Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - revisited

På tisdag skall jag och den långsmale gå och se JVIDJVBIL (älskar marathonförkortningar!) dramatiseringen av Ann Heberleins bok på el teater de la stada - ser fram emot det grymt mycket!

Frau Heberlein herself. Inte ett dug ful, tvärtom. 

På väg hem efter klassfesten stod jag länge och lyssnade på forsen, det har regnat så smältvattnet får en rejäl skjuts. Klockan hann klämta fyra gånger innan jag drog mig hem. Då var hela jag så stelfrusen att jag knappt fick upp låset på cykeln. Det var mycket vackert. Vindstilla natt med ljussatta träd och forsens dånande. Samma skönhet som overtüre mit Helikoptern besitter. Fastän vattnet strömmade låg ytan någorlunda stilla så alla ljus som speglades gav intryck av festskrudade salar därunder broarna. Jag bara stod där och betraktade allt, tog in varje detalj medan forsens brus liksom slipade kanterna av alla tankar. Tänkte på vad Fröding, Majsan och Ranelid skulle sagt om scenen. Ulf fick inte vara med, det passade sig inte.

Karl Urban är inte heller frånstötande. I TITAD upptäcker han sanningen, eller blir schizofren...? 

Han upptäcker iallafall att roaches har minnen som sträcker sig bortom vår civilisation, och att de sjunger vackra sånger om kärlek. Sedan blev han hungrig.

Hade tidigare på dagen sett The Irrefutable Truth About Demons (SE DEN!) så tankarna gick om varandra som shuffle symbolen på spotify-spelaren. Jag tycker generellt att det är en jävligt läskig film. Den skrämmer mig MYCKET. Handlar visserligen inte om aliens - men konspirationer. Därför måste jag se den med jämna mellanrum. Funderade lite över Dark City ljussättningen, bara i slutet är det skarpa färger. Därför måste han upptäcka sanningen. Det är min feelgood-slutsats.

Staden var i alla fulla kalla fall det närmsta tom förutom de tusen taxibilar som for runt runt utan plan. De verkade inte stanna någonstans utan bara jaga efter en stackars människospillra som inte skulle hinna undan. Jag skyndade som en oljad blixt med stelfrusna fingrar hem, för att undkomma dess ursinniga framfart. Det gick bra. Åter till verkligheten med My Name's Earl och en Jämtgårdsmacka (högst uppskattad!), för sömnen ville inte alls infinna sig. Nej nej. Fortsättning på blond-temat och icke fula individer där.

Ja det var ju inte som att dammluckorna släppts upp i Bergeforsen men man får ju ta det man kan få och dessutom brukar jag inte lyssna till den forsen. Det var ju inte heller forsande som Seine eller broar som däröver. Men åter, det lilla livet. Man tar vad man kan få.

Zoo station

Hear ye, hear ye! Läste för någon vecka sedan i någon press om att Nine Inch Nails skulle göra en cover på U2's zoo station. Kul tänkte jag, lite Trent livar ju upp! Till och med U2 . Jag kan förstå vari deras storhet ligger. Lite svängiga gitarrer och en to say the least hyfsad röst. Krydda det med lite väderspännande...jag menar världsomspännande lyrics och voila! U2 är världsrockartister. Som ni kanske anat faller de inte mig på läppen riktigt, saknar sting. Men jag är inte okänslig för deras charm, de är bara inte top notch.

Anywho. NIN och U2 alltså. Skulle ju kunna vara roligt att höra Trent ta sig an lite gammal arenarock, han har ju talang för det där lite svulstigare och fartigare, så det hade all potenetial i världen att bli bra. Tyvärr blev det ju inte så. Nej, för vad som hände med stackars Zoo Station var Ghosts. Med andra ord (och detta stjäl jag helt rätt av) crap on a pancake.

Ghosts i sig är inte dåligt. Nej, det är meditativt och lugnt. Minimalistiskt så det förslår och allt det där, men vissa vibbar får man ändå när det är NIN som kör igång. Ungefär som att man förväntar sig mästerverk varje gång Thåström slår an en ton. Detta blev det alltså intet av utan istället kan det höras ekon, hastiga hasplanden av ord, en xylofon/marimba ngt dylikt samt en del repetitiva gitarrer. Ghosts alltså.

Synd, hade ju kunnat gjuta lite liv i U2 detta och Trents avsomnade projekt NIN med men icke, nej icke. Det har inte ens behövt varit rock eller så, inte ens 12 minuter långt bara lite mer stuns. Nu blev det tråkigt med motiveringen jag har hört det här förut, t o m partiet runt 5 min återfinns på ghosts/ year zero/the slip. Det som stör är nog främst att jag inte får ihop lyrics med låten. Distanserade Trent skall vara redo för vad natten har att bringa?
Jag gillar egentligen ghosts etc, i korta bitar men förstår inte riktigt vad temat eller vad jag skall säga har här att göra?

Hear själv, hear själv. Missa inte pipet runt pipan i refrängerna, det är något han är bra på den gode Mr Reznor.

You and Me and Rainbows

Det blir liksom aldrig som man tänkt sig. Här hade man tänkt sig en lagom angsty dag av panikskriv på sina labrapporter och så visar det sig att ca 15 h av utspridd sömn och lyssnande på Röd och Coheed and Cambria senare sitter man där i ett rus av effektivitet och bara häller ur sig ord, som strömmande vatten ur en klar källa. Det är rätt nice mot vad som förväntats måste man säga!

Godkänd blev man på surpriseFysiken också! Hell yes!

Team Building

Team byggnad inte teambyggnad om du frågar el Sturms!

Dags för kemi nu, efter en natt av mkt konstiga drömmar och i stort sett no sleep and all feeling. Ville bara säga godars morgon på er!