Man kallade det för bruskultur på DN; essä - Därför är tystnaden nödvändig.
Att man aldrig är helt i tystnad, utan alla de små vardagsljuden utan att vi alltid har dem i bakgrunden, blir våra tankar påverkade av det? Eller lär vi oss att bli döva för de små ljuden?
Man får inte bo förnära järnvägar för bullret och risken att detta påverkar den mentala hälsan - det är sant. Man blir tokig av ljud, de som gör lumpen idag får sin mentala uthållighet testade med samma metoder som uppgetts användas för tortyr i t ex Abu Gharib (sp?). Man prövas och rustas inför ljudet som skärande klinga och elakt vapen. Behöver vi då tystnad, och varför? För återhämtning mentalt, eller rent fysiskt?
Jag tror att man blir tokig utan ljud också. Vad hör man i den totala tystnaden? Vad är det?Vakuum? Även om man kan vara i total tystnad, finns det en högtalare som aldrig tystnar. Jaget, självet. Tankarna som ekar i våra huvuden, alla hör dem (jag generaliserar, och utgår ifrån att alla faktiskt gör det). Kanske det är de som ekar genom hjärnan som förösker överrösta allt annat och det är därför ljudet är påfrestande, det tar mycket energi att höra sina tankar genom det, kanske måste man alltid tänka högre än blodets brusande och därför utmattas vi även av mindre drastiska exempel? Om vi inte hörde våra tankar kanske vi skulle stå identitetslösa. Precis som i den nådelösa tystnaden. För den totala tystnaden exkluderar kunnandet av ett språk? Räcker det förresten att vara erövad av språklig kommunikation.
Vi kan tänka i bilder, de kan fylla språkets funktion, eller är de symboler som kräver översättning i språk? Om man målar ett hus men inte vet att det kallas hus, kan det inte lika gärna vara färgen, eller formen i bilden som är det centrala, så det blir ett trubbigt instrument.
Ja inte vet jag om tystnaden behövs. Som vanligt finns ingen medelväg vet ni.
Å andra sidan borde man uppskatta rytmen i vardagen, bakgrundssuset av elektricitet och fläktar, det rytmiska dunket och plinget från kaffemaskinen, gnisslandet av dörrar och vanliga hostningar. Det är vardagsrytmen? Våra hjärtslag ligger som bottenbeat, och över det trängs allt annat. Alla andra ljud som ligger likt cement runt våra hjärtans stödbalkar. Är det kanske däri det jobbiga i ljud ligger, vi är en del av det som blir skadat och det som skadar. Att hörsamma hjärtats takt i kakofoni där du själv ligger som grund tycks ogörligt.
Haha fy fan.
Att man aldrig är helt i tystnad, utan alla de små vardagsljuden utan att vi alltid har dem i bakgrunden, blir våra tankar påverkade av det? Eller lär vi oss att bli döva för de små ljuden?
Man får inte bo förnära järnvägar för bullret och risken att detta påverkar den mentala hälsan - det är sant. Man blir tokig av ljud, de som gör lumpen idag får sin mentala uthållighet testade med samma metoder som uppgetts användas för tortyr i t ex Abu Gharib (sp?). Man prövas och rustas inför ljudet som skärande klinga och elakt vapen. Behöver vi då tystnad, och varför? För återhämtning mentalt, eller rent fysiskt?
Jag tror att man blir tokig utan ljud också. Vad hör man i den totala tystnaden? Vad är det?Vakuum? Även om man kan vara i total tystnad, finns det en högtalare som aldrig tystnar. Jaget, självet. Tankarna som ekar i våra huvuden, alla hör dem (jag generaliserar, och utgår ifrån att alla faktiskt gör det). Kanske det är de som ekar genom hjärnan som förösker överrösta allt annat och det är därför ljudet är påfrestande, det tar mycket energi att höra sina tankar genom det, kanske måste man alltid tänka högre än blodets brusande och därför utmattas vi även av mindre drastiska exempel? Om vi inte hörde våra tankar kanske vi skulle stå identitetslösa. Precis som i den nådelösa tystnaden. För den totala tystnaden exkluderar kunnandet av ett språk? Räcker det förresten att vara erövad av språklig kommunikation.
Vi kan tänka i bilder, de kan fylla språkets funktion, eller är de symboler som kräver översättning i språk? Om man målar ett hus men inte vet att det kallas hus, kan det inte lika gärna vara färgen, eller formen i bilden som är det centrala, så det blir ett trubbigt instrument.
Ja inte vet jag om tystnaden behövs. Som vanligt finns ingen medelväg vet ni.
Å andra sidan borde man uppskatta rytmen i vardagen, bakgrundssuset av elektricitet och fläktar, det rytmiska dunket och plinget från kaffemaskinen, gnisslandet av dörrar och vanliga hostningar. Det är vardagsrytmen? Våra hjärtslag ligger som bottenbeat, och över det trängs allt annat. Alla andra ljud som ligger likt cement runt våra hjärtans stödbalkar. Är det kanske däri det jobbiga i ljud ligger, vi är en del av det som blir skadat och det som skadar. Att hörsamma hjärtats takt i kakofoni där du själv ligger som grund tycks ogörligt.
Haha fy fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar