Söndags slapphet.

Inleder med ett inlägg i sann naturalistisk anda, kryddad med ett chock element och en kort introduktion.
Hemma hos familjen i Timrå, där finns 8 stycken hästar, 3 st hundar, 1 katt och lite folk.
Bror och hans familj är 3 i deras gråa hus, och vi ( när jag är hemma) är fyra i vårt gula. Alles by the lake...

Själv går jag på gymnasiet sista terminen på Katedral i Uppsala, International Baccalearueate, ber om ursäkt för språket på grund av denna lilla detalj.

Idag har det inte hänt så mkt, klev upp med ambitionen att plugga men hamnade istället vid frukostbordet med familjen.Åker tillbaka till Uppsala imorrn istället.

Beslöt mig senare på dagen att börja dokumentera våra göranden och skeenden :)

Idag var nog ändå middagen höjdpunkten, för att introducera familjen och ge en smak av vad som försiggår.

Vi åt någon slags väldigt mör och trevlig köttbit och diskuterade the origin av mitt namn; det kom fram att Dear Jessie var en låt som Madonna släppte någon gång kring den tid då jag föddes. Julia är av den fasta åsikten att Madonna är av ett sällsynt lättfotat slag och tvekade därför inte att utveckla sina teorier ytterligare, orkar dock inte återge hennes mycket vackra men inte helt linjära logiska övningar.

Rätt vad det är så hörs ett hulkande läte och hunden spyr på golvet, samtalet avstannade omedelbart. Julia trycker in ett finger i varje näsborre samt ett i varsitt öra och springer hon lika hulkande från bordet. Mor och far sitter kvar och tittar vad hunder lade upp åt oss. Det var ett potpurri av färger med inslag av köttbit (stekt rare), kokt potatis, lingonsylt samt lite stekt lök. Julia kastar i farten en blick på denna nyskapande palett av färger och lämnar i galopp köket.
Mor tyckte att detta var mycket roligt och garvade så till den vida grad att tonsillerna klingade mot varandra muntert, även far tyckte förstås att detta var mycket underhållande och hans aaxlar hoppade upp och ner på det typiskt roade sättet. (Julia satt inne på mitt rum, som för övrigt nu är ommöblerat till någon slags hotellreception...) Alla har vid den här tiden glömt bort var hunden tog vägen och till min stora förvåning fick jag reda på vart hon var då hon lade en pizza vid mina fötter. Mycket aptitligt.
Detta gjorde förstås att mor höll på att dö av sina krampaktiga skrattattacker, hennes ansiktsfärg var lika röd som Julias nattliga fantasier om Stalin och hans hov.
Kände att detta var ett fint sätt att inleda denna lilla blogghistoria med en riktig historia från verkligheten; ett mått naturalism i vardagslivet so to speak.

Denna lilla episod följdes raskt av en annan liten händelse då Julia hade målat skotthål i pannan på det senaste objektet för mors flammande begär efter smäckra arabhästar. Hon skrev headshot bredvid och lade som skrivbord på datorn.
Mor blev genast rosenrasande och satte igång att anfalla Julia som låg på min säng och släppte ifrån sig små pustar av "förväntning" medan hon väntade på att mor skulle se hennes "dåd". Och att se mor i sina yoga byxor och mörka blick komma tjurrusande med siktet inställt på "total destruction" är inget man kan beskriva så här egentligen utan det måste upplevas.

Julias uppsyn kan jämföras lite med det av ett rådjur i strålkastarskenet av ett annalkande tåg; det vet vad som kommer att hända därnäst med någon slags djurisk instinkt men kan inte för sitt liv räkna ut hur det går att undkomma. Då sjunker den nedre käken ner lite saliven glimmar på tänderna och pupillerna vidgas till kattstorlek samtidigt som mungiporna rycker. Man kan bara skratta eller gråta, det går liksom inte att göra båda sakerna samtidigt och då blir det lite ryckigt.

Sedan kommer åsknedslaget och Julia började hysteriskt skratta. Mammis kan ju faktiskt bara åsamka ytliga sår ;) om man bortser från de själsliga...

Inget gör å andra sidan Julia så lycklig som att bli hjärtligt attackerat av mors vrede! Själv nöjde jag mig med att titta på för att inte bli "fast i dreven" så att säga.

Dagens inslag av populärkultur från Sundvall får väl också redovisas, fast än att det intogs i förrgår, men herregud
se INTE Valkyria, det enda värt att se( och historiskt korrekta) i hela filmen är jag rädd består av den scen då T.Cruise alias Överste Stauffenberg faktiskt blir skjuten.
Oh lord! Tänk själv då Stauffenberg med endast två fingrar på den ena armens hand och ingen hand alls på den andra armen skulle skjuta members ur Hitlers armé får ett skott i den friska användbara armen med, så hopplös var hela filmen!
När jag tänker efter var det nog också värt att se den man som spelade general i denna film, och tysk soldat av någon grad i alla de andra WW2 filmer jag sett. Blir bara bättre med åren, och uniformen :D

Nu måste jag verkligen fortsätta skriva min ToK om teorier och deras begränsningar.