På mitt skrivbord ligger nu och väntar på uppmärksamhet Eugene Onegin. Ralph Fiennes utstrålar maskulinitet på omslaget med begynnande vikar, kindpolisonger sluttande ögonbryn och en mun som darrar av känslig grymhet. (Heathcliff anyone?)
Bara käkat en liten munsbit av romanen, översatt från ryska till engelska, rimmad vers och I love it. The Russian directness är oslagbar,
"his father listened, frowned and groaned,
and mortgaged all the land he owned"
Jag menar, bara attt hitta en roman med en Eugene i känns som ett accomplishment :) Och som alla vet är ju Eugene ett alldeles oslagbart namn faktiskt... Och sedan är det något med både Pusjkin och Bulgakov som är enastående, någon slags ödmjukhet.
Karaktärerna( nu kände jag mig busig, för så får man ju inte säga) i Mästaren och Margarita säger med bitterhet i rösten att manuskript kommer man ihåg så länge man lever och kan skriva om dem ( precis som Bulgakov fick göra) och Pusjkin ber kritikerna vara snälla med hans verk. Ett slags skört författarskap som är guld värt, och tro fasen att det bvar skört i Bulgakovs fall. Antar att man inte är så kaxig när Stalin sitter hemma och personligen censurerar ens verk.
Dostojevskij går å sin sida över denna gräns mot sinnesjukdomens land, för i all ära visst gråts det och gnisslas tänder också i Mästaren...,men de hamnar obönhörligen på sinnessjukhus där kamratskapet är stort men så också ensamheten. Polisen dyker med jämna mellanrum upp och söker efter folkfiender mitt i de övernaturliga inslagen, det blir oväntat och mycket bra.
Kan med fördel kontrasteras mot Zola; lite fransk hårdhet som förväntar sig att världen ska buga för hans naturliga élan. Eugene... (för att använda Jus ord) känns som Raskolnikovs och Dorian Grays kärleksbarn.
Ja så här blir det när man slutar tidigt och pausar pluggandet en stund, för Kant; mänsklighetens bäste vän skulle ju sagt att allt detta bara är en question of preference och sålunda ganska intetsägande.
Mer Stenmarck till folket!
SvaraRadera//Lättad Växjöbo