Håkki Båkki

MåDå, förlorade. Jag satt med K(amraten) och ugglade, ho ho!
De slogs därnere och jag ville bara skrika VÄX UPP!!! Sedan tänkte jag på att andas aprikost och gjorde så. Det var en fin kväll i arenan. Fivefingersen var lämpligt färgade, för laget som var röd/vitt (1 dags vila) vann. Klackarna ville slå varandra i taket men hindrades av runtrusande smileys. Likt ett pacman spel uppenbarade sig alla färger. Fel mål.  2 000 människor smattrade loss med händerna.
Kickade igång med pumpmusiken. Ville dansa på raderna, svinga mig till nätet som hindrar pucken från att träffa oss dödliga. Tänkte på Prodigy, funderade på en sportbar till nästa gång. Fladdrade med händerna och önskade ljuden så höga det gick. Planerade kadrilj för zambonisarna med kamraten - skitbra idé.
Den som tror att ljuset i tunneln var en jumbotron blev lurad att ett kort för säsongen inhandlats. Bitch please? Kanske returmatch, bara inte på en gång. Lite gott skrattade kamraten åt denna räviga list och lovade rå fisk imorgondag.
Somnade så nästan med pausmusiken. Pssst! Luften.
Sedan åkte jag hem och stoppade huvudet fullt med mat. och te. och mat.
Nu: exit stage left. Fast inte så dramatiskt. I skolen sova. I är så jefla trött. Trött. trött Trööött! Matkoma? Jawohl.

Heading for a distant sun , evening air fills my lungs

Cowboys & Aliens!!!

Hade ju glömt att det är premiär ikväll!! Låter ju onekligen episkt!

EDIT: Var inte episkt, var tråkigt. :(

Tommy Tommy jag vill veta allt

Ja vad är väl ett bättre sätt att starta eftermiddagsrapporten på än att sjunga lite TKU. Full fart mot helgen är det, lönehelg till på det!
Det har utlovats dansbandsgala i en intillliggande stad, det är ju nära att man springer dit (höhö höhö)! Men eftersom kavaljeren skulle, enligt utsago, köra skit idag vet man inte riktigt hur det blir med det.

Mina dekadenser sträcker sig inte så långt dock, ack nej ack nej, får jag blott köpa mig ett par skor och myspysjogga lite är min lycka gjord. Jag är av det trötta släktet som ämnar gå i vinterdvala nu, hade jag haft med livet som insats som ljudbok är det så helgen hade spenderats. Som åhörare och kontemplerare med min bruna (brunt på brunt på brunt) BOOM pläd alltså. Den har får på ena sidan och velour på andra - ultimat må ni tro! Lika mysigt som en kulturkofta? Ack så nöjd!

Nu har jag ju inte det så jag måste komma på annat...hum hum hum, då kanske svettiga omfamningar i rotundans versmått är ett fullgott alternativ? Dock måste jag erkänna att jag mer är en vän av den fria versen än ghazeler och trokéer.

Det är slut på veckan...

Grannen har som strikt rutin att ha fredagsmys varje veckoslut. Ibland bjuder jag in mig själv att vara med och tömma skålarna (grannen ser så fruktansvärt förnärmad ut så jag bara måste göra om det!) och tömma det gör jag. Just denna vecka blev jag inbjuden tre dagar i förväg av min nya gymkamrat Puttis.

Förtvivlat utbrister han om jag planerar åka utan honom: "Men hur ska du klara dig utan coachen?!?" Det är såklart värt att hålla i åtanke.

Fredagsmys och gymmet går liksom hand i hand så bra, likt vänner sedan urtiden. Man gymmar och måste äta för att växa, eller man gymmar och har utrymme för att okynnesäta. Det blir bra i vilket fall. Just denna fredag vill jag mysa med keso. En gymskada?

Men tänk er själva, keso. Och tesked. Mmmm. Lite cayennepeppar/ piri piri eventuellt, men då är det mycken lyx.

Klockan är halv tolv och det här är lunchrapporten.

Känns konstigt att skriva detta ordinära inlägg utan att mena något metaforiskt alls. Det är som om en dammsugare gått genom skallen. Jag sover (ca 13 h/ dag) och tränar lite åt gången (en halvtimme om dagen). Balans? 

The wooden era

Under the wooden era fanns det långhalsar, snälla och samarbetsvilliga varelser. De fann träd och hjälptes åt att hacka dem i lagom bitar medan den andre höll i. Epsilon och Timberjack (Jack the Ripper!!), är exempel på raser inom denna art. Systematiskt tuggade Jack i sig de framlagda bitarna och Epsilon kept 'em coming, tillsammans byggde de ett näste. Ett struligt och lite illa konstruerat bo av trä. Illa med tanke på att de åt trä. De var mycket harmoniska och synkroniserade, när den ena var konfliktsökande vände den andra bara sin andra kind till. Det var harmoniskt. Hitachi, en annan ras levde i mutualism med långhalsarna och samlade ihop deras stumpar för att underlätta bobyggandet. Den var nöjd med sin existens bara den fick bo under boet där inget regn kunde rosta upp dess gnisslande band.

Men såklart fanns där även fridstörare och marodörer av värsta sort. En T rex - traktor rex attackerade boet och stal de omsorgsfullt sågade stockarna med sina korta armar. Visst skulle epsilon kunnat hinna ikapp och tillochmed sprungit om t rex:en men inte ville den lämna Jack bakom, så de höll istället ihop och sörjde sitt förstörda bo. De närde en dröm om att en dag bygga ett nytt och lät sig inte nedslås. Traktor rex byggde på sin kant stora högar av veden då tänkte att det kunde vara bra att ha en kall vinterdag - just någon egentlig användning för den hade traktorn annars inte. Poänglös ondska, sant slöseri.
Även de mindre, åkklipparna var medlemmar av detta hiskeliga släkte. De kapade allt de såg för att förhindra uppkomsten av ny skog. Inte för att de tyckte gräs var gott utan bara för att vara riktigt taskiga med de långsamma, vänliga långhalsarna.

Sådant var livet i the wooden era.

Klockan snart 9, en ordinär tidig höstmorgon

God morgon, lite av en favoritfras att inleda inlägg med måste erkännas. Det är höst nu, Sturmis har börjat skolan. Lyckligtvis har Putte semester ett tag till men sedan...mjau. Tumme och jag är utelämnade till varandra.
Det börjar kanske bli dags att googla, bokusa och sådant där då skolstart väl sker om än en vecka (kanske två)? Men jag tror det kan vänta lite till, en aning mer slösurfande sedan så!
 Men annars är jag lite alltiallo. Idag till exempel skall jag följa med Urmodern till sjukhuset, så även imorgon och se på fan ska jag inte jobba dagen efter? Jo, verkar troligt. Fyller en dominant roll det där sjukhuset.

Hade inget att dela egentligen så det blev utfyllnad istället.

Selånger marknad eller so much WT so little space

Kompade med Tuppis och hans moder på Selånger marknad idag. Jisses så mycket WT och folk öht. Men det var rätt lugnt ändå. En initial förgrymmelse över att inte ha pengar men en lust att köpa allt solen rör vid (majskolvar?! jajaja swivelsweeper?! jajaja Kokosbollar?! jajaja etc etc) och lite funderingar runt hur detta skulle kunna lösas avtog snart då vi blev bakade medan Tuppis åkte tivoli. Allt på hela tivolit skulle han gå igenom, systematiskt men...lite långrandigt kanske? Glad blev han den lille iaf och så även jag då modern finansierade en körv till mig, sig och Tupplas. Patrik blev plötsligt akut "Skitnödig mamma. Nu!" så jag satt kvar i solgasset och nommade på en grillad medan modern och barnet jagade en bajamaja.

Medan jag satt där var det så lugnt. Strålarna från solen mattades i den lugna auran omgivandes mattälten, skrämmande och spännande (mest skrämmande faktiskt men ändå annorlunda). Smörpapperet tycks lossnat  i kanterna? Det är så annorlunda! Så konstigt att ställa frågan "...eller?" och inte få något svar av minst tre antagonister, i dess ställe en lugn nick. Så underligt att kunna överväga att gå och sätta sig ensam någonstans och bara se hur det utvecklar sig utan konspirationsteoretisk uppbackning.

Zen? Och vad gör man sen? Får man sakna argumentationen?

Är det faktiskt så att det här är melodin? Att stå utan ursäkter och på egna ben mot en framgångsrik framtid låter ju inte som det sämsta som kan hända om än den inte motsvarar intensiteten i ett kall. Det krävs att man bygger om lite, men det skall nog gå.

Class

Nå...agreed? En klass? Åh vad jag vill vara drag king ibland...

Köttfärskonfetti

Det är så tyst. Ett tomt dokument. Vitt och blankt, helt utan begränsningar som ligger under i relief.
Det känns så konstigt, man vaktar på sig själv för att inte smutsa ned det med ett tumavtryck. Kreativiteten ser hur mycket man kan göra. Det gäller bara att välja ett alternativ och satsa. Så ovant! Den fria skapelsen kan bli en vana. Vanor skapar man ju rätt snabbt bara man slutar vakta på sig, men det är svårt. Varje penseldrag gör att jag håller andan och kisar, blev det fel nu? Men för var drag blir den nya bilden tydligare, riktlinjer kanske man kan kalla det som framträder.
Viktig men scary business!

TLC/ Ritual Noise/ You can't lose what you haven't got

Jag var ute och cyklade lite med Sturmis på kvällskvisten. Vi har självklart inga lampor på, självklart benreflexer till hästarna på armarna och den där skriktröjan från HK maran. Vi syns?
Så i en uppförsbacke vilken sluttade uppåt mot hemmet dök ur fjärran upp en bil.

Det var en röd cabriolet med något slags tygliknande skinn till tak. Den stannade av och föraren ropade till mig. Jag stannade. Blondinen som körde ropade igenkännande "Allilujeva!", jag hade ingen aning om vem hon var. Hon berättade i vart fall att vi hade en lös hund efter oss. Jag svarade att besten följde med oss hem. Så var det korta mötet i månskenet och natriumlampornas rundlar på den mörka grusvägen över.

Vem var det?

AXA fjällmarathon 2011; an epic saga

Ja mina kära, det var ett äventyr i Vålådalen. Det var ruskigt vackert - att stå på toppen av ett fjäll, se ut över en sjö, se fjället mittemot och veta att där uppe var man för en timme sedan. Det är mäktigt. Man får för sig att människokroppen måste användas till sådant, att arbeta sig fram mot robust hälsa och välbefinnande genom flera timmars endorfinduschar. Jag blir så lycklig av sådana här saker att jag inte kan formulera korrekta meningar efter ca 3 h, allt jag gör är att pipa av lycka och ge pepp i form av korta fraser till allt jag ser. Jag high fivar kilometerskyltar för att allt i universum hör ihop och att allt måste få ta del av lyckan. Det var så vackert att varje steg borde vara en bild, men man förstår inte stigningen och häftighetskänslan ur en bild.

Starten gick i Edsåsdalen, på en  åker som sluttade nedåt. Från den arbetade vi oss från en skogsbilväg in på en mycket lerig stig som sedan kringlade och ringlade hela vägen upp på fjället. Innan jag hann första kilometern hade jag redan trampat av mig skorna två ggr. Första panikattacken 3 km.
Det var såsigt värre och halva fältet hade redan hunnit genom och trampat upp det ytterligare. Man tror lite naivt att lutningen någon gång skall övergå i platt, bara som paus men icke. Motluta efter motluta stiger allt brantare tills skogen är ett minne blott. Plötsligt kommer man upp dit det är soligt och en aning plattare. Man ser utsikten - den mäktig! Man kunde se ned över hela dalen, en bonde som eldade, vattnet och de andra ringlande längs stigen uppåt. Där uppe stod funktionärer och fotograferade, jag gjorde tummarna upp och tjoade lite. Sedan sprang jag fel trots att de sa åt mig vartåt jag skulle. Oops. Okontaktbar? Nästan. Upp på absoluta toppen och stämpla. Pip.

Sedan ned igen. 7 kilometer rätt ned till Ottsjön. Låt benen gå över stockar och rötter, genom lerbad på lerbad och såsmåningom genom myrmark. Man fick springa ett tag på spångar för att omgivningen var så blöt. Det var häftigt. Runt en inhängnad med getter och fortsätt nedåt. Sprang om massor.Går skitbra! Vittring på pallplats tamejfan! Så kom man ned och sluttningen börjar åter stiga åt fel håll. Fikapaus vid kontroll, go'bulle, sportdryck och vatten. Knähelvetet börjar vara kinkigt out of the blue. Vristerna känns väl tänjda och instabila efter ruschen nedför. Träffar en arbetskamrat som hade stuga i närheten, hon hejade friskt på. Talar lite med en skadad medtävlare peppar och hejar på. Hon måste tyvärr bryta.
Nu är det är dags för Ottfjäll.

Promenad. Ont knä gör att resten blir promenad och alla de där löparna springer om igen och flinar. Arrgh!! Uppför går det bra trots mycket stora stenar. Kvällen innan klippte jag sönder stortårna så blod/västska/varet kunde rinna ut. Slår i stortårna. Skriker av samlad frustration. Ensam i snigeltakt. Snart hinner de sista ikapp. Dåligt humör. Vandrar så snabbt det går uppför. Träffar på ett gäng islandshästar med ryttare som hejar på. Inte alls trött bara frustrerande ont. Ser fler löpare framför- inte så långt efter ändå! Så blir det nedför, bred fin väg skulle kunna tjäna mycket tid men får linka i sidled nedför tack vare knäet. Passerar högfjällshotellet.Frustration. Når så småningom Nordbotten och nästa fikakontroll med dåligt humör och uppgivenhet. De sista löparna är ikapp nu och uppsamlingslöparen försöker peppa på. Går snabbt iväg mot Välliste - väggen, där det är omöjligt att springa mer.

Lodrät är stigningen uppför Välliste - ett rakt spår upp upp upp är stigen. Dricker ur fjällbäckar och blir mer och mer less. Panikattacker - omöjligt att andas. Pip och väs. Om och om och om igen. Svär och går vidare. Tar sikte på gubben framför som stavgått ändå hit. Träffade honom vid förra kontrollen också. Gnetar uppför i maklig takt, fot för fot framåt. Hänger av de sista löparna och går så snabbt jag kan då det planar ut halvvägs uppe. Gör mer ont. Även i små nedförslutor får jag gå i sidled. 30 km, bara 13 kvar. Drar ifrån uppför, blir efter nedför. Insanity att bryta! Inte det minsta trött i benen - känns hånfullt. De sista springer om och säger att det bara är att bita ihop, de har samma problem men kan ju springa! Då kan jag också kom igen. Men nej, inte ett steg går det. Surt surt. Går vidare, närmar oss toppen. Uppsamlingslöparen plockar bort banan efter mig. Säger åt mig att skynda på, snart uppe nu. Jaja, snar snart. Väl uppe plockar jag ihop en mugg godis och fortsätter genast. Måste skapa lite avstånd till uppsamlingslöparen, varje nedförssteg smärtar och nu är det 8 km kvar från Vällistes topp ned till Vålådalens fjällstation. Lika rätt ned som det var rätt upp hit. Bittert bittert, skulle kunna tjäna så mycket tid!! Men får vackert gå sidledes ned. Lägger inte märke till om det är vackert eller inte längre, bara ont. Gråter svär och lyssnar på Eddie Meduza, snart nere. Allra sist. Fler panikattacker. Omsprungen av sista löparen med 5 km kvar. Han plockar bort banan men säger att jag hittar, inga problem. Ok tänker jag. Kommer ut på grusväg som sluttar rätt ned även den. Powerwalkar utav helvete fast det gör ont. Måste gå i sidled i de allra brantaste delarna sedan snabb powerwalk in på elljusspåret som är upploppet. Spring! ropar uppsamlingslöparen, du kan springa i mål! Nej, säger jag det går inte. Bara överansträngd säger han, pain bara weakness leaving the body. Nej säger jag, jag går. Provar springa några steg, gör för ont.

Så till slut framme vid fjällstationen och springer med uppsamlingslöparen de sista metrarna in i mål! Det gör ont men alla applåder och hejarop från de som väntar på mig som siste man tar bort det tillfälligt. Uppsamlingslöparen berömmer och skakar hand, jag vill bita strupen av honom. Hade sprungit banan 3 ggr denna vecka, tacka fan för att han inte är berörd! Jag lämnar sportident grejen till speakern och går in för att duscha. All lera och bottenlösa träsk har gjort fötterna till blåsiga köttsår. Tejpar med Pillis tejp (tack som fan!!!!) så jag kan ta på skor och gå till banketten.

Vilket äventyr!!! Inte ett uns träningsvärk står jag med efter äventyret tack vare ett uslingsknä. Lite snopet måste jag säga.

Alias teammember grejade galant 13 kilometraren medan allt detta went down! Good job!

Tunnelvision and the scars to prove it

Jag överlevde alltså 43 kilometer, 3 fjäll. Det var jäkligt vackert måste jag säga men lodräta lutningar. Race report kommer då jag sovit en aning.
JAG ÄR ULTRA!!!

Sturms sprang korta banan och vann spurtstrid, grymt jobbat!

På plats i Hässleholm

Nej, skojar bara, på plats i Vålådalen. Ätit pastabuffé med Sturms och nu är det lite mys vid TVn som får gälla och sedan sängen. Skittrött rätt ut sagt, en lång dags färd mot nuet tar ut sin rätt. Fått en ny funktionströja (43 km, 1800 höjdmeter)!! Samt ett nummer outside från januari(!?)
Imorrn gäller det! Sturmis laddar för 13 km eller Macmarathon om hon känner för det. Revelj 6.00, out and good night!

Ja just det, Sturms har köpt en fisk också. Hon skrattade så mycket att vi var tvungna att köpa den. Vi fann även en bäver som var så lik tumme att jag var tvungen att klappa den. Hon kallar fisken för Susanna Kallur, det är det facet den gör. G är förebilden för Susanna Kallur, se ovan.

Peace out!

QotD; George Eliot

He was like a cock who thought the sun had risen to hear him crow.

George Eliot (1819-1880)

Kommentar: ?!???!
For teh lulz?

For what it's worth

Har den där Placebosången i huvudet på repeat. Mycket catchy! Idag jobbas det nästsista dagen, och då imorgon är en kortisdag kan man nästan säga att det är den sista. Sedan får man lite ledigt sedan skall det minsann bli lärt däruppe i huvudknoppen. Inte illa!

Imorgon är det färd bortma Vålådalen som gäller iiiihh!!! Lika delar dregel och kallsvett samlas i en pöl på skrivbordet. Det har ju regnat en del där i fjällen, arbetskamraterna (av vilka 75% har sommarstuga däruppe verkar det som...) varnar att det är mycket kallt på fjället. Jag packar snällt de obligatoriska extrakläderna och hoppas på en mild dag. Vad är det för stil att ta fram långtightsen i augusti?!

Jag delar in äventyret i 3 delar:

1. Pastabuffé, hur mycket pasta kan man klämma i sig i nervositet? Jag gissar på rätt mycket, men det återstår att se. Ev. får man låta banketten gå under detta också, hur mycket middag kan man få i sig innan det är dags att dansa robotdansen, för något annat blir det inte av.

2.Loppet, hur bra går det att springa efter att man dragit i sig så mycket kolisar att man hjular av sockerrush? Skitbra tror jag! På hemsidan har de även presenterat vad som bjuds efter banan- bl a espresso och chokladboll på sista toppen. Nom nom nom. Likt hästen springer jag dit moroten finns.

3. Återfärden, efter en förhoppningsvis god natts sömn, hur i h-vete ska jag ta mig till bilen?? Hoppas Sturmis följer med och kan bära mig sårad soldat style. Backa nedför trappor är ju en klassiker- men räcker det? Benen brukar svullna så mycket att kompressionsstrumporna skapar en känsla av sockerdricka. De komprimerar alldeles för mycket. Hoppas också på bättre duschar än i Nordingrå, alltså mer varmvatten. Det hade nämligen tagit slut innan det var min tur :(

Så idag är det shopping för proviantering mellan kontrollerna som gäller, för tänk om jag är sist dit och allt då är slut?!? Tänk om jag (min nyinförskaffade communicatorkompass till trots) går vilse?!
Jag är lugn och andas, ser möjligheterna inte begränsningarna- vem vet man kanske får se lite av Norge också? Eller kommer uppför en jela lång sluttning och vips är man på Åreskutan?!? Jaja, shit will go down helt enkelt =)

Blå himlen Blues

Det var kallt imorse. Blåste en snål vind runt dörrarna på den blå bilen då vi åkte ned i garaget. Passande kan tyckas.
Är det något lönt att gnälla över årstidernas natur? Nej, det kan man väl inte säga. Väl. Men eftersom detta är skriven text så är det ju självklart metaforiskt mitt gnäll. Men iskalla soliga höstdagar som bits likt hästflugor är ju så vackra. Inte av hin håle skapade utan bittersweet värre. Om det gör ont då knoppar brister är det än värre då stjälkar viker sig. Men det är ju som sagt fasligt vackert. November lär ju bli goth, brukar vara så - säkerligen iår, amma rite? Bara att sätta sig i vagnen och föras dit, ackompanjerad av Joe Strummer?

Jag har läst en massa GW därav denna utläggning av intet intresse....jag blev inspirerad.

Jag censurerar mig själv och tog bort den här biten, den kunde lätt missuppfattas insåg jag. Allt inom en näsvidd kan jag se.

Den 666e posten; the way the morning broke was quite unusual

För broke var ordet, glad ihågen(well...) klädde jag på mig efter frulle och tänkte fasen vad jag gillar de här byxorna, de sitter inte som korvskin men är inte bylsiga, ett par tunna helt ok kontorsbyxor. Lade märke till en fläck på knäppningen...köttfärssås? Skrapade bort den med nageln och kände brisen mot min bakdel. Väldigt tunna, men gsg tänkte jag. Allt gnussande på stolen på jobbet kommer nog göra dem kortlivade... mycket riktigt hinner jag inte längre än ut i bilen. Ritsch. Arslet sprack pengarna tillbaka. Fan också. En prydlig öppning från midjan till grenen tillät den kallare utomhusbrisen att fläkta min bakdel. Merde. Korvskinnsbyxor på och till jobbet. Panikattacker kommer prägla denna dag som följd av andnöd. 4 dagar av detta men sedan mjukbyxor!
Tur att träningsperioden efter Vertex/AXA fm redan är planerad.

Mental shock

Ja, ni kanske undrar hur det gick det där med att rula runt Nordingrå i 4,2 mil?
Det gick rätt bra kan jag meddela. Benen sitter kvar precis som mina omsorgsfullt invaselinade fotsulor och tår. Mesta delen av tårna sitter kvar iaf. Jag kom i mål på en respektabel tid, respektabel i bemärkelsen att man inte tror att folk kan vara igång så länge. Cherry coke och resorb är skiten. Tills nästa år röstar jag dock för att svenska marathon förbundet inför vikt istället för åldersklasser!

Kamrat K var med som chaufför och fick en hel dag sitta och sova i bilen då det ösregnade mest hela tiden. Mycket storögd iakttog hon män som smörjde och tejpade sina bröstvårtor (mkt viktigt!) och vaselinade både här och där med sammetslena, garanterat hårbefriade ben. K blev efter en stund tveksam till om hon verkligen var på en löpargathering eller om det var täckmantel för mer latexinriktade aktiviteter.

Nu planerar jag såklart inför nästa helg, då 43 gastkramande kilometer skall avklaras över inte mindre än 3 frikkin berg - alltså AXA fjällmarathon. Kompass måste inhandlas, väskan vägas och maten packas. Med lite tur blir vi ett lag, el P und ich och om inte så får väl jag och Eddie (Meduza) teama över bergen istället. Vi har 10 h på oss sedan börjar banketten! Finklänning och kompressionsstrumpor, det blir grejer det.

Ikväll skall jag återhämtningsjogga med Elsa!!! Tår, you hold. Annars jävlar. Och Elsis, blir det gatlopp istället för återhämtning kommer jag nog begå mord, bara så du vet.

Och appropå mentala strapatser så lurar även ett års jubileumet sedan vi skådade skinnade puppor i bakvattnen. Så värt att minnas!

You don't make room for your loved ones

El P, Hauptmann + familj samt modern till el Haupt åker idag ned till slättbondelandet.  Hur skall helgen fördrivas då? Man skulle kunna vara dekadent, njuta av det sista som går att krama ur sommaren och dess upplevelser och dansa med elekttriska féer, eller...
ELLER...så springer man lopp på lördag med backar på flera kilometer, varv på varv på varv på varv i karaktärsdanande hastghet, åker frikkin' rullstol på söndag (same same kanske oavsett?) och

sedan

är det måndag
igen....

Happy birthday 2 ya!

Generalissimus - fader och tillika upphovsman fyller år idag! Congrats!
Han ville ha väckning imorse men motsatte sig alla försök att faktiskt väcka honom då det kom till kritan. Han var dock vaken nog att framkasta hur snällt det var att gratulera då han själv beklagade att det gått ännu ett år (logiken är inte glasklar här) i all sin sömndruckenhet. Så jag pep snällt iväg och kvar låg han och snusade vidare, little did he know att uppvaktarna kommer vid eight-hundred-hours!

Fick se bilder sedan det glada 60talet på den goda generalen- an actual raggarkung appeared med pollisar som sträckte sig ända ner till hakan och utsvängda bruna manchesterbyxor. En sådan där häftig hårlimpa also appeared, men den tillhörde inte Generalen. På andra bilder förekom den goda generalen smal som ett pinnesstreck iklädd en gul poncho, ränderna går liksom aldrig ur. Finns också en pärla där G poserar med sockerbitar som tänder, en kudde under tröjan och pilotglajjor - det ni!
Här hade det ju varit utmärkt att lägga den där bilden, eller varför inte lite räggerrrmjosik, men det kommer!

We'll meet again // don't know where // don't know when

Avtackning på jobbet för chefen, sommarfysikern och mig. Det var snällt- jag fick en biobiljett som tack för det jag får lön för. Lite Jul(i)bonus! Framtidsmolnen hopar sig dock, vad skall jag göra till hösten? Ja...inte lätt att veta än så länge. Har svarat på ALLT och har beslutsångest fortfarande.... what to say?
Ska man bli...

jurist

läkare

idrottspsykolog

psykolog

filosof?

Som Björn Ranelid skulle sagt; vart pekar hjärtat?

Som Mr Spock skulle sagt: cease to express your emotionalism

Jag vill ju göra allt!! Däri ligger felet tror jag bestämt, och på fullaste allvar är jag nog rätt övertygad om att jag skulle kunna det med. Jag menar vad är det som hindrar från att på distans bli filosof samtidigt som jag på plats någonstans blir något av ovanstående alternativ?
Det där med att skapa gränser är något man gör hela tiden men just den här är så svår.
Where does one draw the line?

Mellan reveries och möjligheter att leva på pensionen? Hur mycket är det rationellt att planera i förväg?
The rational bet puzzles me truly.

Samtidigt är det väl vad det går ut på, skapa en nisch åt sig själv? En håla i världen så att säga, eller hörn om man så vill. Òch nöjd det blir man väl alltid, för vad är alternativet? Många frågetecken i denna sektion.

Crying People, People Crying

Ledsna röster. Vems fel?

Foxy fathers

Imorgon mer jobb. Idag blev jag spökbiten i vaden igen. Skitont, i vattnet. Sturms tog min upphöjda krampande onda vad och tryckte ned min fejja i vattnet - snällt? Jo verkligen. Gör fortfarande ont fast jag druckit resorb så det står ut genom öronen- ska ju springa lopp till helgen wtf!!!
Sömn är essentiellt. Borde sova. Vems fel?

Regroup and retaliate!

Ja, fan vad jag är utan koll, jag blir så arg, så less, så frustrerad på mig själv!!
För läkarstudier saknas en hel massa kurser varav mest viktigt MaD vilken jag inte kan läsa.
För juridikstudier saknas samhälle A visar det sig (men B har jag behörighet på...)
Vad gör man då då? Hänger sig åt vidare drömmerier? Hoppas på komvux? Idrottspsykolog?
Regroup and retaliate...!

Pointed Eared Bastard

Jag jobbar ju som receptionist, då träffar man en del människor. Man ska vara trevlig och så, går rätt bra om jag får säga det själv. Man ska också se proper ut, eller iallafall försöka.
Så idag har jag hela morgonen och förmiddagen stått i min lucka och varit trevlig och proper. Tills jag lät handen vandra upp mot ena örat då det kliade där. Orsaken visade det sig var en halvmeter svart tejp som satt fast i mitt öra. Hur kom den dit? Vet inte. Men det måste ha förtagit mitt trevliga och propra intryck en liten aning.