Ny vecka imorgon. I vanlig ordning kommer en måndag med löften seglande. Tackar och tar emot.
Ett löfte denna måndag bär med sig är det om cykling. Vädergudarna påstår att det ev skall regna, det hoppas vi inte på.
.JPG)
Annars avslutades denna vecka med ett sådant där instagram moment, ni vet när man sitter på klipphällen och ser ut över den helt stilla sjön och solen går ned bakom elledningarna.
Det är vackert och typiskt somrigt. Påvisar hur lyckad man är som har sådana moments, och lyckligt lottad det är man. Sådana moments är väldigt trevliga, än bättre blev det då vi hoppade i den stilla sjön och simmade över till andra sidan, även då detta inte blev fäst på instagram för increased dong-size.
Väl där på den andra sidans strand huserade mamma anka med hennes småttingar. De drog ut huvudena från under vingen och kikade på oss när vi kom nära. Vetandes hur trevliga svanar är höll vi oss på respektfullt avstånd och drog sedan tillbaka den väg vi kom.
Att simma är underskattat, precis som när man cyklar är inte den egna kroppens vikt så begränsande. Man är bara ett flytande sinne som jobbar framåt genom vattnet. Fokus på skönheten i rörelsen och inget annat. Det är lätt att gå in i sin egna lilla värld.
Precis samma insikt kom både Sturms och Brez också till som var med och badade. Sturms kände sig som Gracie, valen Spock meldar med i ST IV - the voyage home (tror siffran är rätt?). Brez uttryckte aldrig vilket vattendjur hon kände sig som. Vi gled fram i lugnt mak i de olika simsätten, bröstsim och hundsimrakspark, den sista stilen är Sturms hemkokta.
Hund var också med men badade inte. Hälsade oss tokglad när vi kom tillbaka till klipphamnen. Vilket tur att vi kom tillbaka! Vilken glädje att se oss igen! Allt blev för mycket för den lilla hunden som sprang runt runt på klipporna och genom det långa gräset för att göra av all glädje någonstans.
Och se där, nu är det way past bedtime igen. Jag hälsar den nya veckan med vackra pianotoner från spotify.
Ett löfte denna måndag bär med sig är det om cykling. Vädergudarna påstår att det ev skall regna, det hoppas vi inte på.
.JPG)
Så här vackert var det, även om bilden är snodd från enkristensresa-blogg
Annars avslutades denna vecka med ett sådant där instagram moment, ni vet när man sitter på klipphällen och ser ut över den helt stilla sjön och solen går ned bakom elledningarna.
Det är vackert och typiskt somrigt. Påvisar hur lyckad man är som har sådana moments, och lyckligt lottad det är man. Sådana moments är väldigt trevliga, än bättre blev det då vi hoppade i den stilla sjön och simmade över till andra sidan, även då detta inte blev fäst på instagram för increased dong-size.
Väl där på den andra sidans strand huserade mamma anka med hennes småttingar. De drog ut huvudena från under vingen och kikade på oss när vi kom nära. Vetandes hur trevliga svanar är höll vi oss på respektfullt avstånd och drog sedan tillbaka den väg vi kom.
Att simma är underskattat, precis som när man cyklar är inte den egna kroppens vikt så begränsande. Man är bara ett flytande sinne som jobbar framåt genom vattnet. Fokus på skönheten i rörelsen och inget annat. Det är lätt att gå in i sin egna lilla värld.
Precis samma insikt kom både Sturms och Brez också till som var med och badade. Sturms kände sig som Gracie, valen Spock meldar med i ST IV - the voyage home (tror siffran är rätt?). Brez uttryckte aldrig vilket vattendjur hon kände sig som. Vi gled fram i lugnt mak i de olika simsätten, bröstsim och hundsimrakspark, den sista stilen är Sturms hemkokta.
Hund var också med men badade inte. Hälsade oss tokglad när vi kom tillbaka till klipphamnen. Vilket tur att vi kom tillbaka! Vilken glädje att se oss igen! Allt blev för mycket för den lilla hunden som sprang runt runt på klipporna och genom det långa gräset för att göra av all glädje någonstans.
Och se där, nu är det way past bedtime igen. Jag hälsar den nya veckan med vackra pianotoner från spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar