I efterdyningarna av ett rov.

Ja, vad ska man säga?
En stor tragedi har idag inträffat i Uppsala för andra gången på ett år. Det är liksom ofattbart för en som stod offret så nära att en sån här sak kan hända - utanför ens eget hus och med någon man känner så väl.
Detta blir en hyllning till den vän jag miste idag.

Detta var inte bara min trofaste vän som hjälpt mig genom vått och torrt, utan också en nära vän till min familj, främst min mor. När helst vardagen kändes som en enda lång uppförsbacke så gav den hjälp att lägga i en ny växel så att det gick lättare att nå toppen.
Men inte var min vän någon direkt dununge heller , för när man väl var på topp så hjälpte den lika raskt till att skjutsa en ner för långa utförsbackar. Men visst kändes det tryggt att veta att den alltid fanns där, redo att hjälpa en att bära en bok, eller kanske en matkasse från Lidl, det var de små sakerna som räknades och som gjorde vardagen lite lättare.
Allt som någonsin efterfrågades var lite uppmuntran ibland som oljade upp maskineriet igen och lite hjälp att få luft. Det var inte mycket möda för en så kär vän och stöttepelare.

Vännen stod ut med mitt usla morgonhumör och genomled flera bilresor mellan Tapelake och Uppsala, och den väntade trofast på mig utanför skolan i ur, skur och bister kyla tills jag kom så att vi kunde ta oss an vägen hem i gemensam tystnad.
Min vän var fåordig och fick väl därför för lite uppskattning., men den ska veta att den är innerligt saknad.


För var du än är, vem som än håller dig fången nu ska veta att inte bara stal en mycket kär vän från mig utan också en famlijemedlem som jag har stor saknad efter, för imorse när jag kom ut till det vanliga stället där vi brukar mötas- så var där tomt.
Min vän var borta, och i den yrande snön fanns inte ens ett fotspår eller en karaktäristisk etikett från Biltema, där fanns ingenting. Och då visste jag med vemod och sorg i hjärtat att nu var vår tid över. Det kändes bittert att den vän som överlevt att krascha rätt in i en björk och som oräkneliga gånger skrämt slag på gamla damer som sniglat sig fram på gång och cykel vägarna med sina vänner ack så långsamt, nu hade lämnat mig så odramatiskt och nästan i smyg.

Detta inlägg skrevs i minne av den blå cykel med svart korg som lämnade Solskensgatan någongång under natten den 4e till 5e Februari 2009 i sällskap med gangsters, hoppas du får ett långt och lyckligt fortsatt liv.
// I stor saknad