Random Access Memories (det är en spotifylänk) som vi har längtat och väntat!
Daft Punk har sällskapat mig på mången terränglöpningstur, (men nu när jag tänker på det även ett antal svinkalla långpass) det kanske inte är det bästa ur ren överlevnadssynpunkt att plöja fram genom vegetationen med
Daft Punk – Alive 2007 (spotifylänk) dånande i skallen, man hör ju liksom inte när Papa Bear kommer då men för psyket är det skitbra.
Solen har precis gått ned, och du som tyckte att det var lämpligt med t-tröja och shorts börjar nu inse att utan en värmande sol stämde det inte alls. Skymningen är kall och fuktig,underställ med tröja untanpå hade varit mycket bättre, och glasögonen immar igen precis omedelbart då du kommit upp för backen och står i begrepp att ta dig an stenskrovlet för att komma upp under kraftlinorna, upp på skoterleden. Så flämtande och svärande tar du dig an alla stenar och hoppas på att eventuella slingersvansar har gått och gömt sig för natten, för ett par Kinvaras håller då inte för några små sylvassa huggtänder inte. I got this tänker du och pressar vetskapen om björnar i området åt sidan. Smidig som en gasell hoppar du över alla stenar och luriga lösa bitar och tar den sista branta backbiten upp. Hal klippa, tacksam för gummiblandningen under sulorna som gör de trådtunna skorna till ypperliga terrängdojor.
Väl uppe kollar du på 310:an och inser att pulsen är någonstans i den övre stratosfären, det var jobbigt och oekonomiskt att satsa för fullt upp och nu är det bara resten kvar hem.
Valet är att till höger dyka nedför berget och förhållandevis snabbt komma hem, men leden är dåligt utmärkt, hjulspåren efter crossarna syns inte heller i mörkret och du kommer aldrig ihåg vart du ska svänga själv. Till vänster fortsätter kraftlinorna och det är fin och bred väg ned till kobönderna, och sedan grusväg hem. Totalen blir då en mil. Rätt lagomt för en oväntat mörk kväll som denna. Man får väga björnpopulationen mot risken för aliens på grusvägen. Här någonstans börjar du fråga dig varför i hela världen du inte tog pannlampan, skulle det vara så svårt?
ENTR'ACTE
Aliens.
En mörk kväll kommer de vänta på grusvägen, inget är säkrare än det. De kommer välja en kväll då passet varit hårt, knäna grinar och benhinnorna gör att du får gå svårt hjulbent, eller kanske väntar de tills du tror att äsch, här kommer inga aliens inte för då skulle de kommit redan... Surprise MF! För då, då kommer de hälsa på! Mark my words! Bäst är att alltid hålla utkik. Look out!
ENTR'ACTE
Trött och blåst redan tänker du att du måste nog ta och vrida upp intensiteten lite till för att komma hem i en bit och få det här passet att räknas, så du tänker att bästa sättet är att fixa musik som håller igång benen och då blir det Alive med Daft Punk.
Robot Rock/Oh Yeah sätter tempot och iväg bär det snabbt som blixten mot Den Evinnerliga Nedförsbacken där hastighetsrekord sätts, till häst (uppför), på skidor (nedför) och till fots (nedför). Fötterna rullar som om de var födda till det här och du passerar som genom lager av varm luft och lukt av ruttnande ensilagebalar på väg ned mot ladugården. Nedförslutan slutar för att omedelbart övergå i uppförsbacke, den luktar koskit och känns tio mil lång. Man kan ju inte tappa farten i den, ifall att någon är inne i ladugården - gosh, de får ju inte tro att du är ute och promenerar. Många tricks för att hålla högt tempo genom hela.
Det fina med Alive 2007 är att det är taktfast pumpande hela vägen genom, alla låtar har gjorts till grymma live versioner som passar utmärkt för sådant här. Det är bara att haka på fast lungorna håller på att sprängas och du har tappat känseln i benen, pang pang pang. Ben upp, ben ned. Jobba med armarna, anspänning i bålen, framåt inte uppåt. Det är riktigt go löpning, och det verkar finnas växlar som inte är tillgängliga annars, sånt flyt!
Du kramar ur det absolut sista och är slut som artist när du når skylten som pekar att over this hill and far away hittar du Tapelake. Det är långsam promenad upp som gäller och passet har varit grymt.
RAM är inte ett sådant album, det kommer inte kvala in på
Runnin (spotifylänk det med). Det är mer polerat och fungerar nog bättre till kontemplerande promenader, inte minst för att lyssna igenom ordentligt.
DPs kreationer går i två stilar, hårt pump / mjukare disco, det här är mesta dels ett mjukt discoalbum med den karaktäristiskta vocodern (som internet lärt mig att det heter! så jag kanske använder det fel...). Det känns som en logisk följd av övriga.
Bäst hittills är Contact, eller Within, måste lyssna mer.
Mitt masterpiece är klart:
