Verkligheten; flugprickiga tapeter?

Igår talade jag och en vän både mkt och länge- framförallt länge om livet universum och om hur årgång 90 artar sig på orten. Spännande I must say. Några gravida, några redan mammor, några sluskar och några stjärnor. On top of the Bell curve liksom.

Vi såg Bergen från både norr och söder, medan staden låg i mitten som ett natriumglödande öga i vilket myriader av små pacman spel döljde sig. Vi åkte runt och gick till havet, det var så svinigt kallt att vi åkte därifrån igen och så åt vi lite och talade mer. Staden var lika död som sist, jag vet inte hur man lyckas. Inte en kö någonstans, inte en levande själ annat än på Max- för oavsett aktivitet så blir man ju natthungrig på Max!

Ja herregud, vi diskuterade feghet- är det fegt att ta det säkra före det osäkra, undvika dumma risker eller blir man som en oöppnad flaska utan ivserfarenhet var en av de centrala frågorna. En av oss ansåg att man skulle satsa på att hålla det förflutna rent till framtidens nytta medan den andre ifrågasatte vad allt detta innebar.

Till vilken nytta frågades det håller man det förflutna rent?
Hur långt ska man gå för att hålla det rent, och slutligen vad är ett rent förflutet? Ska man konservera sig själv och göra vad man blir tillsagd, le och vara nöjd med det man får, punktligt och snällt ifall det händer något i framtiden eller ska man försöka finna något som gör en lycklig och nöjd? Är de två samma sak? Hur vet man skillnaden? Går livet ut på att följa order, hålla sig ekonomiskt och organisatoriskt flytande tills den dag man får ålderskrämpor och dör? Är det förflutna ett ärr att sminka över och en barndom att inte kännas vid? Smöriga klichéer men Darwinismen lyser igenom med natriumsken och allt blev gulorange.
Hur får man organisationen och resten att passa ihop? Och så slutligen halkade vi in på den gamla fina Frågan Om Framtiden(tm).
Den uppenbarar sig ofta i mörkret med sällskap och så även denna kväll. Vad är framtiden? Var passar hopp och realitet ihop? Den finns ju implicit i hela kvällen men den fick nytt sken då vi kommit fram till diskussionen om hur livet hittills gått för de inblandade i årskull 90.
Det roliga är att det inte finns något liv hittills för att vi bara är 19 futtiga år, kan man resonably extrapolera från den ringa erfarenheten till att förutspå ett liv? Rimligtvis borde det ju vara mer än 20% av totala antalet år att arbeta med men ändå?
Och sedan slår det oss funderare i huvudet att vad fan sitter vi och håller på med? Absurd situation, vi stod längst upp i tornet på det Norra stadsberget och blickade medan kamratens spottloska singlade ner mot marken. Opräglade mynt. Nihil. Slutet innan början. Åter Nihil. Och som grädde på moset fanns ett telefonsamtal på mobilen då jag lyssnade av röstbrevlådan. "Hej, det är xxxxx xxxxx från xxxxx, jag ville bara höra hur du mår..." Va fan? jag förstår ingenting, läskigt värre, professionell omtanke? Nihil, nihil, nihil. Betalning, baktankar, banktankar, masker gjorda av PVC.
Alla samtal slutar som detta, sönderanalyserade som en uppfläkt dominatrix då leken gått över styr på badrumsgolvet vars mun är fylld av de fortfarande kroppsvarma klichéerna medan golvdraget fortfarande få pisksnärten att vaja.