The good, the bad, the ugly

Det var jag, Sturmis och hästarna. Sturmis smackade med läpparna och hoppade lite, när hon inte hotade folk med stryk. Själv bet jag i cigaretten och kisade ut över vidderna. This is trouble coming your way, satte en på Brez näsa och sade åt henne att gå tillbaka in i köket. Inga muffins fanns i närheten därför kastades ingenting, eftersom ingen av oss ville sjunka till samma nivå som Tony Olsson. Ett rån - OK, kasta bajs? Nej, bitch please. Man är inte kung då, inte ens i Texas.

Vi rättade till hattarna sade ett artigt "ma'am" och störtade våra hästar iväg. Sturmis tår pekade mot Ånge och Ystad där hon var "one with the horse" Spock-style. Det gjorde en skön syn där hon smackandes med läpparna hetsade sin häst snabbare och snabbare. Själv hade jag vissa problem att komma iväg med väl uppe fart flög även jag likt ett reaplan. Fartvinden fick aldrig bli så stor att den släckte cigaretten som dinglade nonchalant i mungipan. Någon måtta får det vara men snabbare än ökenvinden susade vi fram.

Vi pausade runt kvällningen för att låta hästarna vila, de var täckta i Swith pour on och blev därför inte påverkade av kusarna. Själva bröt vi svampiga utväxter - mykorrhiza? från träden och lade på elden då man blev lärd i skolan som barn att göra så. Snart skingrades krypen, till och med knastrandet från elden verkade mer avlägset. Kanske var det Sturmis kokkonst som gjorde det?
Den futuristiska sydstatska nationalrätten Bourbon n' beans stod på matsedeln. Tusen burkar beans och tusen flaskor bourbon rasslade och klirrade i våra sadelväskor men ingen av oss klagade vid utsikten av skörbjugg. Vi var ju men not mice, spartanstyle. Sturmis hade dock ett ess i rockärmen- marshmelons! Vi trädde dem på våra knivar och lyssnade då de karamelliserades, ljudet lät likt skinn som kuvade sig för elden. Knastret ekade i våra öron.

Så plötsligt bryts vår allsång upp, row your boat no more. Sturmis drar snabbare än man hinner se fast rörelsebanan hänger i luften, dallrar och skimrar. Hon ser drakar bakom träden. Jag hoppar lika snabbt upp och viftar undan ponchon. Vi har drakar i vardagsrummet, det finns bara en sak att göra, dra snabbare än dem innan vi är lika grillade som marshmallowsen. Jag ställer mig framför Sturmis, jag ska skjuta den där jävla draken i knäet vid första rörelsen. Jag går först kapten. Sturmis drar runt mig i axeln och hennes ormögon väser åt mig "Damn it Allilujeva, du är en cowboy ingen deflectorshield!". Jag insisterar på odödligheten, visar min stålponcho som bevis och går ändå först genom buskarna. Men vi har gått i cirklar för då jag kliver genom buskaget finns där draken.  Han är snabb som tusan och bränner mig på benet. NEEEEEJ! Jag inser att jag blivit Katlabränd, allt är förbi. Jag tappar cigaretten och klistrar genast händerna till låren. Jag faller och Sturmis vet att hon måste bära mig likt den sårade soldaten tillbaka. Hon skjuter draken i förbifarten och springer med mig hängandes över axeln. Hon smackade vilt med läpparna och hoppade. Jag såg hörde två meter långa tånaglar slita upp mossa skrikande med rötterna. Tusen små röster skriker som stekta ägg "NEEEEEEJ!". En väckarklocka mitt i allt.

Vi måste hoppa i Jordgubbsfloden och släcka elden som invaderar benet som ett virus säger Sturmis. Jag litar på henne genom att smacka tillbaka i morsekod "Damn straight partner". Genast finner vi oss flytande i Jordgubbsfloden. Sasquatch ger oss varsin gummiring att flyta med i, det är två duschringar ser vi. Men mer hinner vi inte tänka förrän gräset lyser i neon och theremins spelar fågelsång i bakgrunden. Sasquatch skyddar oss mot allt ont, och brännsåret efter Katlaelden är långt borta nu.

Nästa dag vaknar jag på stranden vid sjön. Jag har klädbadat och någon jävel har stampat ut elden. Sturmis smackar god morgon och jag höjer hatten till svar. Sedan tänder jag morgonens första cigarett och vi äter Bourbon n' beans till frukost. Hon erbjuder mig en marshmelon som tilltugg och vitaminkomplement men jag väser fram att jag inte behöver några vitaminer, vi måste bara get the hell out of Dodge. Sturmis smackar medhållande. När vi går till det träd vi bundet hästarna i finner vi dock att någon skjutit en av dem. Tråkigt, men kosten blev ju iallafall varierad. Vi har oss en riktig frukostfeast och rider sedan med all packning smackande vidare på den andra med varsin cigarett och en blick som skulle döda småvilt.