Sitter nu och väntar på Ju sedan jävlar är det GTA och hundmys som gäller!
Visar inlägg med etikett a beautiful mind. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett a beautiful mind. Visa alla inlägg
12.18.2014
A diet of the mind
Opponeringen är gjord och julen är på g. Bara den där lilla flytten kvar...men det går fort visst? Jaja helsäkert!
9.11.2014
3.27.2013
Photobomb- best of the best
Flippade genom alla bilder som ligger i bloggens webalbum för att hitta kycklingarna och hittade lite annat smått och gott.
Ja det är räkor
Kadaver.
Armé.
Varför en bild?
Mr STRÖMMING!!
Vålådalens finest i bakgrunden.
Deadpool- oh deadpool.
12.01.2012
Reasons to be miserable
Jag kommer personligen inte ihåg detta guldkorn från HGTTG filmen, men tycker det är underbart att det är Fry som sjunger om Marvin, låt oss säga att jag hade ett föredrag en gång för en släkting med utgångspunkt i hur hon tyckte en viss korpulent britt aldrig kunde sluta ordbajsa och hur jag tyckte det korresponderade väl med en särskild manodepressiv robots karaktär och hur ett visst vänskapsband fanns mellan denna britt och författaren i fråga som vidare föreslog att min slutsats var pure logic. Är detta då slumpen? I think not!
Give his brain a pain
There is little that turns him on, Marvin's his name
He's a robot that's his lot, robot full of cares
He'd feel a little better if they broke him up for spares
But everything he has to do, he finds the world condemming
If he had his time again, he'd rather be a lemming.
Oh well,
He's just a menial robot.
They drive him crazy with their...
Marvin close the door
Isn't it enough to make you tidy up the floor
Spoils a robot's day.
Marvin when you're finished you can put yourself away
He's going to flip his lid because they treat him like a kid.
Robot naughty, robot bad, robot happy, robot sad,
Who's a clever robot lad, it's enough to drive you mad.
Robots are inhuman ( x 2)
Human robots are in ( x 2)
He gets no satisfaction
araWhy do they make him do their work
Rather be a vacuum cleaner
sucking up the dirt, that'll be the day.
Pat him on the head
Think he would be keener just rust,
Just to rust his life away.
Feeling dull, dull, dull
Get dull
Feeling dull, dull, dull
Get dull
Dull
Get dull ( x 3)
Marvin close the door
Isn't it enough to make you tidy up the floor
Spoils a robot's day.
Marvin when you're finished you can put yourself away
He's going to flip his lid because they treat him like a kid.
Marvin close the door
Isn't it enough to make you tidy up the floor
Spoils a robot's day.
Marvin when you're finished you can put yourself away
He's going to flip his lid because they treat him like a kid.
Nu ska jag se Liftarens Guide igen, hoppas att den gör en sådan comeback som 2001 gjorde i Sturms ögon när hon fick veta storyn ur de fyra odyssey böckerna. Åh ET you're in for such a treat!
Jag utlovar att vi pausat vid nyckelpassager och diskuterar dem noggrant innan vi fortsätter se nästa filmsekvens hela kvällen lång! och särskilt i slutet! omg omg omg kan knappt vänta! Du känner väl likadant?
11.17.2012
AS
Hoho vad witty jag är! [ <--youtube p="p">
Kunde tyvärr inte bädda in den, men den har
spoiler spoiler
Andrew Scott och Aspergers Syndrom
PerMartin och jag får nog disconnecta Mobile Broadband,
men jag försöker undvika konfrontation så långt det går...
9.10.2012
The key to success
Imorse försov jag mig inte ens, hoppade upp direkt men likväl var jag sen till dagens föreläsning som började kl 8.15. Packade om till annan väska, glömde hälften började om så jag sprang ut genom dörren i senaste laget.
Jag låste upp cykeln, såg till att nycklarna var säkert instängda i väskan och åkte iväg. Det rasslade hela tiden som av nycklar från bakhjulet så jag stannande och kollade att väskan var stängd och det var den. Fortsatte cykla och kom in till stan.
Ljudet var fortfarande där så jag stannade för att kontrollera vad felet var och där sitter mina nycklar på kedjeskyddet. De hade alltså släppt från nyckelbandet och åkt ned dit men hängt kvar ändå in till stan. Gissa om jag blev en aning förvånad och en aning lättad av att de hängde kvar. 8.14.30 rusade jag in i salen och hann lagom ta min plats innan professorn i svart tog till orda. Han drog exempel om att stänga in barn i lådor, och folk det slog slint för som begick massmord. Spännande twist på skadestånd.
Efter föreläsningen gick jag ut till min cykel och skulle så när trampa iväg när det började rassla och låta kände att kedjan släppte och ett dåligt humör infann sig genast. Inte blev det direkt bättre när jag upptäckte felkällan, i min iver att fly den potentiella interaktionen med andra människor hade jag låst upp cykeln men inte tagit låset ur ekrarna. Så när jag tittade var kedjan mycket riktigt släppt och ekrar saknades, låset som var 65 cm tunn vajer var lindad runt de ekrar som fanns och rediga varv runt kuggarna kedjan ska haka i. Merde. Ångern att jag inte hade tagit med mina handskar införskaffade för sådana här tillfällen slog till och humöret blev ännu sämre. Lirkade lös låset och såg att det såg ut som Terminator i slutet av första filmen. Merde merde merde.
Men sedan åkte jag hem och nu är humöret på topp igen, har dock råkat tappa bort min kaffekopp men sådant får man ta när man har en hel tvåa till sitt förfogande!
Jag låste upp cykeln, såg till att nycklarna var säkert instängda i väskan och åkte iväg. Det rasslade hela tiden som av nycklar från bakhjulet så jag stannande och kollade att väskan var stängd och det var den. Fortsatte cykla och kom in till stan.
Ljudet var fortfarande där så jag stannade för att kontrollera vad felet var och där sitter mina nycklar på kedjeskyddet. De hade alltså släppt från nyckelbandet och åkt ned dit men hängt kvar ändå in till stan. Gissa om jag blev en aning förvånad och en aning lättad av att de hängde kvar. 8.14.30 rusade jag in i salen och hann lagom ta min plats innan professorn i svart tog till orda. Han drog exempel om att stänga in barn i lådor, och folk det slog slint för som begick massmord. Spännande twist på skadestånd.
Efter föreläsningen gick jag ut till min cykel och skulle så när trampa iväg när det började rassla och låta kände att kedjan släppte och ett dåligt humör infann sig genast. Inte blev det direkt bättre när jag upptäckte felkällan, i min iver att fly den potentiella interaktionen med andra människor hade jag låst upp cykeln men inte tagit låset ur ekrarna. Så när jag tittade var kedjan mycket riktigt släppt och ekrar saknades, låset som var 65 cm tunn vajer var lindad runt de ekrar som fanns och rediga varv runt kuggarna kedjan ska haka i. Merde. Ångern att jag inte hade tagit med mina handskar införskaffade för sådana här tillfällen slog till och humöret blev ännu sämre. Lirkade lös låset och såg att det såg ut som Terminator i slutet av första filmen. Merde merde merde.
Men sedan åkte jag hem och nu är humöret på topp igen, har dock råkat tappa bort min kaffekopp men sådant får man ta när man har en hel tvåa till sitt förfogande!
4.29.2012
Att tåga mot framtiden
Då man står på perrongen kommer den där känslan.
Kvällen är klar och brisen är nu så mild man kan önska. Man drar djupa, giriga andetag och blundar. I rörelsens centrum men tusen mil bort. I paradoxens centrum står man cementgjuten.
Tystnaden härskar här, det finns ingenting som tränger igenom dess järnridå. Inga värderingar, inget ljud och inte någon bön. Tystnaden är så tjock att den går att sluta handen runt, men ändå så tunn och spröd att man inte törs annat än bara andas. I skymningen omfamnar det blånande dunklet staden och den tycks så långt borta. Det är absolut klart i luften, en månskärva träder fram men staden tycks ändå dränkt i tätaste dimma. Neonskyltar, ni har inget här att hämta.
Då smyger den sig på Det är den där känslan av att stå helt obunden.
Man erkänner för sig själv de brister man förnekat och undertryckt, törs erkänna sina egentliga drömmar och var man står i allting. Man har inga förhållanden att definera sig själv efter, inga etiketter eller värderingar som spacklar över väsendets ruggade yta.
Det är en introspektion som tycks genomskåda hela universum. Man kan erkänna sin obundenhet, inte som frihet utan som ärlighet mot sig själv. Brutal men uppriktig, i direkt konfrontation med jaget.
Det odefinerbara suget i maggropen får sin förklaraing, alla undanstoppade skäl kryper fram genom ytan. Det är inte en process att begråta, ingen utdragen procedur. Det räcker med ett andetag så är ögonblicket förlorat. Tvärtom är det ett tillfälle av totalt lugn.
Stillheten är betagande.
Så tänds perrongen upp och avskärmar vardagen ytterligare. Stadens myllrande massor finns utom räckhåll, helt. Perrongen är upplyst, staden skymmer, en barrikad av tystnad mellan oss.
Det är inte begråtansvärt att vara i perrongens grepp. Man slipper därifrån, ingenting fjättrar. Man väntar på avfärden medan man befinner sig helt stilla. Människor kommer och går, de passerar utanför bubblan. Man kan sträcka ut handen genom deras skugggestalter som rör sig runtom.
Så gnisslar det, och högtalardamen ropar att tåget är på väg in. Påstigning att påbörjas inom kort. Bubblan spricker.
Lampskenet är kritvitt och placerade så att de vita plattorna på perrongen ser mer ut som tänder än markeringar för vår säkerhets skull. Det flasar och rasar, staden är inte ett dugg långt borta, neonen tränger sig nästan innanför glasen. En startmotor körs igång inne i bröstet. Den hostar till några gånger men sedan är dieselmotorn där inne i igång. Petroleumkristaller ändå upp till hjärnbarken. Direktkontakt, inga spårbyten.
Någon skriker. Andra kommer med bussen som kommer in allt för snabbt mot hållplatsen. Det är faktiskt en resecentral och rikets alla dialekter forsar runt i rulltrappor, under spåren, bredvid den i och över dem. Några hundar skäller, andra hetsas av sina ägare till att morra.
Framrusande i flera hundra kilometer i timmen kommer det stålgrå tåget. Det rusar obarmhärtigt mot oss. Väntan är över, dags att borda.
En känsla av att stå helt naken mot världen. Varje por öppnar upp sig, luften är het. Varje svettdroppe är en glaciär som smälter bort i hettan. Det ilar och kliar i skinnet, jag ryser. Det är visst sommarnatt i luften, det blir aldrig mörkt längre och man behöver inte gömma sig vinterblek längre när natten rullar in.
Alla sinnesintryck blir starkare, så mycket starkare. Alla ansiktsdrag skarpare och ögonen så tomma, man kan undra vad de döljer bakom sina reflexiva linser? Ingen ler, de blottar tänder. Jag förstår precis.
En känsla av att ha vaknat upp sprider sig i kroppen. Massor av dem, intetsägande leende h&m kloner, deras uniformer för att smälta ihop.
Jodå, jag förstår. Så blind har jag varit!
Så ynklig jämfört med potentialen, min födslorätt som människa är en plats i den här världen! Varför har jag gjort så fel? Genomskinligt gelatinskal glider av och jag tar på mig vargagrinet. Det är nyckeln till succé. Kan inte förstå hur jag glömt bort att min plats i ordningen kommer eka länge. Men med insikten om värderingsskalan har förstås logiken varit glömd, undangömd. Insikt hur allt passar ihop. Uppvaknandet skedde visst i grevens tid. Varje resenär, dunkelt hot. Man måste hålla deras snokande blickar på avstånd. Det börjar klia i kroppen. Begynnande överbelastning. Grundare andning. Hettande armar, gammastrålning från lamporna. Snabb koll efter utgångar. Energin börjar surra, från spåren till mig. Surrande, vibrerande i varje liten nerv som någonsin knutit sig, som att en bomb briserar från den grå massan till fingertopparna, yes! Fan vad kul! Tåget gör en halvhalt.
Vill man åka med snabbtåget eller?! Hoppa på i farten, kom igen. Lazarus, du har blivit balettdansös, kom igen! De andra på tåget tjattrar som höns i bur. Tjatter och oljud, som ekar runt och blir mer och mer påträngande för varje kurva tåget tar. Det är så fruktansvärt irriterande det där jävla surret att man vill dunka sig för tinningarna och hålla för öronen.
Men enda sättet att köra tyst på de där hönshjärnorna är att låtsas om att man inte hör dem. Titta ut i fjärran låt dem vara. Men fjärran är så långt borta, och det är så påträngande i det här framrusande instängda utrymmet att det finns kycklingar där. Man fångas av det så lätt. Tåget tycks knappt röra sig med allt detta jävla surr. Så irriterande. Man mumlar för sig själv att de borde kunna hålla käft och hoppas att deras skarpa kycklingöron ekar av yttringen i veckor.
Lurar i, instruktioner på. Play betyder go! go! go! på mitt krängande tåg. Fortare kan ni väl! Man måste lyssna noga, det är en störningsmekanism på och jag tror, bara tror att de köpt sändningsutrustningen från gamla Sovjet. Skrap skrap rassel rassel hör du mig hör du mig kan du höra mig? skrap skrap rassel smällar och tromboner.
Spänningen är hög, koboltblå blixtar mellan tåget och himlen. Spänningen är skyhög mellan sätet och mig. Det sisslar och visslar av statiskhet. Jag törs då rakt inte sitta länge. Sätet är blått, kan aldrig vara bra.
Hopp!
Vad nu? Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Vakna till, daska ansiktet en gång så dragen hamnar på plats. Nej, jag kan inte tråckla ihop det här. Vad hände nu? Främlingarna är helt vanliga människor som åker bort från hemma och tillbaka till hemma. Mammor och pappor, systrar och bröder och han och hon. En del ska till mitt hemma, eller åka därifrån. Någon pratar engelska och delar hemligheter runt ett foto. Det är dags för konduktören att klippa biljetter. Det gör man på vanliga SJ tåg, inte på framrusande stålklädda torpeder. Det finns många sätt att ta sig framåt i tiden, men bara en del kräver att man klipper biljett. Jag är så fasligt trött, men om någon är nyvaken så är det jag. Hördu, jag tror du glömde ett tag vem du var? Som nyvaken, helt osäker.
Vart är jag? Vad vill ni? Vad vill jag? Vad är krav och vad är lulllull?
Åker jag verkligen tåg eller seglar jag på en salt ocean? Det är inte gott att veta. Det tycks att den inre dieselmotorn håller på att sura ned sig i vilket fall. Den bubblar oroväckande, är det för mycket bränsle eller håller den på att gå under som titanic?
Så vart är jag?
Kvar på tåget, det tar oss stadigt framåt. Ingen fara skedd, andas djupt ska du se att det blir bra. Planerad ankomst: mitt i natten.
Vad vill ni?
Livskvalitet vill vi åt, det är huvudsaken. Mål och motiveringar. En anställningsintervju för att ha tillgång till det riktiga livet? Det gör mig så förvirrad det där begreppen, strategier, mål och motiveringar. Skills hit och dit, verktyg susar också omkring. Alltid vaktade av citationstecken. Men jag vet inte...luftbubblor från min gummibåt. Status? Ambition? Det är okej med att vilja trygghet! Trygghet tm. Så vad vill jag? Jag bubblar. Är en bubblare? Kanske en fiskbulle till syvende och sist?
Kanske ett gött jobb som föder trygghet som föder hälsa och välmående. Inte illa pinkat?
(Vad vill jag?)Man måste kämpa emot! Kämpa emot havet, bygg oljeplattformar! Man måste gjuta olja på vågorna på de sätt det går, trasa sönder en oljeledning och hoppas att det bubblar ut nog mycket för att lugna vågorna. Då kan man dingla med fötterna från kanten ett tag. Ta det lugnt och njuta av åsikten. Så när man grillat och undviket att gå under bruten i två delar som Titanic, kan man aldrig vara säker på att man fortfarande sitter kvar på tåget. Man kan ju alltid skratta åt möjligheten. Ett spårbundet tåg på väg över en halkig oljad ocean!
(Men vad vill du då?) Instruktioner i ena örat, tror jag fick tinnitus av allt lyssnade och kakafoniskt tjatter i det andra. JAG HÖR VISST LITE DÅLIGT? Det är svårt att tänka mitt i allt, men man gör så gott det går. Det gör vi alla.
JAG VILL BYGGA EN UBÅT.
Glöm spårbundenheten, jag kan go where no man has gone before. Glöm behovet av olja, jag kan åka vart jag vill! Under vattnet, men out of reach för oceanen. Snabbt som tåget men utan att spåra ur. Ja jävlars! En ubåt skulle man ha. Lite radioaktivitet rensar kistan.
Så mitt i alltihop ankommer tåget till station. Likt two face kliver jag av. Hälften smurfblå, hälften i färgkarta LSD. Jag kom visst fram ändå, även om det är lite vatten kvar i lungorna och håret luktar bränt men ta mig fan! jag kom fram ändå. Blandar färger och suger in bägge i torktumlaren strax nedan dieselmotorn. Swop. Osynliga och borta.
Hemma i säkra hamnen, skyndar från tåget. Jag vill då fan inte sluta som båten, pang pang pang! Här är smörpapperet tunnare. Det är bra. Jag tar baksätet hem, de kör så bra. Jag är ingen kapten utanför min ubåt, ni förstår. Jag är blott en vanlig tågresenär.
Kvällen är klar och brisen är nu så mild man kan önska. Man drar djupa, giriga andetag och blundar. I rörelsens centrum men tusen mil bort. I paradoxens centrum står man cementgjuten.
Tystnaden härskar här, det finns ingenting som tränger igenom dess järnridå. Inga värderingar, inget ljud och inte någon bön. Tystnaden är så tjock att den går att sluta handen runt, men ändå så tunn och spröd att man inte törs annat än bara andas. I skymningen omfamnar det blånande dunklet staden och den tycks så långt borta. Det är absolut klart i luften, en månskärva träder fram men staden tycks ändå dränkt i tätaste dimma. Neonskyltar, ni har inget här att hämta.
Då smyger den sig på Det är den där känslan av att stå helt obunden.
Man erkänner för sig själv de brister man förnekat och undertryckt, törs erkänna sina egentliga drömmar och var man står i allting. Man har inga förhållanden att definera sig själv efter, inga etiketter eller värderingar som spacklar över väsendets ruggade yta.
Det är en introspektion som tycks genomskåda hela universum. Man kan erkänna sin obundenhet, inte som frihet utan som ärlighet mot sig själv. Brutal men uppriktig, i direkt konfrontation med jaget.
Det odefinerbara suget i maggropen får sin förklaraing, alla undanstoppade skäl kryper fram genom ytan. Det är inte en process att begråta, ingen utdragen procedur. Det räcker med ett andetag så är ögonblicket förlorat. Tvärtom är det ett tillfälle av totalt lugn.
Stillheten är betagande.
Så tänds perrongen upp och avskärmar vardagen ytterligare. Stadens myllrande massor finns utom räckhåll, helt. Perrongen är upplyst, staden skymmer, en barrikad av tystnad mellan oss.
Det är inte begråtansvärt att vara i perrongens grepp. Man slipper därifrån, ingenting fjättrar. Man väntar på avfärden medan man befinner sig helt stilla. Människor kommer och går, de passerar utanför bubblan. Man kan sträcka ut handen genom deras skugggestalter som rör sig runtom.
Så gnisslar det, och högtalardamen ropar att tåget är på väg in. Påstigning att påbörjas inom kort. Bubblan spricker.
Lampskenet är kritvitt och placerade så att de vita plattorna på perrongen ser mer ut som tänder än markeringar för vår säkerhets skull. Det flasar och rasar, staden är inte ett dugg långt borta, neonen tränger sig nästan innanför glasen. En startmotor körs igång inne i bröstet. Den hostar till några gånger men sedan är dieselmotorn där inne i igång. Petroleumkristaller ändå upp till hjärnbarken. Direktkontakt, inga spårbyten.
Någon skriker. Andra kommer med bussen som kommer in allt för snabbt mot hållplatsen. Det är faktiskt en resecentral och rikets alla dialekter forsar runt i rulltrappor, under spåren, bredvid den i och över dem. Några hundar skäller, andra hetsas av sina ägare till att morra.
Framrusande i flera hundra kilometer i timmen kommer det stålgrå tåget. Det rusar obarmhärtigt mot oss. Väntan är över, dags att borda.
En känsla av att stå helt naken mot världen. Varje por öppnar upp sig, luften är het. Varje svettdroppe är en glaciär som smälter bort i hettan. Det ilar och kliar i skinnet, jag ryser. Det är visst sommarnatt i luften, det blir aldrig mörkt längre och man behöver inte gömma sig vinterblek längre när natten rullar in.
Alla sinnesintryck blir starkare, så mycket starkare. Alla ansiktsdrag skarpare och ögonen så tomma, man kan undra vad de döljer bakom sina reflexiva linser? Ingen ler, de blottar tänder. Jag förstår precis.
En känsla av att ha vaknat upp sprider sig i kroppen. Massor av dem, intetsägande leende h&m kloner, deras uniformer för att smälta ihop.
Jodå, jag förstår. Så blind har jag varit!
Så ynklig jämfört med potentialen, min födslorätt som människa är en plats i den här världen! Varför har jag gjort så fel? Genomskinligt gelatinskal glider av och jag tar på mig vargagrinet. Det är nyckeln till succé. Kan inte förstå hur jag glömt bort att min plats i ordningen kommer eka länge. Men med insikten om värderingsskalan har förstås logiken varit glömd, undangömd. Insikt hur allt passar ihop. Uppvaknandet skedde visst i grevens tid. Varje resenär, dunkelt hot. Man måste hålla deras snokande blickar på avstånd. Det börjar klia i kroppen. Begynnande överbelastning. Grundare andning. Hettande armar, gammastrålning från lamporna. Snabb koll efter utgångar. Energin börjar surra, från spåren till mig. Surrande, vibrerande i varje liten nerv som någonsin knutit sig, som att en bomb briserar från den grå massan till fingertopparna, yes! Fan vad kul! Tåget gör en halvhalt.
Vill man åka med snabbtåget eller?! Hoppa på i farten, kom igen. Lazarus, du har blivit balettdansös, kom igen! De andra på tåget tjattrar som höns i bur. Tjatter och oljud, som ekar runt och blir mer och mer påträngande för varje kurva tåget tar. Det är så fruktansvärt irriterande det där jävla surret att man vill dunka sig för tinningarna och hålla för öronen.
Men enda sättet att köra tyst på de där hönshjärnorna är att låtsas om att man inte hör dem. Titta ut i fjärran låt dem vara. Men fjärran är så långt borta, och det är så påträngande i det här framrusande instängda utrymmet att det finns kycklingar där. Man fångas av det så lätt. Tåget tycks knappt röra sig med allt detta jävla surr. Så irriterande. Man mumlar för sig själv att de borde kunna hålla käft och hoppas att deras skarpa kycklingöron ekar av yttringen i veckor.
Lurar i, instruktioner på. Play betyder go! go! go! på mitt krängande tåg. Fortare kan ni väl! Man måste lyssna noga, det är en störningsmekanism på och jag tror, bara tror att de köpt sändningsutrustningen från gamla Sovjet. Skrap skrap rassel rassel hör du mig hör du mig kan du höra mig? skrap skrap rassel smällar och tromboner.
Spänningen är hög, koboltblå blixtar mellan tåget och himlen. Spänningen är skyhög mellan sätet och mig. Det sisslar och visslar av statiskhet. Jag törs då rakt inte sitta länge. Sätet är blått, kan aldrig vara bra.
Hopp!
Vad nu? Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Vakna till, daska ansiktet en gång så dragen hamnar på plats. Nej, jag kan inte tråckla ihop det här. Vad hände nu? Främlingarna är helt vanliga människor som åker bort från hemma och tillbaka till hemma. Mammor och pappor, systrar och bröder och han och hon. En del ska till mitt hemma, eller åka därifrån. Någon pratar engelska och delar hemligheter runt ett foto. Det är dags för konduktören att klippa biljetter. Det gör man på vanliga SJ tåg, inte på framrusande stålklädda torpeder. Det finns många sätt att ta sig framåt i tiden, men bara en del kräver att man klipper biljett. Jag är så fasligt trött, men om någon är nyvaken så är det jag. Hördu, jag tror du glömde ett tag vem du var? Som nyvaken, helt osäker.
Vart är jag? Vad vill ni? Vad vill jag? Vad är krav och vad är lulllull?
Åker jag verkligen tåg eller seglar jag på en salt ocean? Det är inte gott att veta. Det tycks att den inre dieselmotorn håller på att sura ned sig i vilket fall. Den bubblar oroväckande, är det för mycket bränsle eller håller den på att gå under som titanic?
Så vart är jag?
Kvar på tåget, det tar oss stadigt framåt. Ingen fara skedd, andas djupt ska du se att det blir bra. Planerad ankomst: mitt i natten.
Vad vill ni?
Livskvalitet vill vi åt, det är huvudsaken. Mål och motiveringar. En anställningsintervju för att ha tillgång till det riktiga livet? Det gör mig så förvirrad det där begreppen, strategier, mål och motiveringar. Skills hit och dit, verktyg susar också omkring. Alltid vaktade av citationstecken. Men jag vet inte...luftbubblor från min gummibåt. Status? Ambition? Det är okej med att vilja trygghet! Trygghet tm. Så vad vill jag? Jag bubblar. Är en bubblare? Kanske en fiskbulle till syvende och sist?
Kanske ett gött jobb som föder trygghet som föder hälsa och välmående. Inte illa pinkat?
(Vad vill jag?)Man måste kämpa emot! Kämpa emot havet, bygg oljeplattformar! Man måste gjuta olja på vågorna på de sätt det går, trasa sönder en oljeledning och hoppas att det bubblar ut nog mycket för att lugna vågorna. Då kan man dingla med fötterna från kanten ett tag. Ta det lugnt och njuta av åsikten. Så när man grillat och undviket att gå under bruten i två delar som Titanic, kan man aldrig vara säker på att man fortfarande sitter kvar på tåget. Man kan ju alltid skratta åt möjligheten. Ett spårbundet tåg på väg över en halkig oljad ocean!
(Men vad vill du då?) Instruktioner i ena örat, tror jag fick tinnitus av allt lyssnade och kakafoniskt tjatter i det andra. JAG HÖR VISST LITE DÅLIGT? Det är svårt att tänka mitt i allt, men man gör så gott det går. Det gör vi alla.
JAG VILL BYGGA EN UBÅT.
Glöm spårbundenheten, jag kan go where no man has gone before. Glöm behovet av olja, jag kan åka vart jag vill! Under vattnet, men out of reach för oceanen. Snabbt som tåget men utan att spåra ur. Ja jävlars! En ubåt skulle man ha. Lite radioaktivitet rensar kistan.
Så mitt i alltihop ankommer tåget till station. Likt two face kliver jag av. Hälften smurfblå, hälften i färgkarta LSD. Jag kom visst fram ändå, även om det är lite vatten kvar i lungorna och håret luktar bränt men ta mig fan! jag kom fram ändå. Blandar färger och suger in bägge i torktumlaren strax nedan dieselmotorn. Swop. Osynliga och borta.
Hemma i säkra hamnen, skyndar från tåget. Jag vill då fan inte sluta som båten, pang pang pang! Här är smörpapperet tunnare. Det är bra. Jag tar baksätet hem, de kör så bra. Jag är ingen kapten utanför min ubåt, ni förstår. Jag är blott en vanlig tågresenär.
4.14.2012
Get the balance right
Veckan i kort:
Plugg, lite
El P, mycket
Thåström, en del
Bio, en - something something Phuket.
Elsa, en del
På det hela taget genom röva draget en god vecka.
Det låter underligt men det finns en grund nu, cementen håller på att stelna. Det är en grund till ett hus med oändliga rum och våningar, det enda som hejdar framväxten är hur högt och brett man vågar bygga. Det är så konstigt, för den där grunden är ju byggd på ett vulkanutbrott eller en kallkälla eller vad man skall kalla det men den håller på att stelna nu. Det trodde man aldrig in a million years skulle hända.
Musik är toner och arrangemang, estetisk glädje och uttryck. Senaste Kent låten är bara en låt i mängden och man tränar utav träningsglädje. Matlagning får ta sin plats men inte mer. Plugget är inte på liv och död och man törs ha en framtidstro.
Det är högst underligt, men i all sin underlighet vackert, som att alla färger och intryck passerat genom ett kaleidoskop och kommit ut på andra sidan ordnade. Man inser att kaleidoskopet inte är ett teleskop utan att det kunde förvränga färger, det man trodde på och litade på kanske inte var helt sant. Man blir lite skrämd av upptäckten, men lättad ändå.
Inga mantran, inga kommentarer, ingen hets, ingen ondska, inget skrammel runt av lösa sladdar och falska bruksanvisningar. Man vibrerar av elektriciteten som hittar fram helt plötsligt. Det finns en åskledare mot alla blixtar som skulle sätta brand på samma sladddriga system.
Allt har ett pris, disorganisation, disintegration är de nya rädslorna. Kanske med en överton av sorg över en brist på saknad och samtidigt en rädsla för att återvända till allt som varit. Kanske till och med en tro på att man re-wired har tappat sin förmåga till extraordinariteter. Kanske var förmågan att balansera på en slak lina det som skulle göra det så mycket enklare att gå på den spänd.
Är de vad som krävs för att lyckas eller har man lyckats med vissa saker trots dem? De har förstört men det kanske var meningen, som att fjärilen måste kräla först innan den kan flyga.
Ovissheten är läskig, men man måste våga för att få veta. Har man gått med på att omvärdera vad "lyckad" är, och kommer man en dag vakna upp och inse att det är en propaganda man köpt och slängt bort det som är JAG. Det är kluvet och läskigt men producerar inget svar i maggropen. Tänk om man gått med frivilligt på hjärntvätt och anpassning till ett system för att det är enklast för motparten, tänk om det är mormorsrösten man tystat? Tänk om det är avtrubbning?
Å andra sidan är det omöjligt att dela det gamla med någon, och vill man flaxa som fjärilen ensam för alltid? Så många, många avvägningar att göra. Så många mål att hitta och så många att lämna därhän.
3.22.2012
Majsan, på pricken!
Vad ska jag göra
när allt som fyller
mitt hjärta är
en oerhörd kärlek
till just livet här,
när allt
jag trott på
och tror på
är just denna värld?
2.29.2012
Leva/Dö
Ja, lite sent men en kommentar ändå om teatern. Tack för kvällen sällskapet! Det var mycket trevligt =)
Så till själva pjäsen.
Scenen bestod av tre whiteboard väggar där hon gick loss med pennan och skrev ordlekar som skulle kontrollera hennes ångest och rusande tankar. Hon var Ann - som i den Ann. Det var mycket märkligt när hon talade till sig själv som Ann. Boken är ju så personlig att det är svårt att tänka sig att karaktären Ann kan gestaltas av någon annan än verklighetens Ann. Den är ju självbiografisk så finns där egentligen någon skillnad?
I vart fall guidade Ann oss i sitt sinne och sin situation genom citat ur boken, många långa citat - stundtals högläsning. Det var ju onekligen nära boken, så därom kan ju inget sägas men det gav ändå en något konstlad känsla. En del formuleringar är så uppenbart skrivna.
Något som lades till i pjäsen var dock en bitter underton då det jobbades mycket med Ni/Jag konceptet - ni oförstående massa utan moral, jag lidande ynklig människa plågsamt medveten. Det lade en dimension till Ann som jag inte uppfattade fanns innan, kanske har jag missförstått. Intrycket av bitterhet förstärktes av hennes aggressiva hetsiga framtoning i början. Det skulle nog påvisa manin sa någon. Jag vet inte. Framstod inte som det beskrivna svaret i mina ögon utan mer desperation, kanske mani är desperation? och kanske såhär i efterhand kan jag lättare sammanfoga det med resten men just då framstod det som malplacerat.
Tyvärr förstod jag inte alls slutet som i agerat slut, slutet som i hur scenen förändrades förstod jag. Men varför sprang Ann efter en flicka ut?
Sprang hon efter sitt yngre jag ut, såg hon flickans lidande som Ni (som i vi) inte gjorde? Skulle flickan återknyta till den yngsta dottern som agerade ankare i tillvaron? Varför varför varför? Slutet tycktes anknyta starkt till gudstron, kanske starkare till den än det hopp som man erfars i slutet av boken.
Men som alltid med filmatiseringar/dramatiseringar bottnar ju allt i hur man tolkar originalverket. Min tolkning är ju högst subjektiv precis som den som kommit på idén med pjäsen och anpassat materialet därefter. Vidare kan jag förstå svårigheten i att översätta en inre monolog till skådespeleri men den lämnade min ändå med högst blandade känslor.
Jag mindes inte om Heberlein själv supportade idén att dramatisera verket, anar att ingen missat det bråk i pressen hon hade med sin förläggare om det var försvarbart över huvud taget att ge ut boken som var uppenbart producerad av en människa i kris som släppt verklighetens parametrar. Diskussionen hölls i samband med uppföljarens utkomst i handeln, lite cyniskt. Men det tyder på att hon inte stödde denna dramatisering. På något sätt hade den fått större legitimitet som representation av verket om hon gjorde det. Om hon godkänt gestaltningen av den desperata Ann.
Detta leder mig i varje fall till min reflektion över läget: Medan jag satt där växte känslan av att detta inte var annat än en freakshow. Hon där framme låtsades vara ett freak som gjorde sig själv ännu mer alienerad från massan genom att hävda sin olikhet och håna de värderingar som massan representerade för att roa massan ifråga. Det gav en konstig eftersmak.
Jag vet att boken i stort sett fungerar på samma sätt men med den skillnaden att direkt kommunikation mellan författaren och läsaren sker. Ändå tycker jag att det är stor skillnad. Massan som i publiken var uppenbarligen inte bara där för att bli roade, vissa grät av igenkännande. Det kändes ändå som det fanns en viss likhet mellan en bilolycka där alla tittar noggrant medan de kör förbi. Det är ett känsligt ämne att diskutera då både privatlivets helgd likväl som själslig ohälsa berörs, kontra rationaliteten.
Författare/förläggare diskussionen lagd åt sidan, vet jag att Heberlein själv startat detta och som sagt att boken i stort sett fyller samma funktion - i viss mån är det till att stå sitt kast. Ändå kan jag inte förklara det obehag situationen ingav.
Vet inte hur mycket sammanhang detta gav, men det var lite reflektioner i alla fall. Jag måste sticka nu.
Så till själva pjäsen.
Scenen bestod av tre whiteboard väggar där hon gick loss med pennan och skrev ordlekar som skulle kontrollera hennes ångest och rusande tankar. Hon var Ann - som i den Ann. Det var mycket märkligt när hon talade till sig själv som Ann. Boken är ju så personlig att det är svårt att tänka sig att karaktären Ann kan gestaltas av någon annan än verklighetens Ann. Den är ju självbiografisk så finns där egentligen någon skillnad?
I vart fall guidade Ann oss i sitt sinne och sin situation genom citat ur boken, många långa citat - stundtals högläsning. Det var ju onekligen nära boken, så därom kan ju inget sägas men det gav ändå en något konstlad känsla. En del formuleringar är så uppenbart skrivna.
Något som lades till i pjäsen var dock en bitter underton då det jobbades mycket med Ni/Jag konceptet - ni oförstående massa utan moral, jag lidande ynklig människa plågsamt medveten. Det lade en dimension till Ann som jag inte uppfattade fanns innan, kanske har jag missförstått. Intrycket av bitterhet förstärktes av hennes aggressiva hetsiga framtoning i början. Det skulle nog påvisa manin sa någon. Jag vet inte. Framstod inte som det beskrivna svaret i mina ögon utan mer desperation, kanske mani är desperation? och kanske såhär i efterhand kan jag lättare sammanfoga det med resten men just då framstod det som malplacerat.
Tyvärr förstod jag inte alls slutet som i agerat slut, slutet som i hur scenen förändrades förstod jag. Men varför sprang Ann efter en flicka ut?
Sprang hon efter sitt yngre jag ut, såg hon flickans lidande som Ni (som i vi) inte gjorde? Skulle flickan återknyta till den yngsta dottern som agerade ankare i tillvaron? Varför varför varför? Slutet tycktes anknyta starkt till gudstron, kanske starkare till den än det hopp som man erfars i slutet av boken.
Men som alltid med filmatiseringar/dramatiseringar bottnar ju allt i hur man tolkar originalverket. Min tolkning är ju högst subjektiv precis som den som kommit på idén med pjäsen och anpassat materialet därefter. Vidare kan jag förstå svårigheten i att översätta en inre monolog till skådespeleri men den lämnade min ändå med högst blandade känslor.
Jag mindes inte om Heberlein själv supportade idén att dramatisera verket, anar att ingen missat det bråk i pressen hon hade med sin förläggare om det var försvarbart över huvud taget att ge ut boken som var uppenbart producerad av en människa i kris som släppt verklighetens parametrar. Diskussionen hölls i samband med uppföljarens utkomst i handeln, lite cyniskt. Men det tyder på att hon inte stödde denna dramatisering. På något sätt hade den fått större legitimitet som representation av verket om hon gjorde det. Om hon godkänt gestaltningen av den desperata Ann.
Detta leder mig i varje fall till min reflektion över läget: Medan jag satt där växte känslan av att detta inte var annat än en freakshow. Hon där framme låtsades vara ett freak som gjorde sig själv ännu mer alienerad från massan genom att hävda sin olikhet och håna de värderingar som massan representerade för att roa massan ifråga. Det gav en konstig eftersmak.
Jag vet att boken i stort sett fungerar på samma sätt men med den skillnaden att direkt kommunikation mellan författaren och läsaren sker. Ändå tycker jag att det är stor skillnad. Massan som i publiken var uppenbarligen inte bara där för att bli roade, vissa grät av igenkännande. Det kändes ändå som det fanns en viss likhet mellan en bilolycka där alla tittar noggrant medan de kör förbi. Det är ett känsligt ämne att diskutera då både privatlivets helgd likväl som själslig ohälsa berörs, kontra rationaliteten.
Författare/förläggare diskussionen lagd åt sidan, vet jag att Heberlein själv startat detta och som sagt att boken i stort sett fyller samma funktion - i viss mån är det till att stå sitt kast. Ändå kan jag inte förklara det obehag situationen ingav.
Vet inte hur mycket sammanhang detta gav, men det var lite reflektioner i alla fall. Jag måste sticka nu.
2.24.2012
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - revisited
På tisdag skall jag och den långsmale gå och se JVIDJVBIL (älskar marathonförkortningar!) dramatiseringen av Ann Heberleins bok på el teater de la stada - ser fram emot det grymt mycket!
På väg hem efter klassfesten stod jag länge och lyssnade på forsen, det har regnat så smältvattnet får en rejäl skjuts. Klockan hann klämta fyra gånger innan jag drog mig hem. Då var hela jag så stelfrusen att jag knappt fick upp låset på cykeln. Det var mycket vackert. Vindstilla natt med ljussatta träd och forsens dånande. Samma skönhet som overtüre mit Helikoptern besitter. Fastän vattnet strömmade låg ytan någorlunda stilla så alla ljus som speglades gav intryck av festskrudade salar därunder broarna. Jag bara stod där och betraktade allt, tog in varje detalj medan forsens brus liksom slipade kanterna av alla tankar. Tänkte på vad Fröding, Majsan och Ranelid skulle sagt om scenen. Ulf fick inte vara med, det passade sig inte.
Hade tidigare på dagen sett The Irrefutable Truth About Demons (SE DEN!) så tankarna gick om varandra som shuffle symbolen på spotify-spelaren. Jag tycker generellt att det är en jävligt läskig film. Den skrämmer mig MYCKET. Handlar visserligen inte om aliens - men konspirationer. Därför måste jag se den med jämna mellanrum. Funderade lite över Dark City ljussättningen, bara i slutet är det skarpa färger. Därför måste han upptäcka sanningen. Det är min feelgood-slutsats.
Staden var i alla fulla kalla fall det närmsta tom förutom de tusen taxibilar som for runt runt utan plan. De verkade inte stanna någonstans utan bara jaga efter en stackars människospillra som inte skulle hinna undan. Jag skyndade som en oljad blixt med stelfrusna fingrar hem, för att undkomma dess ursinniga framfart. Det gick bra. Åter till verkligheten med My Name's Earl och en Jämtgårdsmacka (högst uppskattad!), för sömnen ville inte alls infinna sig. Nej nej. Fortsättning på blond-temat och icke fula individer där.
Ja det var ju inte som att dammluckorna släppts upp i Bergeforsen men man får ju ta det man kan få och dessutom brukar jag inte lyssna till den forsen. Det var ju inte heller forsande som Seine eller broar som däröver. Men åter, det lilla livet. Man tar vad man kan få.
Frau Heberlein herself. Inte ett dug ful, tvärtom.
Karl Urban är inte heller frånstötande. I TITAD upptäcker han sanningen, eller blir schizofren...?
Han upptäcker iallafall att roaches har minnen som sträcker sig bortom vår civilisation, och att de sjunger vackra sånger om kärlek. Sedan blev han hungrig.
Hade tidigare på dagen sett The Irrefutable Truth About Demons (SE DEN!) så tankarna gick om varandra som shuffle symbolen på spotify-spelaren. Jag tycker generellt att det är en jävligt läskig film. Den skrämmer mig MYCKET. Handlar visserligen inte om aliens - men konspirationer. Därför måste jag se den med jämna mellanrum. Funderade lite över Dark City ljussättningen, bara i slutet är det skarpa färger. Därför måste han upptäcka sanningen. Det är min feelgood-slutsats.
Staden var i alla fulla kalla fall det närmsta tom förutom de tusen taxibilar som for runt runt utan plan. De verkade inte stanna någonstans utan bara jaga efter en stackars människospillra som inte skulle hinna undan. Jag skyndade som en oljad blixt med stelfrusna fingrar hem, för att undkomma dess ursinniga framfart. Det gick bra. Åter till verkligheten med My Name's Earl och en Jämtgårdsmacka (högst uppskattad!), för sömnen ville inte alls infinna sig. Nej nej. Fortsättning på blond-temat och icke fula individer där.
Ja det var ju inte som att dammluckorna släppts upp i Bergeforsen men man får ju ta det man kan få och dessutom brukar jag inte lyssna till den forsen. Det var ju inte heller forsande som Seine eller broar som däröver. Men åter, det lilla livet. Man tar vad man kan få.
1.22.2012
Kalla mig Scotty
Åkte igår morse till IKEA och som på synskt manér inskaffade jag en mopp, med hink och extramopp på köpet. Fråga mig inte varför man behöver extramopp men det fick man iallafall, en badrumsmatta hittade jag också, var en vanlig röd rund mattstump men har specialiserat sig efter grundutbildningen till att bli badrumsmatta.
Åkte till Öbis sedan och köpte 10 konservburkar tomater, för att det kan vara bra att ha. 2 kilo bönor och 2 kilo kikärtor. Allt är nu i frysen med 5 kilo köttfärs. Most nommigt blev det. I vilket fall, i vilket fall.
Skulle i vilket fall som helst förgylla mitt jubileum genom att tillverka chokladbollar och kom på att det var så jobbigt att ta fram kniven till smöret att man skulle ta saxen istället. Sagt och gjort. Det visade sig dock att smöret var hårdare än handen varpå jag kapade av min fingertopp, putsväck borta plopp ned i kakaosmeten. Smetigt blev det kan jag intyga, i hela köket. Lite Beautiful Mind känsla med vita väggar och avkapad fingertopp. FFFUUUU! Med lite tur går det att sammanfoga den med fingret igen men se det skall man aldrig räkna med.
Scotty blev förstås av med hela fingret och under mer dramatiska omständiheter, han landsteg i Normandie, men se sådant det glömmer man lätt när man just förlorat sin fingertopp genom sådanahär traumatiska omständigheter. Skyll det på blodförlusten.
Åkte till Öbis sedan och köpte 10 konservburkar tomater, för att det kan vara bra att ha. 2 kilo bönor och 2 kilo kikärtor. Allt är nu i frysen med 5 kilo köttfärs. Most nommigt blev det. I vilket fall, i vilket fall.
Skulle i vilket fall som helst förgylla mitt jubileum genom att tillverka chokladbollar och kom på att det var så jobbigt att ta fram kniven till smöret att man skulle ta saxen istället. Sagt och gjort. Det visade sig dock att smöret var hårdare än handen varpå jag kapade av min fingertopp, putsväck borta plopp ned i kakaosmeten. Smetigt blev det kan jag intyga, i hela köket. Lite Beautiful Mind känsla med vita väggar och avkapad fingertopp. FFFUUUU! Med lite tur går det att sammanfoga den med fingret igen men se det skall man aldrig räkna med.
Scotty blev förstås av med hela fingret och under mer dramatiska omständiheter, han landsteg i Normandie, men se sådant det glömmer man lätt när man just förlorat sin fingertopp genom sådanahär traumatiska omständigheter. Skyll det på blodförlusten.
9.07.2011
Tour de France
Öppnar Cambro. Finner mappar.
Öppnar mappar. Finner filer.
Öppnar filer. Tomt. Error. Tomt. Error.
Jodå, vidare uppför alptopparna!
Öppnar mappar. Finner filer.
Öppnar filer. Tomt. Error. Tomt. Error.
Jodå, vidare uppför alptopparna!
8.03.2011
We'll meet again // don't know where // don't know when
Avtackning på jobbet för chefen, sommarfysikern och mig. Det var snällt- jag fick en biobiljett som tack för det jag får lön för. Lite Jul(i)bonus! Framtidsmolnen hopar sig dock, vad skall jag göra till hösten? Ja...inte lätt att veta än så länge. Har svarat på ALLT och har beslutsångest fortfarande.... what to say?
Ska man bli...
Ska man bli...
jurist
läkare
idrottspsykolog
psykolog
filosof?
Som Björn Ranelid skulle sagt; vart pekar hjärtat?
Som Mr Spock skulle sagt: cease to express your emotionalism
Jag vill ju göra allt!! Däri ligger felet tror jag bestämt, och på fullaste allvar är jag nog rätt övertygad om att jag skulle kunna det med. Jag menar vad är det som hindrar från att på distans bli filosof samtidigt som jag på plats någonstans blir något av ovanstående alternativ?
Det där med att skapa gränser är något man gör hela tiden men just den här är så svår.
Where does one draw the line?
Det där med att skapa gränser är något man gör hela tiden men just den här är så svår.
Where does one draw the line?
Mellan reveries och möjligheter att leva på pensionen? Hur mycket är det rationellt att planera i förväg?
The rational bet puzzles me truly.
The rational bet puzzles me truly.
Samtidigt är det väl vad det går ut på, skapa en nisch åt sig själv? En håla i världen så att säga, eller hörn om man så vill. Òch nöjd det blir man väl alltid, för vad är alternativet? Många frågetecken i denna sektion.
6.24.2011
Från solstånd till Midsommar över en natt
God morgon värld.
Det är visst midsommar idag, glad midsommar på er!
Det är visst midsommar idag, glad midsommar på er!
6.21.2011
Stan medan Sturms flirtade med ögonläkaren
Jag gick där i staden. Det var så vackert, jag har aldrig sett hur fin den är förut faktiskt. Skulle kolla efter ett läppstift men gick åt fel håll, sprang nästan över en drake (they're frikkin everywhere!) då jag skulle gå till andra sidan gatan. Tacklade en pensionär då jag trots allt kom på att det var en dålig idé. Det blev aldrig något läppstift idag, men boken!
Men jag såg att solen sken, det blåste frisk bris- jag trivs i sådan, såg alla som jag gick mot som skulle in dit även jag skulle gått så jag fortsatt. Det var så fint att se alla som gick med varandra, de drev fram som en kollektiv massa fördrivandes dagen enkom i sin egna takt utan tankar på något annat än fina saker. Såg en klänning i förförande storblommigt mönster. Min inre hippie gav peacetecken till alla och det var harmoni överallt, tre grupper gatumusikanter som bara bitvis sjöng falskt underhöll massan jag nojsade runt i och dränkte helt skränet från Carlings, så skönt att slippa- så fint att de försökte. Såg en man med pyttehuvud som sjöng som ett stort. Knas. Felvandringen gjorde alltså dagen mycket finare!
I reabackarna plockade jag åt mig tio titlar kom på att jag inte hade några pengar, gick vidare, fyllde en trave till och gick sedan vidare i pank lycka igen.
Sturmis kom och vi hade roligare då vi ser världen genom gemensamma glasögon- hon var så snäll då vi på akademibokhandeln hörde hon bakom disken säga att det var skamligt vad lågt priserna var satta på vissa filmer t ex A clockwork Orange(??!!!), men det var bra för hon hade sett ut den till sig själv.
Jag tappade kortet, var fanns den? I sin olycka fick hon gå och hämta filmen åt mig (och Sturms betala, danke) och erkänna att det ju var hennes men jag var ju kund och då fick jag ju köpa den. YES! Karma minus tusen men jag ser numer ACO i kvalitet medutan pixlar. Wonderful!
Jag är trött, sovit som en gurka inatt. Måste räkna matte men hur? Guldfiskers unite. Det har varit en rätt awesome jordgubbig dag i vart fall =)
Men jag såg att solen sken, det blåste frisk bris- jag trivs i sådan, såg alla som jag gick mot som skulle in dit även jag skulle gått så jag fortsatt. Det var så fint att se alla som gick med varandra, de drev fram som en kollektiv massa fördrivandes dagen enkom i sin egna takt utan tankar på något annat än fina saker. Såg en klänning i förförande storblommigt mönster. Min inre hippie gav peacetecken till alla och det var harmoni överallt, tre grupper gatumusikanter som bara bitvis sjöng falskt underhöll massan jag nojsade runt i och dränkte helt skränet från Carlings, så skönt att slippa- så fint att de försökte. Såg en man med pyttehuvud som sjöng som ett stort. Knas. Felvandringen gjorde alltså dagen mycket finare!
I reabackarna plockade jag åt mig tio titlar kom på att jag inte hade några pengar, gick vidare, fyllde en trave till och gick sedan vidare i pank lycka igen.
Sturmis kom och vi hade roligare då vi ser världen genom gemensamma glasögon- hon var så snäll då vi på akademibokhandeln hörde hon bakom disken säga att det var skamligt vad lågt priserna var satta på vissa filmer t ex A clockwork Orange(??!!!), men det var bra för hon hade sett ut den till sig själv.
Jag tappade kortet, var fanns den? I sin olycka fick hon gå och hämta filmen åt mig (och Sturms betala, danke) och erkänna att det ju var hennes men jag var ju kund och då fick jag ju köpa den. YES! Karma minus tusen men jag ser numer ACO i kvalitet medutan pixlar. Wonderful!
Jag är trött, sovit som en gurka inatt. Måste räkna matte men hur? Guldfiskers unite. Det har varit en rätt awesome jordgubbig dag i vart fall =)
Melankoliska rum
Besvikelse total, mina siste slantar gick åt till en bok med detta namn. Handlade om Max Weber läste jag snabbt på baksidan och hans besatthet av de demoner som drev honom och hans fallenhet för att äta ost. Kufiskt, lite roligt med en biografi tänkte jag slängde Gogol tillbaka i hyllan och greppade detta rosa stycke till bok.
Jo det kanske var så att det inte var någon biografi öht utan istället en redogörelse för melankolin i ett historiskt/genus perspektiv sedan 1600 talet. Oops, not in the mood så att säga.
Jo det kanske var så att det inte var någon biografi öht utan istället en redogörelse för melankolin i ett historiskt/genus perspektiv sedan 1600 talet. Oops, not in the mood så att säga.
6.20.2011
2011.05.12; ett axplock [A Beautiful Mind, Röd och natt]
Släpp taget - omfamnar okänd mark-
så ytterst underligt - hur? Så här?
- Förtjänat- javisst år & år & år
tvivel, ärr, förakt & tvivel, cirklar
tills äntligen!
Förkylningen släppte och själen är fri!
Världen är vacker, färgerna ler! Så fräscht,
måste vara nymålat
jag lovar. Ingen har trampat på
golvet-
skinande hälsar morgonsolen.
Varannan sekund sker återfödseln; resurrektionen
den nya dimensionen lägger av gamla skal.
Världen sover- ett sådant slöseri, hur kan inte
leendet hålla dem vakna?
Solen kan aldrig lämna sitt sken obrukbart.
För allt det vackra jag ser- alla tusen detaljer i ultra HD
lämnar gråleran i vinterns armar.
Med gräset växer livslusten - genom sprickor i
den gamla bitterhetens stenblock.
Världen glöder av rosenkvarts & solen reflekterar
- hur underbart att vara människa!
[Obearbetat endast översatt till knapptryck istället för bläckdrag,
men en ganska superhärlig känsla måste jag erkänna.
Radbyten för att raderna inte ska ta i kanten- det är allt.
Inget poetiskt mästerverk smickrar jag mig med (jag har annat att göra).
Bara en anteckning.]
6.07.2011
Change my pitch up
Någon som har en idé om varför de gör så??!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)