Då man står på perrongen kommer den där känslan.
Kvällen är klar och brisen är nu så mild man kan önska. Man drar djupa, giriga andetag och blundar. I rörelsens centrum men tusen mil bort. I paradoxens centrum står man cementgjuten.
Tystnaden härskar här, det finns ingenting som tränger igenom dess järnridå. Inga värderingar, inget ljud och inte någon bön. Tystnaden är så tjock att den går att sluta handen runt, men ändå så tunn och spröd att man inte törs annat än bara andas. I skymningen omfamnar det blånande dunklet staden och den tycks så långt borta. Det är absolut klart i luften, en månskärva träder fram men staden tycks ändå dränkt i tätaste dimma. Neonskyltar, ni har inget här att hämta.
Då smyger den sig på Det är den där känslan av att stå helt obunden.
Man erkänner för sig själv de brister man förnekat och undertryckt, törs erkänna sina egentliga drömmar och var man står i allting. Man har inga förhållanden att definera sig själv efter, inga etiketter eller värderingar som spacklar över väsendets ruggade yta.
Det är en introspektion som tycks genomskåda hela universum. Man kan erkänna sin obundenhet, inte som frihet utan som ärlighet mot sig själv. Brutal men uppriktig, i direkt konfrontation med jaget.
Det odefinerbara suget i maggropen får sin förklaraing, alla undanstoppade skäl kryper fram genom ytan. Det är inte en process att begråta, ingen utdragen procedur. Det räcker med ett andetag så är ögonblicket förlorat. Tvärtom är det ett tillfälle av totalt lugn.
Stillheten är betagande.
Så tänds perrongen upp och avskärmar vardagen ytterligare. Stadens myllrande massor finns utom räckhåll, helt. Perrongen är upplyst, staden skymmer, en barrikad av tystnad mellan oss.
Det är inte begråtansvärt att vara i perrongens grepp. Man slipper därifrån, ingenting fjättrar. Man väntar på avfärden medan man befinner sig helt stilla. Människor kommer och går, de passerar utanför bubblan. Man kan sträcka ut handen genom deras skugggestalter som rör sig runtom.
Så gnisslar det, och högtalardamen ropar att tåget är på väg in. Påstigning att påbörjas inom kort. Bubblan spricker.
Lampskenet är kritvitt och placerade så att de vita plattorna på perrongen ser mer ut som tänder än markeringar för vår säkerhets skull. Det flasar och rasar, staden är inte ett dugg långt borta, neonen tränger sig nästan innanför glasen. En startmotor körs igång inne i bröstet. Den hostar till några gånger men sedan är dieselmotorn där inne i igång. Petroleumkristaller ändå upp till hjärnbarken. Direktkontakt, inga spårbyten.
Någon skriker. Andra kommer med bussen som kommer in allt för snabbt mot hållplatsen. Det är faktiskt en resecentral och rikets alla dialekter forsar runt i rulltrappor, under spåren, bredvid den i och över dem. Några hundar skäller, andra hetsas av sina ägare till att morra.
Framrusande i flera hundra kilometer i timmen kommer det stålgrå tåget. Det rusar obarmhärtigt mot oss. Väntan är över, dags att borda.
En känsla av att stå helt naken mot världen. Varje por öppnar upp sig, luften är het. Varje svettdroppe är en glaciär som smälter bort i hettan. Det ilar och kliar i skinnet, jag ryser. Det är visst sommarnatt i luften, det blir aldrig mörkt längre och man behöver inte gömma sig vinterblek längre när natten rullar in.
Alla sinnesintryck blir starkare, så mycket starkare. Alla ansiktsdrag skarpare och ögonen så tomma, man kan undra vad de döljer bakom sina reflexiva linser? Ingen ler, de blottar tänder. Jag förstår precis.
En känsla av att ha vaknat upp sprider sig i kroppen. Massor av dem, intetsägande leende h&m kloner, deras uniformer för att smälta ihop.
Jodå, jag förstår. Så blind har jag varit!
Så ynklig jämfört med potentialen, min födslorätt som människa är en plats i den här världen! Varför har jag gjort så fel? Genomskinligt gelatinskal glider av och jag tar på mig vargagrinet. Det är nyckeln till succé. Kan inte förstå hur jag glömt bort att min plats i ordningen kommer eka länge. Men med insikten om värderingsskalan har förstås logiken varit glömd, undangömd. Insikt hur allt passar ihop. Uppvaknandet skedde visst i grevens tid. Varje resenär, dunkelt hot. Man måste hålla deras snokande blickar på avstånd. Det börjar klia i kroppen. Begynnande överbelastning. Grundare andning. Hettande armar, gammastrålning från lamporna. Snabb koll efter utgångar. Energin börjar surra, från spåren till mig. Surrande, vibrerande i varje liten nerv som någonsin knutit sig, som att en bomb briserar från den grå massan till fingertopparna, yes! Fan vad kul! Tåget gör en halvhalt.
Vill man åka med snabbtåget eller?! Hoppa på i farten, kom igen. Lazarus, du har blivit balettdansös, kom igen! De andra på tåget tjattrar som höns i bur. Tjatter och oljud, som ekar runt och blir mer och mer påträngande för varje kurva tåget tar. Det är så fruktansvärt irriterande det där jävla surret att man vill dunka sig för tinningarna och hålla för öronen.
Men enda sättet att köra tyst på de där hönshjärnorna är att låtsas om att man inte hör dem. Titta ut i fjärran låt dem vara. Men fjärran är så långt borta, och det är så påträngande i det här framrusande instängda utrymmet att det finns kycklingar där. Man fångas av det så lätt. Tåget tycks knappt röra sig med allt detta jävla surr. Så irriterande. Man mumlar för sig själv att de borde kunna hålla käft och hoppas att deras skarpa kycklingöron ekar av yttringen i veckor.
Lurar i, instruktioner på. Play betyder go! go! go! på mitt krängande tåg. Fortare kan ni väl! Man måste lyssna noga, det är en störningsmekanism på och jag tror, bara tror att de köpt sändningsutrustningen från gamla Sovjet. Skrap skrap rassel rassel hör du mig hör du mig kan du höra mig? skrap skrap rassel smällar och tromboner.
Spänningen är hög, koboltblå blixtar mellan tåget och himlen. Spänningen är skyhög mellan sätet och mig. Det sisslar och visslar av statiskhet. Jag törs då rakt inte sitta länge. Sätet är blått, kan aldrig vara bra.
Hopp!
Vad nu? Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Vakna till, daska ansiktet en gång så dragen hamnar på plats. Nej, jag kan inte tråckla ihop det här. Vad hände nu? Främlingarna är helt vanliga människor som åker bort från hemma och tillbaka till hemma. Mammor och pappor, systrar och bröder och han och hon. En del ska till mitt hemma, eller åka därifrån. Någon pratar engelska och delar hemligheter runt ett foto. Det är dags för konduktören att klippa biljetter. Det gör man på vanliga SJ tåg, inte på framrusande stålklädda torpeder. Det finns många sätt att ta sig framåt i tiden, men bara en del kräver att man klipper biljett. Jag är så fasligt trött, men om någon är nyvaken så är det jag. Hördu, jag tror du glömde ett tag vem du var? Som nyvaken, helt osäker.
Vart är jag? Vad vill ni? Vad vill jag? Vad är krav och vad är lulllull?
Åker jag verkligen tåg eller seglar jag på en salt ocean? Det är inte gott att veta. Det tycks att den inre dieselmotorn håller på att sura ned sig i vilket fall. Den bubblar oroväckande, är det för mycket bränsle eller håller den på att gå under som titanic?
Så vart är jag?
Kvar på tåget, det tar oss stadigt framåt. Ingen fara skedd, andas djupt ska du se att det blir bra. Planerad ankomst: mitt i natten.
Vad vill ni?
Livskvalitet vill vi åt, det är huvudsaken. Mål och motiveringar. En anställningsintervju för att ha tillgång till det riktiga livet? Det gör mig så förvirrad det där begreppen, strategier, mål och motiveringar. Skills hit och dit, verktyg susar också omkring. Alltid vaktade av citationstecken. Men jag vet inte...luftbubblor från min gummibåt. Status? Ambition? Det är okej med att vilja trygghet! Trygghet tm. Så vad vill jag? Jag bubblar. Är en bubblare? Kanske en fiskbulle till syvende och sist?
Kanske ett gött jobb som föder trygghet som föder hälsa och välmående. Inte illa pinkat?
(Vad vill jag?)Man måste kämpa emot! Kämpa emot havet, bygg oljeplattformar! Man måste gjuta olja på vågorna på de sätt det går, trasa sönder en oljeledning och hoppas att det bubblar ut nog mycket för att lugna vågorna. Då kan man dingla med fötterna från kanten ett tag. Ta det lugnt och njuta av åsikten. Så när man grillat och undviket att gå under bruten i två delar som Titanic, kan man aldrig vara säker på att man fortfarande sitter kvar på tåget. Man kan ju alltid skratta åt möjligheten. Ett spårbundet tåg på väg över en halkig oljad ocean!
(Men vad vill du då?) Instruktioner i ena örat, tror jag fick tinnitus av allt lyssnade och kakafoniskt tjatter i det andra. JAG HÖR VISST LITE DÅLIGT? Det är svårt att tänka mitt i allt, men man gör så gott det går. Det gör vi alla.
JAG VILL BYGGA EN UBÅT.
Glöm spårbundenheten, jag kan go where no man has gone before. Glöm behovet av olja, jag kan åka vart jag vill! Under vattnet, men out of reach för oceanen. Snabbt som tåget men utan att spåra ur. Ja jävlars! En ubåt skulle man ha. Lite radioaktivitet rensar kistan.
Så mitt i alltihop ankommer tåget till station. Likt two face kliver jag av. Hälften smurfblå, hälften i färgkarta LSD. Jag kom visst fram ändå, även om det är lite vatten kvar i lungorna och håret luktar bränt men ta mig fan! jag kom fram ändå. Blandar färger och suger in bägge i torktumlaren strax nedan dieselmotorn. Swop. Osynliga och borta.
Hemma i säkra hamnen, skyndar från tåget. Jag vill då fan inte sluta som båten, pang pang pang! Här är smörpapperet tunnare. Det är bra. Jag tar baksätet hem, de kör så bra. Jag är ingen kapten utanför min ubåt, ni förstår. Jag är blott en vanlig tågresenär.
Kvällen är klar och brisen är nu så mild man kan önska. Man drar djupa, giriga andetag och blundar. I rörelsens centrum men tusen mil bort. I paradoxens centrum står man cementgjuten.
Tystnaden härskar här, det finns ingenting som tränger igenom dess järnridå. Inga värderingar, inget ljud och inte någon bön. Tystnaden är så tjock att den går att sluta handen runt, men ändå så tunn och spröd att man inte törs annat än bara andas. I skymningen omfamnar det blånande dunklet staden och den tycks så långt borta. Det är absolut klart i luften, en månskärva träder fram men staden tycks ändå dränkt i tätaste dimma. Neonskyltar, ni har inget här att hämta.
Då smyger den sig på Det är den där känslan av att stå helt obunden.
Man erkänner för sig själv de brister man förnekat och undertryckt, törs erkänna sina egentliga drömmar och var man står i allting. Man har inga förhållanden att definera sig själv efter, inga etiketter eller värderingar som spacklar över väsendets ruggade yta.
Det är en introspektion som tycks genomskåda hela universum. Man kan erkänna sin obundenhet, inte som frihet utan som ärlighet mot sig själv. Brutal men uppriktig, i direkt konfrontation med jaget.
Det odefinerbara suget i maggropen får sin förklaraing, alla undanstoppade skäl kryper fram genom ytan. Det är inte en process att begråta, ingen utdragen procedur. Det räcker med ett andetag så är ögonblicket förlorat. Tvärtom är det ett tillfälle av totalt lugn.
Stillheten är betagande.
Så tänds perrongen upp och avskärmar vardagen ytterligare. Stadens myllrande massor finns utom räckhåll, helt. Perrongen är upplyst, staden skymmer, en barrikad av tystnad mellan oss.
Det är inte begråtansvärt att vara i perrongens grepp. Man slipper därifrån, ingenting fjättrar. Man väntar på avfärden medan man befinner sig helt stilla. Människor kommer och går, de passerar utanför bubblan. Man kan sträcka ut handen genom deras skugggestalter som rör sig runtom.
Så gnisslar det, och högtalardamen ropar att tåget är på väg in. Påstigning att påbörjas inom kort. Bubblan spricker.
Lampskenet är kritvitt och placerade så att de vita plattorna på perrongen ser mer ut som tänder än markeringar för vår säkerhets skull. Det flasar och rasar, staden är inte ett dugg långt borta, neonen tränger sig nästan innanför glasen. En startmotor körs igång inne i bröstet. Den hostar till några gånger men sedan är dieselmotorn där inne i igång. Petroleumkristaller ändå upp till hjärnbarken. Direktkontakt, inga spårbyten.
Någon skriker. Andra kommer med bussen som kommer in allt för snabbt mot hållplatsen. Det är faktiskt en resecentral och rikets alla dialekter forsar runt i rulltrappor, under spåren, bredvid den i och över dem. Några hundar skäller, andra hetsas av sina ägare till att morra.
Framrusande i flera hundra kilometer i timmen kommer det stålgrå tåget. Det rusar obarmhärtigt mot oss. Väntan är över, dags att borda.
En känsla av att stå helt naken mot världen. Varje por öppnar upp sig, luften är het. Varje svettdroppe är en glaciär som smälter bort i hettan. Det ilar och kliar i skinnet, jag ryser. Det är visst sommarnatt i luften, det blir aldrig mörkt längre och man behöver inte gömma sig vinterblek längre när natten rullar in.
Alla sinnesintryck blir starkare, så mycket starkare. Alla ansiktsdrag skarpare och ögonen så tomma, man kan undra vad de döljer bakom sina reflexiva linser? Ingen ler, de blottar tänder. Jag förstår precis.
En känsla av att ha vaknat upp sprider sig i kroppen. Massor av dem, intetsägande leende h&m kloner, deras uniformer för att smälta ihop.
Jodå, jag förstår. Så blind har jag varit!
Så ynklig jämfört med potentialen, min födslorätt som människa är en plats i den här världen! Varför har jag gjort så fel? Genomskinligt gelatinskal glider av och jag tar på mig vargagrinet. Det är nyckeln till succé. Kan inte förstå hur jag glömt bort att min plats i ordningen kommer eka länge. Men med insikten om värderingsskalan har förstås logiken varit glömd, undangömd. Insikt hur allt passar ihop. Uppvaknandet skedde visst i grevens tid. Varje resenär, dunkelt hot. Man måste hålla deras snokande blickar på avstånd. Det börjar klia i kroppen. Begynnande överbelastning. Grundare andning. Hettande armar, gammastrålning från lamporna. Snabb koll efter utgångar. Energin börjar surra, från spåren till mig. Surrande, vibrerande i varje liten nerv som någonsin knutit sig, som att en bomb briserar från den grå massan till fingertopparna, yes! Fan vad kul! Tåget gör en halvhalt.
Vill man åka med snabbtåget eller?! Hoppa på i farten, kom igen. Lazarus, du har blivit balettdansös, kom igen! De andra på tåget tjattrar som höns i bur. Tjatter och oljud, som ekar runt och blir mer och mer påträngande för varje kurva tåget tar. Det är så fruktansvärt irriterande det där jävla surret att man vill dunka sig för tinningarna och hålla för öronen.
Men enda sättet att köra tyst på de där hönshjärnorna är att låtsas om att man inte hör dem. Titta ut i fjärran låt dem vara. Men fjärran är så långt borta, och det är så påträngande i det här framrusande instängda utrymmet att det finns kycklingar där. Man fångas av det så lätt. Tåget tycks knappt röra sig med allt detta jävla surr. Så irriterande. Man mumlar för sig själv att de borde kunna hålla käft och hoppas att deras skarpa kycklingöron ekar av yttringen i veckor.
Lurar i, instruktioner på. Play betyder go! go! go! på mitt krängande tåg. Fortare kan ni väl! Man måste lyssna noga, det är en störningsmekanism på och jag tror, bara tror att de köpt sändningsutrustningen från gamla Sovjet. Skrap skrap rassel rassel hör du mig hör du mig kan du höra mig? skrap skrap rassel smällar och tromboner.
Spänningen är hög, koboltblå blixtar mellan tåget och himlen. Spänningen är skyhög mellan sätet och mig. Det sisslar och visslar av statiskhet. Jag törs då rakt inte sitta länge. Sätet är blått, kan aldrig vara bra.
Hopp!
Vad nu? Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Vakna till, daska ansiktet en gång så dragen hamnar på plats. Nej, jag kan inte tråckla ihop det här. Vad hände nu? Främlingarna är helt vanliga människor som åker bort från hemma och tillbaka till hemma. Mammor och pappor, systrar och bröder och han och hon. En del ska till mitt hemma, eller åka därifrån. Någon pratar engelska och delar hemligheter runt ett foto. Det är dags för konduktören att klippa biljetter. Det gör man på vanliga SJ tåg, inte på framrusande stålklädda torpeder. Det finns många sätt att ta sig framåt i tiden, men bara en del kräver att man klipper biljett. Jag är så fasligt trött, men om någon är nyvaken så är det jag. Hördu, jag tror du glömde ett tag vem du var? Som nyvaken, helt osäker.
Vart är jag? Vad vill ni? Vad vill jag? Vad är krav och vad är lulllull?
Åker jag verkligen tåg eller seglar jag på en salt ocean? Det är inte gott att veta. Det tycks att den inre dieselmotorn håller på att sura ned sig i vilket fall. Den bubblar oroväckande, är det för mycket bränsle eller håller den på att gå under som titanic?
Så vart är jag?
Kvar på tåget, det tar oss stadigt framåt. Ingen fara skedd, andas djupt ska du se att det blir bra. Planerad ankomst: mitt i natten.
Vad vill ni?
Livskvalitet vill vi åt, det är huvudsaken. Mål och motiveringar. En anställningsintervju för att ha tillgång till det riktiga livet? Det gör mig så förvirrad det där begreppen, strategier, mål och motiveringar. Skills hit och dit, verktyg susar också omkring. Alltid vaktade av citationstecken. Men jag vet inte...luftbubblor från min gummibåt. Status? Ambition? Det är okej med att vilja trygghet! Trygghet tm. Så vad vill jag? Jag bubblar. Är en bubblare? Kanske en fiskbulle till syvende och sist?
Kanske ett gött jobb som föder trygghet som föder hälsa och välmående. Inte illa pinkat?
(Vad vill jag?)Man måste kämpa emot! Kämpa emot havet, bygg oljeplattformar! Man måste gjuta olja på vågorna på de sätt det går, trasa sönder en oljeledning och hoppas att det bubblar ut nog mycket för att lugna vågorna. Då kan man dingla med fötterna från kanten ett tag. Ta det lugnt och njuta av åsikten. Så när man grillat och undviket att gå under bruten i två delar som Titanic, kan man aldrig vara säker på att man fortfarande sitter kvar på tåget. Man kan ju alltid skratta åt möjligheten. Ett spårbundet tåg på väg över en halkig oljad ocean!
(Men vad vill du då?) Instruktioner i ena örat, tror jag fick tinnitus av allt lyssnade och kakafoniskt tjatter i det andra. JAG HÖR VISST LITE DÅLIGT? Det är svårt att tänka mitt i allt, men man gör så gott det går. Det gör vi alla.
JAG VILL BYGGA EN UBÅT.
Glöm spårbundenheten, jag kan go where no man has gone before. Glöm behovet av olja, jag kan åka vart jag vill! Under vattnet, men out of reach för oceanen. Snabbt som tåget men utan att spåra ur. Ja jävlars! En ubåt skulle man ha. Lite radioaktivitet rensar kistan.
Så mitt i alltihop ankommer tåget till station. Likt two face kliver jag av. Hälften smurfblå, hälften i färgkarta LSD. Jag kom visst fram ändå, även om det är lite vatten kvar i lungorna och håret luktar bränt men ta mig fan! jag kom fram ändå. Blandar färger och suger in bägge i torktumlaren strax nedan dieselmotorn. Swop. Osynliga och borta.
Hemma i säkra hamnen, skyndar från tåget. Jag vill då fan inte sluta som båten, pang pang pang! Här är smörpapperet tunnare. Det är bra. Jag tar baksätet hem, de kör så bra. Jag är ingen kapten utanför min ubåt, ni förstår. Jag är blott en vanlig tågresenär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar