Ode till svunna tider del I

Damn, igår kväll. Som en film. I the nearby stad.

Tre tjejer träffas som av en händelse en kväll i April. Dimman ligger tät över det tomma lilla samhället som kröns av OK macken. Det hindrar inte dem från att bestämma sig för utgång. Dimman är så tjock att man inte ser de andra bilarna på vägen, fanns det några andra bilar? De kör till den intillliggande staden. När de kommer till staden är där tomt. Inte en levande själv någonstans.Något enstaka neonljus lyser upp bitar av dimman men tränger inte igenom de tjocka ridåerna.

De går till the ställe men där finns inte en levande själ. Inte heller ute på gatorna finns några fellow wanderers, de fortsätter storgatan fram men det är tomt. Deras klackbeklädda steg ekar genom natten men som alla andra ljud dämpas det fort av dimman. En spöklik tystnad uppkommer därför mellan stenhusen. Droppar av kondens samlas på husväggarna fast kylan äter sig genom deras tunna kläder.

Trion bestämmer sig för att gå till ett hamburgerställe. Tröst att det där under det orangefärgade neon rören i taket får man alltid finns någon redo att ta ens order, ett löfte om human interaction, vilket de alla nu längtar efter. De har ett behov av att stilla oron över att de är de enda desperata ute. De går mot disken över det glatta golvet. Det är tyst tyst tyst med undantag för ekot av deras fötter. Ljuset mot fönsterrutorna stänger den suddiga yttervärlden ute och gör huset blint. Man ser inte ut, men vet att det är fullt möjligt att se in. Varifrån man än tittar så är tre av fyra väggar är fönsterbesatta. Som ett terrarium.

De står vid disken och väntar. Ingen service, ingen där! Hur ska de då få sitt garanterat svenska nötkött med gratis kaffe på maten? En av dem ropar in bland de flottiga maskiner som dagligen spottar fram döda djur och konserveringsmedel, alger och färgämnen. Fetma och diabetes. Bakterier och små virus.
Inget svar. Tyst bakom disken, tyst framför disken. En av dem går bort till kaffeautomaten och tar en gratis kopp medan de väntar. En av de andra ropar åter vid disken. Den tredje föreslår att man skall gå in bakom disken och se om någon gjort sig illa vid fritösen och därför inte kan komma, eller om det är amour på gång i städskrubben. Varför inte passa på att ta en gratis glass medan man väntar?

Kaffedrickaren sätter sig vid ett bord och får sällskap av den som ropat på personal då den tredje själv får gå innanför disken på äventyr. Heder och moral frågar de, är det inget den tredje har? Den tredje skrattar roat och sminket trollar vips fram ett par kindben då hon ler. En ram kring ögon som inget ser i bakom disken utom reflexerna av takbelysningen i stålmaskinerna.

Hon går in bland maskinerna, bakom disken in i köket. De två vid bordet börjar konversera om någon kille från skolan som gjort det ena eller det andra till allmänt förlöjligande. De känner sig överlägsna och starka, de är så mycket bättre än honom.

Så hör de skriket. Gällt skärande vitglödgat. Skriket som bär med sig skräck och förvåning. De uppfattar det med glasklar precision för härinne finns ingen dimma som dämpar och fördunklar sinnena.
- Den bet mig, den bet mig! De ser den tredje komma i vild fart bland maskinerna hållandes om armen ur vilken det pumpar mörkrött kvickt levrande blod. De andra far upp från stolarna som välter med ett skrällande ljud på golvet. De omkulltippade stolarna petar kaffedrickaren i knävecken. Blod och snoriga tårar sprutar från den tredje. Underläppen rycker på den som bara satt där.

De andra ser vad det rör sig om. Bakom den första kommer ut från hamburgerians innanmäte sega lemmar och en tom skalle, gutturala gurglanden når dem. Skräcken griper dem alla. Tre små flickor har stött på den stora stygga vargen.

Det är zombies på Max.