Not quite related, but a damn good ending
När gamla tröster och stöttepelare inte smakar längre, utan nacken har styvnat. Huvudet hänger och slänger inte så mycket med vinden något mer utan kan även nedböjt fästa en bestämd blick vid horisonten. Framåt, mot vinden även om frisyren förstörs.
Sådana där viskningar med ljus röst har förvandlats till en fast röst med magstöd. Den ljuder med mer eller mindre substans, men det är en kreativ stämma. Skapar en plats att hänga fast vid, skapa något mer utifrån, det talar jag ofta om nuförtiden. Ibland är det ett fjäll som reser sig ur molntäcken som tar andan ur en i all skönhet och ibland är det kvicksand i storm men det går framåt.
Övar för färdighet, övar för framtid, övar för acceptans, övar för förändring, övar för att äga och kaptena.
Snart snart. Blåser spindelväv från slipverktyg som alltid funnits där, men aldrig varit påtänkta. Vill slipa mjuka kanter nu, kunna följa dem med fingrarna.
Det smärtsamma i att göra ett medvetet dåligt val, där valet är helt frivilligt utan minsta anknytning till dämpning, eller flykt, det slår alla myrkryp, tårar och rusande implosioner i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar