Dålig speed på uppdateringar....

...ja jag vet. Men på onken är ju allt konfidentiellt, och resten av tiden har jag varit på gymmet nu.
Men härda ut!
För imorrn, imorrn, imorgon har Sturmis födelsedag; big happening- skall rapporteras!
Jag tänkte överraska Sturmis imorgon med en present när jag kommer hem, hysch hysch inte berätta! Och då kom jag oavsiktligt att tänka på andra surpriser.

Det var en gång en föderska och två avkommor som skulle äta pannkaka, men mjölken verkade ta slut innan blaskig pannkakskonsistenspå smeten hade åstadkommits. Den stackars föderskan var alldeles ifrån sig, hur skulle hon mätta sina avkommor om inte den sista mjölken räckte?

Hon sökte desperat efter den sista slatten i var förpackning som fanns på deras stora stora diskbänk. En hel skog avv mjölkförpackningar som hade gått åt till smeten försökte hon förgäves mjölka på den sista slatten mjölk. Tillslut hittade hon en mjölktetra som kändes tung, den här, tänkte hon, den här kommer att räcka väl att göda mina avkommor tjocka och nöjda och tysta med. Hon hällde i medan hon tittade på spisen den sista mjölkförpackningen- rakt ner i bunken utan att titta och rörde om med yviga tag!

Sturmis, som det ena barnet hette, fick den första pannkakan och åt förnöjt. Nästa pannkaka var den äldres- Allilujevas. Hon hade tittat på då den yngre hivade i sig gaffel på gaffel av god härlig pannkaka, och så fick hon en egen att hugga in på.

Hon skar den första biten som ett tvärsnitt genom den ihopvikta pannkakan och såg hur alla lager gav illusionen av en tjock pannkaka som skulle mätta en halv armé. Hon stoppade den första biten i munnen och tuggade långsamt. Hon njöt av smaken som var så förträfflig att intet har skådats sedan dess, tuggade och svalde.
Sedan skar hon en ny bit och stoppade in i munnen.

Men smaken och konsistensen var annorlunda. Associationerna från pannkakan var inte längre barndomens ljuva utan snarare köksvasksbittra. Det krasade på ett underligt sätt som den första tuggan inte alls hade gjort. Hon kände något hårt mellan tänderna och kollade efter vad som dolde sig i pannkakans bedragande mjuka form.

Äggskal. Kaffesump. Äppleskal.

Allilujeva påkallade uppmärksamhet från föderskan som höll på att steka nästa omgång pannkakor. Förvåningen var total, var hade detta kommit ifrån och smugit sig in i pannkakssmeten?!

Plötsligt brast Föderskan ut i ett rungande hjärtligt gapskratt. Ingen förstod någonting när föderskan dubbelvikt av skratt med en tomatröd färg i ansiktet försummade nästa omgång pannkakor. Flera minuter härskade kaos i deras hjärnor tills Föderskan tillslut halvkvävd av skratt tog till orda.

Hon förklarade att hon tagit en av de tyngre av de många mjölktetrorna på bänken och hällt i smeten utan att tänka efter så noga. MEN den tetra hon hällde i av innehöll resterna efter att hon hade gjort rent slasken istället för mjölk.

Sturmis och Brezjnevska skrattade länge och gott åt det missöde som drabbat Allilujeva.
Allilujeva sj'älv kände en lätt våg av kväljningar som effektivt raderade all glädje förknippad med rätten.
En gång, aldrig mer- pannkaka surprise.