Selånger marknad eller so much WT so little space

Kompade med Tuppis och hans moder på Selånger marknad idag. Jisses så mycket WT och folk öht. Men det var rätt lugnt ändå. En initial förgrymmelse över att inte ha pengar men en lust att köpa allt solen rör vid (majskolvar?! jajaja swivelsweeper?! jajaja Kokosbollar?! jajaja etc etc) och lite funderingar runt hur detta skulle kunna lösas avtog snart då vi blev bakade medan Tuppis åkte tivoli. Allt på hela tivolit skulle han gå igenom, systematiskt men...lite långrandigt kanske? Glad blev han den lille iaf och så även jag då modern finansierade en körv till mig, sig och Tupplas. Patrik blev plötsligt akut "Skitnödig mamma. Nu!" så jag satt kvar i solgasset och nommade på en grillad medan modern och barnet jagade en bajamaja.

Medan jag satt där var det så lugnt. Strålarna från solen mattades i den lugna auran omgivandes mattälten, skrämmande och spännande (mest skrämmande faktiskt men ändå annorlunda). Smörpapperet tycks lossnat  i kanterna? Det är så annorlunda! Så konstigt att ställa frågan "...eller?" och inte få något svar av minst tre antagonister, i dess ställe en lugn nick. Så underligt att kunna överväga att gå och sätta sig ensam någonstans och bara se hur det utvecklar sig utan konspirationsteoretisk uppbackning.

Zen? Och vad gör man sen? Får man sakna argumentationen?

Är det faktiskt så att det här är melodin? Att stå utan ursäkter och på egna ben mot en framgångsrik framtid låter ju inte som det sämsta som kan hända om än den inte motsvarar intensiteten i ett kall. Det krävs att man bygger om lite, men det skall nog gå.