En baktändande motor ryser till ibland, ett tändstift som blinkar fyrljustakt eller strobelight?
En kontrollerad implosion.
Stor Wall-E framåt kub framåt kub, join the rhythm of machine. Mer ljus,ge mer ljus! Kontrollera? Bara grötig tystnad tankesörja sörjer tanke vokal gröt vokalgröt ö
- Ha...rttscchhh...hall..schhhh...schhhrrttschh...hallå? Haå? Haå! One two, calling one, two, do you read? Over! Under över under SVÄNG över under SVÄNG över under över som ja som vadå? Hoho, inte spelar det någon roll , känns det inte? Är det inte? Flimmer, pilar åt alla håll, inte helt. Split-vision åt överallt och det är så uttröttande. En liten paus, utan vara med. Medvetet närvarande?
Det måste sluta nu, sjunka in och lägga sig till rätta. Symtomiseringen måste sluta, för den händer när rädslan tar vid. Vissa saker härrör till karaktär inte till något annat och det är det som kräver jobb. Som en man sade till mig för snart fyra år sedan, det är dags för dig att sluta fly. Kanske menade han att man måste kapa av sina vingar och lära sig gå även i motluta, kanske menade han något helt annat. Men det brinner i knutarna nu, det gör det alltid när implosionen är närvarande. Alltid fakkin reaktor 6 om man inte biter i det sura äpplet (haha) och slår på stort med en konfrontation!
Går in i mitt tysta ställe. Där väggarna är flammiga, flytande projektordukar. Jag hör er, men alla svar har ni hört redan och jag ser era blickar, era blickar för varandra. Jag tar upp plats som en staty tar upp sin plats, men jag vet att ni talar om varandra, ja varför skulle jag vara undantagen? Så jag ger er inga krokar att hänga upp mig på, inga minneskrokar att ens komma ihåg mig med. Jag ger er ingenting och förväntar mig inte något tillbaka. Jag är rädd för era domar, för jag tror ni vill mig härifrån. Jag tror det finns tysta viskningar som små virvlar i strömmen av flammor på projektorväggen och de gör mig inte klok. Små glimtar skratt och ljus, andra glimtar från bakom stängda dörrar. Hålla god min och vara tyst? för de var inte menade för mina öron. Mitt leende håller sig inte på plats länge, för jag vet att skratten är spel. Inget är så roligt, det saknas harmoni. Förstår inte hur de orkar hålla på? Jag är slut efter bara några timmar.
Klöser på projektorduken men den är just en duk och glider bara undan mina kloande fingrar. Jag sörjer min fångenskap medan jag vet att den är just min, den är alltid alltid alltid på riktigt.
Jag vet att jag borde lära mig spelet, för framgång och lycka, för kvalitativ interaktion, men det lämnar mig uttömd på energi, tomt stirrande för jag förstår inte era svar. Vad menar ni egentligen?
Kippar efter andan för jag får panik när jag tänker på intersektionen mellan det tysta stället och verkligheten. Åh jag mår så illa när jag tänker på det, de snurrar som två magneter om varandra. Fosterställning bara på blotta tanken att de är verkliga helt igenom - kapabla till att vara genuina - jag får svindel.
Gör avtryck i verkligheten, agera för att skapa verklighet. Shaping by doing. Ta bort smörpappersväggen, det är ingen vägg man inte kan sparka hål på om naglarna inte biter. Låt rodnaden gå ned och var på riktigt, interaktion, knyt fast i verkligheten fast den är hal. Behåll kontakt, även fast det känns så fejk. Släpp inte taget, härda det. Tänk objektivt, hur skulle du se dig utifrån? Iskall strategi eller den största rädslan i världen, vad spelar det för roll? Det är inte väggar på det tysta stället med undanglidande film, det är av hal metall, måste kämpa och inte tro att naglarna räcker till. Du har ju just börjat höja rösten, du måste skrika högt och låta allt komma utö. Låta dig själv komma ut! Ut i ett nu som bara finns just nu. Alla "nu" summerar hela universum, hela existensen och om de kommer undan med att vara gröt kommer det vara så i det riktiga minnet med. Det är riktigt för att det är lättare att erkänna i minnesgränden än vad det är i nu nu nu nuet.Man backar alltid ur minnesgränden. Bort från nuet och det är så mycket lättare att erkänna då och analyera och ha bloody åsikt om någonting.Har det tagit så lång tid att inse att medveten närvaro krävs? Är det tillräckligt?
Så dramatiskt allting blev, hehe. Hjärnan måste vila lite.
En kontrollerad implosion.
Stor Wall-E framåt kub framåt kub, join the rhythm of machine. Mer ljus,ge mer ljus! Kontrollera? Bara grötig tystnad tankesörja sörjer tanke vokal gröt vokalgröt ö
- Ha...rttscchhh...hall..schhhh...schhhrrttschh...hallå? Haå? Haå! One two, calling one, two, do you read? Over! Under över under SVÄNG över under SVÄNG över under över som ja som vadå? Hoho, inte spelar det någon roll , känns det inte? Är det inte? Flimmer, pilar åt alla håll, inte helt. Split-vision åt överallt och det är så uttröttande. En liten paus, utan vara med. Medvetet närvarande?
Det måste sluta nu, sjunka in och lägga sig till rätta. Symtomiseringen måste sluta, för den händer när rädslan tar vid. Vissa saker härrör till karaktär inte till något annat och det är det som kräver jobb. Som en man sade till mig för snart fyra år sedan, det är dags för dig att sluta fly. Kanske menade han att man måste kapa av sina vingar och lära sig gå även i motluta, kanske menade han något helt annat. Men det brinner i knutarna nu, det gör det alltid när implosionen är närvarande. Alltid fakkin reaktor 6 om man inte biter i det sura äpplet (haha) och slår på stort med en konfrontation!
Går in i mitt tysta ställe. Där väggarna är flammiga, flytande projektordukar. Jag hör er, men alla svar har ni hört redan och jag ser era blickar, era blickar för varandra. Jag tar upp plats som en staty tar upp sin plats, men jag vet att ni talar om varandra, ja varför skulle jag vara undantagen? Så jag ger er inga krokar att hänga upp mig på, inga minneskrokar att ens komma ihåg mig med. Jag ger er ingenting och förväntar mig inte något tillbaka. Jag är rädd för era domar, för jag tror ni vill mig härifrån. Jag tror det finns tysta viskningar som små virvlar i strömmen av flammor på projektorväggen och de gör mig inte klok. Små glimtar skratt och ljus, andra glimtar från bakom stängda dörrar. Hålla god min och vara tyst? för de var inte menade för mina öron. Mitt leende håller sig inte på plats länge, för jag vet att skratten är spel. Inget är så roligt, det saknas harmoni. Förstår inte hur de orkar hålla på? Jag är slut efter bara några timmar.
Klöser på projektorduken men den är just en duk och glider bara undan mina kloande fingrar. Jag sörjer min fångenskap medan jag vet att den är just min, den är alltid alltid alltid på riktigt.
Jag vet att jag borde lära mig spelet, för framgång och lycka, för kvalitativ interaktion, men det lämnar mig uttömd på energi, tomt stirrande för jag förstår inte era svar. Vad menar ni egentligen?
Kippar efter andan för jag får panik när jag tänker på intersektionen mellan det tysta stället och verkligheten. Åh jag mår så illa när jag tänker på det, de snurrar som två magneter om varandra. Fosterställning bara på blotta tanken att de är verkliga helt igenom - kapabla till att vara genuina - jag får svindel.
Gör avtryck i verkligheten, agera för att skapa verklighet. Shaping by doing. Ta bort smörpappersväggen, det är ingen vägg man inte kan sparka hål på om naglarna inte biter. Låt rodnaden gå ned och var på riktigt, interaktion, knyt fast i verkligheten fast den är hal. Behåll kontakt, även fast det känns så fejk. Släpp inte taget, härda det. Tänk objektivt, hur skulle du se dig utifrån? Iskall strategi eller den största rädslan i världen, vad spelar det för roll? Det är inte väggar på det tysta stället med undanglidande film, det är av hal metall, måste kämpa och inte tro att naglarna räcker till. Du har ju just börjat höja rösten, du måste skrika högt och låta allt komma utö. Låta dig själv komma ut! Ut i ett nu som bara finns just nu. Alla "nu" summerar hela universum, hela existensen och om de kommer undan med att vara gröt kommer det vara så i det riktiga minnet med. Det är riktigt för att det är lättare att erkänna i minnesgränden än vad det är i nu nu nu nuet.Man backar alltid ur minnesgränden. Bort från nuet och det är så mycket lättare att erkänna då och analyera och ha bloody åsikt om någonting.Har det tagit så lång tid att inse att medveten närvaro krävs? Är det tillräckligt?
Så dramatiskt allting blev, hehe. Hjärnan måste vila lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar