackars huvud, jag har ODat på sötningsmedel och koffein o nej o nej, men nej det spelar ingen större roll. Fågelsång utanför i solens stärkelse som skallarande godståg.
Strandad i Irkutsk- vad fan kan man göra?

Leta upp en clown och göra ren ögonen med citrus, äta blinier och hoppas? Så kanske man kan suddigt se tidtabellen och resa vidare i historien, men så ställer sig en stor konstapel ivägen.
- No passport no name. No name no man. Haha skrattar jag- inget passport? Vad snackar du om- såklart det blir ett passport, men inte fan blir det vackert- det symboliserar nämligen en skilsmässa från någonting som var främmande från första början. Lycka och välgång till era barn! Men by all means jag vill inte glömma mitt mål, här, mitt passport - ta det behåll det, jag vet inte vart jag ska åka på det, för ingen jävel behagar ju berätta vart tågen går. Och quite frankly blir jag så bländad om jag tar på mig glasögonen att mina ögon sprängs- ont som hattnålar du vet, goe konstapeln. Min mjältsjuke vän. Han tvingar av mig solglasögonen och svullnaden slår till. Men jag vägrar ta på mig förstoringsglasen och se sanningen i vitögat.
Ett visum snälla! En frist! Men konstapeln skrattar- för sent- you dumbfuck, försent. Men ta en macka så länge- längre kommer du inte nu hohoho. Jag inser komiken och skränar ikapp med falkarna i träden och krypen på marken och konstapelkräket såklart; alla skränar vi ikapp som en djävulens Alexandrovkör- så många stämmor samtidigt, kakafonisk harmoni.

Ett rum, mitt rum, grönt rum- den där självgoda glädjeflickan blottandes knäna i sin vita klänning, på väggen -fastnålad- målad flourescent med överstrykningspennor. På golvet böcker med vietnamkrig, tredje riken och dystra porträtt som tittar på en. Förväntar sig saker. Vill saker. Mitt ärvda täcke biter jag i. Kväver krypen som ilar ut genom näsan istället, hjälps inte att man håller för- blir bara en hinderbana för krypkompisarna som idag är väldigt bestämda.

Vart är korset som borde sitta på väggen istället? Spräckligt golv som inte rör sig alls, som inte säger någonting. Tittar på. Jag sätter en trasad fot på den funderar vartifrån småstenarna kommer? Hur hände detta? Fastnar med handen i huvudbusken. På skrivbordet nynnar högtalarna något slätstruket från Storbrittanien, någonting om ett tåg som aldrig går som redan gått som inte väntar. Någon mumlar om pojkar som aldrig gråter. På bordet en sejdel kaffe, färgad av drycken men tom, och på golvet ren tvätt i en blå påse. Vart tog smulorna vägen, vart är schemat och varför har jag så ont i magen?

Vem har ställt till allt så fult härinne och vem har stängt fönstret? Släpp in den spröda fågelsånge!. En sked i tvättmedlet. Betryggande värdinneleenden på teven, lätta skratt utan underliggande mening. Skakar lite när jag läppjar på teet, koffeinfritt och snällt- idel örter som sprider sitt fina lugn ut i systemet och tar hand om de stackars möra flänsarna.
- Titta!
Jag tittar på mina fingrar, de har liksom svullnat och jag tycker lite synd om dem, men tillhör de verkligen mig? Har jag skruvat på fel par, för inte känner jag igen dem. Nej, bestämt tror jag inte att jag tagit fel. Så tokigt!

Ute sprider solen sitt milda sken och lyser upp sabbaten. Man borde kanske vara duktig idag och sjunga om kärleken den vida och blida som tar alla i sin famn. Fröding och Pusjkins kärlek. Men lite orolig blir jag allt då jag inte hittar schemat, jag kan ju inte missa det bland alla mina papper- har ju färglagt det med mina självlysande pennor och allt! Jag har visst glömt detta med att koordinera tid och rörelse- tappar tabletterna. Börjar sjunga The Persistence of Loss baklänges- det blir en ganska munter melodi. Gnolar medan jag letar, sitter vid mitt skrivbord böjer mig ner och försjunker i sällskap med Dorian och Nick. De talar så vackert att jag själv bara kan sitta tyst lyssna och nicka medhållande under deras sofistikerade och förfinande inflytande- tänk vilken duktig dam jag ska bli!