3.22.2009

Ett Moln i Byxor

 Prolog




De sköna idealen,
de mjuka hjärnornas idéer:
dessa feta lakejer på flottiga kanapéer
- jag hånar dem öppet och fräckt
klädd i det sönderslitna hjärtats dräkt!

Vänta er inte något farfarsaktigt!
Min själ har inga gråa hår.
Som en mullrande åska vandrar jag
genom världen - en vacker yngling
på tjugotvå år.

Kärlek kan snyftas fram på fiol
och förkunnas med trumslag,
men vem kan vända sig ut och in
och bli enbart läppar
som jag?

Träd ut ur era kattunsklädda gemak
och se efter vad det är som händer,
ni änglaligor och moralbyråkrater
med läppar lika tummade
som de kokboksblad som köksan vänder!


Säg bara till - jag kan
vråla som en tjur
eller skimra som en solnedgång!
Säg bara till - jag kan
uppträda ytterst taktfullt,
ett moln i byxor snarare än en man!
Jag tror inte alls på Nizzas blomstervårar.
Jag sjunger på nytt om kvinnor,
utslitna som gamla ordstäv, och män
nedtyngda som sjukbårar.



I


Feberfantasier, tänker ni?
Det har hänt.
Det hände i Odessa.

"Jag kommer vid fyratiden", lovade Maria.
Åtta.
Nio.
Tio.
Att hon inte kommer!

Kväll.
Decembernattens
lömska snegling
genom rutan.

Och bakom kvällens brutna rygg
de flinande ljuskronorna!

Ingen skulle känna igen mig:
en muskulös jätte
som piper som en råtta
när man petar på honom.
Vad är det vidundret
så lystet åtrår?
Ah mycket! Och utan måtta!



Det viktiga är inte
att vara utav brons
eller ha ett pansarbröst.
Mannen uppsöker kvinnan
natt efter natt
för att glömma
sin tordönsröst.

Jag kryper ihop som ett frågetecken
vid fönstret.
Pannan pressar sig feberhet
mot rutan.
Skall det bli någon kärlek eller inte?
Hurdan - en kolossal
eller en liten ynklig en?
Hur skulle en stor kärlek kunna växa här?
Det blir säkert en liten och tafatt
som inte vågar sig ut bland bilarna på gatan
utan föredrar bjällrornas glada skratt.

Orörligt stirrar jag in i
regnets blemmiga ansikte
och väntar och väntar,
medan larmet omkring mig
oupphörligt stiger och sjunker.

Midnatten rusar fram med dragen kniv,
stöter till och är borta.
Tungt
som huvudet från en giljotin
faller de tolv klockslagen.




Regndroppsfigurerna på fönstret
tjuter och grimaserar
och liknar precis
de ylande chimärerna
på Notre Dame i Paris.
Åt helvete med henne!
Jag har fått nog.
Munnen förvrids till ett skrik.
En nerv
hoppar upp
som en orolig patient
från en sjukbädd
och tar ett par steg
- till en början
ganska trevande och rädd -
men takten ökar,
den hetsar upp sig mer och mer
och förenar sig med två andra
i en hysterisk jordbävningsdans.
I våningen under rasar taket ner.

Hundratals små
och stora nerver
skriker som galningar
och dansar runt, runt
tills benen viker sig
under dem.

Ögonen vaggar fram och tillbaka
som sömniga maneter
i nattens gyttjehav.


En dörr vräks upp.
Hotellet börjar skaka
som av en häftig frossa.

Bryskt som ett "nu eller aldrig"
steg du in och yttrade
medan du tvinnade handskarna:
"Du måste få veta det.
Jag skall gifta mig snart!"
Varsågod!
Gärna för mig!
Det är klart
att du skall gifta dig!
Jag är fullkomligt oberörd
som du ser.
Pulsen slår lugnare
än på ett lik.
Kommer du ihåg?
Du sa:
"Jack London,
kärlek och passion,
pengar och njutningar..."
Jag såg bara
att du var en Mona Lisa
som man måste stjäla!
Och de stal dig
och lämnade mig ensam kvar
med kärlekens eldskrift på pannan.
Poetens vanliga lott?
Än sen! I en sotig ruin
sover den hemlöse gott.



Du säger hånfullt
att du föredrar en tiggares skärv
framför mina uppdiktade smaragder.
Glöm inte att hånet mot Vesuvius
en natt blev Pompejis fördärv!

Titta hitåt ett slag,
alla småfuskare
i brott, blodbad
och gudlöshet
- ni skall få se
det fruktansvärdaste av allt:
mitt ansikte
när det är
alldeles oberört
och kallt!

Det känns
som om mitt "jag"
hade blivit för trångt.
Någon vill kvävas
och bryter sig ut.

Hallå!
Vem är det jag talar med?
Är det du, mor?
O mor,
din son är underbart sjuk!
Hans hjärta står i lågor!
Tala om för Lyuda och Olya
att deras bror är djupt bedrövad
och att ingen bot finns mot hans plågor.




Orden, även de mest banala,
låter som hundskall.
De väller
fram ur hans ginungagap
som nakna skökor
ur brinnande bordeller.

Folk stannar och tänker:
det luktar rök!
Ring brandkåren!
Den kommer!
Titta så festligt
kaskarna blänker!
Av med stövlarna!
Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek!
Ingenting hjälper. Det rinner
ur ögonen som ur stora cisterner.
Utan att komma loss kastar jag mig
i språng på språng mot revbensgallret
Ve oss, vi hjärtats
livstidsinterner!
Flammorna slickar ansiktet.
Från munnen faller
en förkolnad kyss.
Mor!
Jag kan inte sjunga!
Kören därinne




Ord och siffror
rusar ut ur huvudskålen
som barn ur brinnande gränder.
Så lyftes
Lusitanias händer
i fasa mot skyn.
Elden smyger som en drake
in i staden och de tysta rum
där vi darrande krupit ihop.
Spräng denna stillhet
du mitt sista rop
och förkunna för evigheten
att jag brinner!



II


Lovord!
Inte jämförelser!
Jag säger "nej"
till alla föregångare.
Jag vill
överhuvud inte läsa en enda rad.
Böcker?
Vad skall man med böcker till?

Förr trodde jag att en bok
kom till ungefär så här:
diktaren öppnar munnen
och står där med ens
som en tungomålstalande tok.
Nu vet jag bättre.
Först irrar han omkring
i en skavande väntan.
Fantasins flundra
vältrar sig trög och dum
i själens lergrop.
Medan poeten vispar ihop
sin rimputtrande soppa
av kärlek och näktergalar
ligger gatan krampaktigt stum
med avskuren tunga.




I ett övermod som Gud inte tål
reser vi återigen babelstorn.
Han skall skingra våra städer
och förbistra vårt tungomål.
Gatan är själv en plågad kropp.
Varje port är en mun som ropar.
En svullen taxi möter en skinntorr droska
och fastnar i gatusvalget som en propp.
Och bröstet, nertrampat
och plattare än lungsot.
När sedan gatan bryter igenom
mörkrets spärrar och befriar
massorna från kyrkans struptag
och spyr ut dem på torget
- då är det som om Gud,
bestulen och förtörnad
och omgiven av sina ärkeänglar,
gjorde sig redo för domens dag.
Men gatan sätter sig ner och skriar:
"Hit med käket!"

Krupp & Söner målar en hotfull skugga
på stadens panna,
munnen stinker av döda ord.
Det är bara två som stannat kvar
och vuxit sig feta:
det ena är "As",
"borshch" ett annat.
Poeterna snyftar förtvivlat
och rusar bort från gatan



med fladdrande manar:
hur sammanfogar man de två orden
med uttryck som "oskuld"
och "kärlek"
och "härlig är jorden"?
Efter poeterna
följer ett väldigt tåg av
studenter,
skökor,
krämare.
Tack, nu räcker det,
mina damer och herrar!
Ni borde skämmas!
Ni är väl inget tiggarpack!
De har inget att lära oss
som kliver med sjumilastövlar!
Låt oss riva sönder
dessa dubbelsängarnas
litterära gratisbilagor!
Skulle vi bönfalla dem
om hymner och oratorier
- vi hymndiktare
i fabriker, masugnar
och laboratorier?

Raketen Fausts färd till himlen
i sällskap med Mefistofeles
- vilket barnsligt fyrverkeri!
En spik i skosulan
är en mardröm som överträffar
Goethes fantasi.




Mina ord är av högsta guldhalt.
Jag har makt att fördöma själar
och att uppväcka kroppar.
Likväl säger jag
att ett levande stoftkorn,
hur obetydligt som helst,
är mera dyrbart än allt
jag skapat och skapar.
Lyssna!
Här predikar
för full hals
vår tids skränande Zarathustra!
Vi
med ansikten sömnigare än lakan
och hängläppar som ljuskronor,
vi

lyxens och smutsens missfoster
inspärrade i spetälskehus
- vi är renare än Venedigs blå himmel
som tvättas av hav och av solljus!
Hos Homeros och Ovidius hittar man,
förbanne mig, inga syfilitiska
eller skrofulösa hjältar av vår sort!
Strålglansen från våra själar
kommer till och med solen att blekna
och vända sig bort.
Senor och muskler är sannare än böner.
Vi bönfaller inte tiden.
Vi anfaller!
Med den knutna nävens griptång



hejdar vi världens drivremmar
och sätter dem åter i gång!
Så började vår Golgatavandring.
Huvudskalleplatser fanns i varje stad,
från Odessa till Petrograd.
Överallt hördes samma skrik:
"Korsfäst,
korsfäst honom!"
Likväl älskar jag er,
människobarn
och plågoandar,
med en kärlek som överskuggar allt.
Ibland slickar hunden
den hand som slår.

Mina samtida skrattar åt mig
som åt en lyktstolpe
med oanständigt klotter.
Men någon skrider
över tidens berg
som blott jag ser.
Ohörbar för dem börjar en ny sång tona:
i spetsen för de böljande hungertågen
närmar sig år nittonhundrasexton
smyckat i revolutionens törnekrona.
Lyssna till mig, hans profet!
Där smärtan är, är jag.
På varje utgjuten tår har jag
korsfäst mig själv.



Bönernas tid är förbi.
Jag har härdat dessa svaga själar
- en uppgift svårare
än att storma tusen Bastiljer.
Och när er förlossare kommer
omgiven av upprorsmän
och Hosiannaropen stiger,
skall jag riva ut min själ
och stampa på den
och kavla ut den
och överräcka den åt er
som en blodig fana.



III


Ingen vet varför
eller varifrån,
men skuggan av en jättelik
smutsig knytnäve
kommer sorlet att tystna
i varje festsal.
Ångesten växer.
Tankarna jagar runt
i huvudet på mig
som dårar i ett hospital.
Liksom matroserna
i full panik
störtar ut genom luckorna
på det torpederade slagskeppet
- så klättrar BurIyuk
alldeles förryckt
ut genom det uppspärrade ögats
skrikande klyfta.
Ögonlocken är söndergråtna
och blöder nästan.
Han reser sig,
läser igenom det
och säger i en öm ton
som man inte väntar
av en tjockis: "Mycket bra!"


Mycket bra
- när själen måste gå klädd
i en gul blus
för att skydda sig
mot nyfikna hopar!
Mycket bra
- när liggande på schavotten
någon ropar:
"Drick van Houtens kakao!"

Aldrig glömmer jag
denna bengaliskt lysande sekund,
jag skulle inte vilja byta den
mot något annat.
Då upptäcker jag
i cigarröksdiset
fylltratten Severyanin
svävande över ett glas likör.
Hur vågar du,
en grå vaktel
med två toner på skalan,
föra poesins talan
och kalla dig modern?
I dag
måste vi röra om
i världens grötiga skalle
med ett knogjärn!
En enda sak
bekymrar er: "tycker ni
att jag dansar bra?"
Titta på mig:




som hallick och falskspelare
tar jag genast vad jag vill ha!
I sekler har ni hållit på att dö
av kärlekssuckar och kärlekskval.
Det är tid att sätta solens
röda monokel i ögat
och vinka adjö.
Utstyrd som den värsta sprätt,
beundrad och omstrålad
vandrar jag genom landet
med Napoleon trippande
framför mig
som en mops i ledbandet.

Skälvande som en lysten kvinna
bjuder jorden ut sin kropp.
Tingen får liv och jollrar "sssälek", "sssälek"
med läppar som ännu står i knopp.

Molnen och skyarna...
hela sällskapet däruppe
börjar hotfullt mumla.
Plötsligt är ett himmelsbråk, värre
än någonsin förr, i full gång.
Det är som om de vita slavarna
hade gått i strejk mot sin Herre.
Askan laddar upp
och snyter sig i jättenäsan
med ett brak.
Himlen rynkar sig
i en bister järnkanslergrimas.
Någon fastnar


bland molnrevorna
men upphör aldrig att drömma
om kaféet därnere - som var
dels en lavett, dels en kärleksgömma.

Fönsterrutorna skräller.
Ni tror väl inte att det är solen
som klappar kaféet på kinden?
Det är general Gallifet
som arkebuserar rebeller!

Händerna kvickt ur byxfickorna,
dagdrivare och slöfockar!
Upp med en bomb, en kniv eller en sten!
De armlösa kan stångas som bockar!
Framåt marsch! alla hungriga,
svettiga
och utan mod.
Revelj!
loppbitna, smutsiga soldater!
Vi skall stryka blod på vardagen
så att den skimrar som en helg!
Darrande under kniven
skall jorden påminna sig
vilka som ville skända henne
- denna jord, övergödd och övergiven
som Rotschilds älskarinna!
Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor
precis som det skall vara på fester!
I lyktstolparna skall de hissas ännu högre
våra höga herrar och överstepräster!




Någon svär,
någon bönfaller,
någon slår ihjäl,
någon jagar, någon klagar
strax intill sin nöd.

De sista solstrålarna darrar
på en himmel, som är Marseljäsen-röd.
Allt.

Mörker och vanvett.

Natten skall komma,
ta sig en tugga
och svälja.
Himlen skall förrådas på nytt.
Svekfullt, som Judaskyssar,
brinner några glesa stjärnor.
Natten är redan här,
glupande och glufsande som Mamai.
Staden blir alldeles platt
under hans tunga skinkor.
Det är mörkare än i Azevs själ!
Blicken kan inte genomtränga en sådan natt!
Jag rusar in på en krog och häller
vin på bordduken och min smärta.
Madonnan i vrån
stirrar på mig med runda ögon
som fräter sig in i hjärtat.
Vad tjänar det till att visa oss
din strålglans i oljefärgstryck?




Fyllhundarna härinne
spottar på Guds son och ropar på nytt:
Släpp Barabbas loss!

Kanske ser du på mig bara därför
att mitt ansikte inte skiljer sig från
de andra missfostrens.
Kanske
är jag
din vackraste son.

Skänk det släkte
vars glädje förtvinat
en snabb färd genom tiden!
Låt de minderåriga skyndsamt växa upp
till fäder och mödrar - med barn
som strax blir silverhåriga
som de tre vise männen.
Låt nyfödda strax bli lagda
i dessa de nyss föddas famn!
Och det skall ske så.
Och man skall döpa dem
i våra dikters namn.

Jag
som lovprisar England
och maskinerna
och förkunnar det enklaste
av evangelier, jag är kanske
den trettonde aposteln.


Och fastän mitt råa ylande
och mitt bärsärkagräl
aldrig upphör,
förnimmer nog Jesus Kristus
doften av förgätmigej
i min själ.



IV




Maria! Maria! Maria!
Släpp in mig, Maria!
Jag kan inte gå på gatan!
Du vill inte?
Du väntar hellre
tills jag kommer
med infallna kinder,
en man i allas smak,
en blek och smaklös man
som tandlöst lallar
att idag är jag så
"ovanligt anständig".

Maria,
du ser väl
att jag redan börjar gå krokig?

Folk kör förbi
i ålderdomliga ekipage.
Ögon simmar
i fetmans brunn,
tittar fram ur fyravånings-struman
och fnissar år det torra brödet
från gårdagens smekning
som jag ännu bär i min mun.



Regnet gråter som en rännstensunge
stora pölar på trottoaren
och slickar kullerstenskranierna.
Från istapparnas grå
- ja! -
grå ögonhår
och från stuprännornas sorgsna
- ja! -
sorgsna ögon faller tår på tår.
Regnmunnen blöter upp fotgängarna
och de väldiga kuskarna i deras lyxlandåer.
De sprickfärdiga frossarna
spricker,
späcket sipprar ut och smälter
och bIandar sig med gamla brödtuggor
och köttslamsor till en grumlig flod
som strömmar ned från vagnarna.

Maria!
Hur skall stillhetens ord
kunna tränga in i deras tjocka öron?
En fågel
sjunger melodiskt
sin längtan,
lockar och ber
med sin sång,
men jag är bara en människa
från lungsotsnatten i ett smutsigt fattigkvarter.
Är du nöjd med en sådan man, Maria?
Öppna Maria!
Krampaktigt trycker jag fingret
mot ringklockans järnstrupe.


På gatorna, nyss så lugna,
strövar vilda djur.
Halsen är sönderklöst av klor.
Det gör så ont, Maria!
Ögonen är alldeles genomstungna
av kvinnornas hattnålar.

Hon släpper in mig.

Kära liIIa barn,
bry dig inte om det där
myllret av brunstiga kvinnor
som skjuter upp över min tjurnacke
som ett korallrév!
Jag släpar miljoner
stora och ädla passioner genom livet
och miljarder smutsiga begär.
Tro inte att jag längre
tänker kyssa varenda flicksnärta
som jag stöter på och omfamna alla
"Majakovskijs beundrarinnor"!
Ah, kvinnodynastier, alltid redo
att bestiga en galnings hjärta!
Kom närmare, Maria,
naken och skamlös
eller jungfruligt bävande!
Offra dina läppars outslagna,
aldrig kyssta skönhet!
Hjärtat har upplevt hundratals april,
maj är en okänd månad.
Maria!



Jag kan inte som Tianas skald
rosta sonetter på kärleksglöd.
Helt och hållet man,
helt och hållet kön,
ber jag om din kropp
som en kristen ber
om sitt dagliga bröd.
Ge mig, Maria!
Ängsligt gömmer jag ditt namn,
Maria,
som poeten det majestätiska,
med Gud jämnställda ord
som en kvalfull natt
pIötsligt uppenbarar.
Jag skall älska och vårda
din kropp
som en krigsinvalid
- ingen tillhörig,
av ingen saknad -
vårdar det ben han har kvar.
Du vill inte,
Maria?
Du vill inte!
Och natten är åter här.
Jag tar det övergivna hjärtat
och sveper det i tårar
och bär det
som hunden bär
till kojan
sin av tåget överkörda tass.


Det doftar ljuvligt
från hjärtats sår,
gatorna är överhöljda
av röda kyssar.
Jorden dansar kring solen,
som Salome
kring Johannes Döparens huvud,
år efter år.

Och när hon dansat den utmätta tiden
och jag lämnar denna uppehållsort
skall miljoner blodsdroppar kanta vägen
till min himmelske faders port.

Smutsig och rufsig och våt
(efter att ha sovit i rännstenen)
skall jag ställa mig bredvid honom,
luta mig fram och säga: Förlåt,
Min Bäste Herre,
blir det inte en smula ledsamt
att dag efter dag
doppa Ert fromma öga
i det där blancmangé-molnet?
Jag har ett förslag:
Kunskapens träd på gott och ont
gör vi om till en karusell!
Överallt närvarande och allt förtärande
sitter du med oss vid varje mål.
Vi skall beställa fram sådana viner
att till och med Sankte Per skiner upp
och ropar skål!
Vi planterar in Evor i paradiset igen.




Säg bara till: redan i kväll kan jag
plocka upp hur många sötnosar du vill
från boulevarderna.
Inte?
Du skakar på lockarna
och rynkar de borstiga ögonbrynen?
Tror du
att han där bakom dig,
han med de stora vingarna,
vet vad kärlek är?
Även jag är en ängel
- eller var.
Jag försökte se ut
som ett sött litet lamm.
Men att uppvakta ston med Sevres-porslin,
den vanan har jag inte kvar.

Här en fråga,
allsmäktige Gud:
Du har gett oss två händer
och satt ett huvud på vår kropp
- varför hindrar du oss då att
kyssas och kyssas och kyssas?
Varför finns det inte kärlek utan plåga?
Hur kunde jag tro på din allmakt,
lilla struntgud!
Akta dig, jag böjer mig ned
och drar upp en skomakarkniv
ur stövelskaftet.
Återvänd till ditt paradisliv,



bevingade
smickersmorda
uppkomling!
Res dig i skräck,
i en virvel av fjädrar!
Jag tänker sprätta upp dig
härifrån och till Alaska!
Släpp in mig!
Du kan inte hejda mig!
Jag må ha rätt eller fel,
fogar mig gör jag aldrig.
Titta: åter en blodröd massaker
i den myllrande stjärnhopen.
Hejsan!
Du däruppe!
Av med hatten!
Jag är på väg!
Ropen
klingar ödsligt
i den stjärnstungna natten.

Universum sover
med jätteörat på tassarna.


Vladimir Majakovskij

6 kommentarer:

  1. Hopplöst förälskad ännu?

    SvaraRadera
  2. ehh...nu har det brakat sta ordentligt!!!

    SvaraRadera
  3. Vaddå då? Du menar grön text! Ja jag tyckte också att det var wild!

    SvaraRadera
  4. det var knappast färgen jag syftade på...

    m v h
    hoppjerkan

    SvaraRadera
  5. Då förstår jag ingenting, men du hos dig hoppar inga jerkor, älgar lufsar fram?
    mVh Tuppen!

    SvaraRadera