Hang on to your IQ/ Feurio!

Sprängfylld av lava men ett vitglödande sår hindrar mig från att likt vulkanen dela med mig.

Jag råkade bränna mig på ett glödgat svärd då jag svängde med det som bäst. Då jag som mest bara ville slicka på det och känna kittlingen på tungan bet det mig istället och då sitter jag här, slickar mitt sår istället.

Man skulle ju förstås kunna önska att det var första gången jag brände mig, förstås även vidhålla att det inte är samma sak nu men under så vet man ju. Ja man skulle även kunna påstå att det är oförsiktigt att svinga ett sådant svärd och släppa det i hoppen men man skulle ju också kunna hävda att man trodde handtaget var bredare- men varför ens bemöda sig egentligen? Det borde ju som sagt inte komma som någon överraskning. Man har ju alltid hörts säga att det är bra att kasta det och volta på, kanske inte så reservationslöst som man trodde?
Svärdet är ju tvåhövdat, väl medveten om detta är jaget. Ja, man borde skött bättre om det, hållt glöden snällt röd och så men så blev det ju inte. Så lätt att glömma bort, känna sig bättre än, göra annat helt enkelt, smickra sig med annat kanske ännu enklare.  Kanske tillochmed ännu lättare än helium att hävda att det är svärdets fel, men alltid och varje gång? Nja, smickrar mig med två koppar logik och säger nej till otur. Men ja då så, man får ju betala priset också. Ett glödgande jävla sår som aldrig läker i kanterna.

En mindre självkritisk individ kanske skulle umgås med gamla tankar på konspiration, att svärdhelvetets huvuden talat sig samman om bettet, kanske skvallrat om tips till varandra. Kanske att de varnat varandra för att svärdet skulle användas till eldslukeri, en mindre självkritisk individ skulle alltså smickra sig med sådana resonemang, inte jag. Att de föredrar varandra och således tänka, åt helvete med svärdet! alltså, skulle denna person tänka. Kanske tillochmed snudda vid tanken att det är så här det skall vara för att platsen i historien skall garanteras- att allt ingår i priset/motivet/ Det Oundvikliga. [För om det är oundvikligt- så mycket bättre med räls (än tandställning haha) än asfalt utan dragna linjer! Ja detta och mycket annat kan ju stämma som gamle Timothy McVeigh brukade säga. Dashing through the snow get the fuck out of my way so to speak.]

Jaja, whatever - come what may -
hårt mot hårt mot ensamheten 
det här jävla språket
Is that the baby?