Rights of passage eller the man machine

Igår var det dans i köket, lite matlagning och mycket skratt. Vi hann också med att debattera användbarheten i att kunna se magnetfält och huruvida det var OK att få sina nerver testade med ström,.  Jag fick mina lätt testade med metallgem på morgonen, och det gav inte mycket utslag. I vilket fall känns det mer självklart användbart att ha användning av att kunna se magnetfält och kunna navigera mot the true north idag.

Det går tri-vawes, och feedback:en är på max. Det ekar runt av det mesta. Mitt i allt det trevliga igår kom påminnelsen, och avgiften för densamma betalas idag. Jag vet att det inte får påverka, men sånt är livet. Medan jag å ena sidan shoppade armlösa tight-as-piss kläder som passar racy boys (åh myrorna) inser jag också att denna personliga frihet kommer till priset av att stå ut. Det skaver att bli missuppfattad jämt.

Ignorerad och överpratad. Alla kan känna igen sig. Ihjältigd att drunka i sina egna vätskor. Läkardamen höll på att hosta ur sig tänderna när jag berättade att jag pluggade juridik, syntes verkligen inte på mig! Såklart tiga ihjäl sömnen till henne för att inte hamna i den psykosomatiska byrålådan.

Jag passar inte in i de kategorierna. Jag passar inte in riktigt någonstans and its fucking killing me. Alla kan känna igen sig här med. Utbytarna som själva inte tillhör fattar galoppen, men så fan att de andra gör det. Snart är det dags för arbetsmarknaden. CV med foto. Är jag butch? Borde jag femme:a till mig? Erkänna tillhörighet till en erkänd kategori. Passering kommer ta sin tid....sin sweet tid att vänta på...

Det är högre i tak på uni än arbetsmarknaden? Weekend warrior:a mitt liv? Jag är ju erkänt kategorisk av mig. Blargh. Hatar den här sortens pubertala skittankar som borde vara avklarade för 10 år sedan, men jag var tyvärr upptagen då. 

Jag har såklart en asbra position jämfört med andra, det måste man vara ärlig och säga men jag är mör idag och klagovisan går vidare. Ibland blir det lite mycket bara.

Jaja, nu till det jag vet att ni väntar på eagerly! Vad införskaffades idag?

- 1 st svart armlös singlet med lite krage - asnice, mjuk Fischerspoonersk look

- 1 st vit t-shirt med smal krage,och avklippta armar med tryck på bröst och färgtryck på ryggen - en pärla, bara vissa kommer få se denna i verkligheten då den kräver viss attityd, dock fantastisk kommer matcha pilotbrillor och pick up truck fantastiskt. Hittade hatt till också, men den vad för dyr.

- 1 st skjorta, grön och blå rutig med smal krage- vardagsplagg

- 1 st jeansjacka, m avklippta armar, fållat och försiggjort - vardagsplagg närmare sommaren mos def

- 1 st svart klänning till Ju

Allt detta för ca 150 kr - hallelu för second handning! Ligger nu på infrysning som traditionellt är

Gräsmatteaffärer

Var till en trädgårdsmästare förra veckan för att diskutera min gräsmatta, och mina rabatter. Hur man bäst ska ta hand om dem inför kommande vinter. Jag har kämpat med gräsmattan, planterat nya frön och vattnat dem noga då jorden inte har tyckts vara särskilt bördig. Den är fläckig och lite skamfilad, men jag har som sagt kämpat med att få den att växa och var mån om att bibehålla de framsteg som skett.

Han tyckte inte att det var så intressant att diskutera gräset som att se till jordkvaliteten under det. För att undersöka denna slet han upp ett hål i min gräsmatta, bort med alla små grässtrån som hamnade i en hög på sidan.Han grävde med fingrarna där under och drog upp händer fulla av vattnig mylla. Det rann svart vatten från hans handskbeklädda händer och fläckade ned det gröna täcket som jag vattnat så omsorgsfullt. Det gjorde mig lite ont.

Jag stod och såg på hur mitt hårda slit bara sattes åt sidan till förmån för hans patentlösning; konstgräs. Skit i omvårdnaden, plantering och att odla fram, skit i själva processen, se istället till till resultatet. Jorden där under bedömde han ändå vara så utarmad att det bara en fråga om tid innan gräsmattan blev fläckig och slutligen mossangripen och inte alls vad den ska vara. Konstgräs fixar allt det. Han rekommenderade märket Evergreen.

Jag har provat att ha konstgräs över förut, men blev inte nöjd med resultatet då. Jag vill ju odla, ta del av växtprocessen så jag kan känna att jag uppnått något. Lite skit under naglarna är bara bra resonerar jag, man gläds så åt att se de små stråna spreta upp ovan marken, och växa upp till en ståtlig gräsmatta. I vilket fall tyckte han att den processen tog för lång tid, det finns så mycket annat som kräver förberedelse för vintern som gav beständigare resultat att det var bättre att strunta i det här och lägga krutet på konstgräs istället. Han såg ju bara till vad som gav bäst resultat sa han.

Lite i förbifarten sa han att han mindes att vi träffats förut och att jag mycket riktigt hade haft konstgräs då. Jag nickade och det stämde, jag hade då provat att lägga ett rutnät av två sorters gräs för att få en livligare 3D-känsla i min annars platta gräsmatta. Resultatet var inget jag blev nöjd med dock, då frosten förstörde plasten så småningom. Plasten tålde inte heller att jag ställde trädgårdsmöbler på den, och då var det ju helt misslyckat att ha en gräsmatta alls. Jag ville ju ha garden parties på den, och pallar den inte med trädgårdsmöbler är det ganska säkert att den heller inte pallar med det. Jag är också mån om helhetsintrycket såklart, och några av de beständigare sorterna tenderar att lukta mycket starkt när solen ligger på. Det är inte heller något man vill ha till sitt garden party.

 Han ville förhöra sig varför jag inte var nöjd med resultatet och jag förklarade. Han suckade lite när jag berättade om alla konstgrässorter jag provat för att hitta något som passade min vision för gräsmattan. Det fanns ju inte så många alternativ kvar sa han, och man fick faktiskt välja om man ville ha ett vackert intryck eller en beständigare sort man kan gå på och ha sådana garden parties på. Man kan liksom inte få allt här i världen, och vadsomhelst måste ju vara bättre än den råa myllan? En sanning med modifikation tyckte jag, men det tordes jag ju inte säga.  Han frågade mig om jag ändå inte misstagit mig gällande de problem jag hade med gräsmattan, var konstgräset verkligen inte lämpat för garden parties? Lukten var väl inte så stark? Med lite jävlar anamma och stark mat gick väl det att lösa? Maten tyckte han dock att jag skulle ta det försiktigt med, och inte tappa på gräset för även de beständigare sorterna tålde inte att starka kryddor fick kontakt med själva gräset. Hans utläggning slutade med att han åter rekommenderade Evergreen, jag kunde ju iallafall prova. Han gav mig sitt tillstånd att riva bort den om jag inte blev nöjd, och jag tänkte att det inte var några små tankar han hade om sig själv. Min gräsmatta! Klart jag river bort skiten om det inte fungerar.

Jag kände mig  i vilket fall tillintetgjord helt när han nyktert presenterade alternativen på detta sätt. Helst ville jag bara gråta. Det var ju faktiskt min gräsmatta han talade om MIN och inte någon standardgräsmatta, jag ville ju customize den efter eget huvud och inte anpassa mig till någon standardmall för konstgräsmattor. Jag drog mig till minnes den hemska lukten av konstgräs, och hur det hade runnit vatten ur hans händer när han kramade jorden. Det gjorde ont att ens tänka på. Allt skulle plötsligt gå så snabbt - en lösning efter 10 minuters diskussion när det var 3 år sedan vi setts sist. Då var jag nöjd med att ens ha en gräsmatta, men kraven växer med åldern (eller något...), och nu kunde jag inte alls tänka mig att vara nöjd med konstgräs för att titta på.

Intrycket av samtalet lämnade mig inte ifred under hela veckan. Allt jag kunde tänka på var hans snabba bedömning av min stackars gräsmatta som totalt otillräcklig. Minnen från tiden innan konstgräset, och under de första utprovningarna av de konstgräs som såg bra ut på håll gjorde sig gällande. Jag gick som i en dimma och kunde just inte tänka på annat. Fanns det verkligen ingen annan lösning än att ge efter och acceptera att det inte fanns något annat hopp för min gräsmatta? Jag kunde ju inte neka till att den inte var anlagd på näringsrik jord, och att mossan och frosten kunde förstöra de sköra gräset närsomhelst.

Jag visste inte vem jag skulle prata med om mitt problem, då det kunde tyckas rätt trivialt. Jag menar, det var ju inte som att livet stannade för att jag inte hade en gräsmatta. Hade jag klarat mig så här långt utan garden parties kunde jag väl göra det i fortsättningen med, visst? Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad att återupprepa hans utlåtande i minnet. I efterhand tog det sig karaktär som en total sågning av mig som bedömare av min gräsmattas hälsa, även fast det var jag som sökt uppträdgårdsmästaren. Jag hade ju faktiskt efterfrågat hans råd och kunde inte bli sårad för att det inte var snäckskal och champagne, visst? Jag tog det ändå väldigt personligt, och kände mig väldigt billig.

Så en dag veckan efter brast slutligen mina dammar. Jag återupplevde helt hur det var innan konstgräset. Mina tankar tycktes nedsänkta i en tryckkokare fyllt med svart vatten, och det elektriska ljudet från trasiga högtalare ringde i mitt huvud vad än jag gjorde. Jag grävde själv ned händerna i den fuktiga jorden och kramade ur vattnet, kastade upp spadtag av jorden i högar och kramade ur vattnet ur den. Jag stod på knä och kände fukten genom byxorna, det stänkte av blöta och fukt mot mina kinder och sved i mina ögon när det spratt dit.
Den mustiga lukten fyllde mina näsborrar och jag insåg att inget konstgräs i världen, eller äkta gräs för den delen hade kunnat dämpa doften. Jag hade känt den hela tiden men förnekat den. Det var inte gräsets textur, konst eller äkta, eller lukten av konstgräset som jagat iväg besökare från mina garden parties utan det var den här doften av våt jord som alltid känts genom allt lull lull jag försökt att fåfängt dölja den med.

Jag insåg att min gräsmattefas var över och att det var dags att acceptera det som ett misslyckat försök att göra mig till något jag inte var. Jag var ingen trädgårdsmästare och skulle aldrig bli, tyvärr. Det var dags att satsa sin energi på annat istället. Hela dagen satt jag på mina händer för att inte duscha gräsmattejäveln i round-up, eller DDT, eller bensin eller vad än jag kunde hitta för att se till att inget mer växte på min lilla gräsplätt. Det var inte nog att acceptera, jag ville förstöra för att hämnas på den där skiten som jag investerat mig så mycket i helt utan att få mitt önskade resultat tillbaka. Det var småsint och inte helt rationellt, men den rationella tiden var över nu. Det var dags för  drastisk handling.

Lyckligtvis har jag som sagt varit med om anfall av sådan absolut irrationell småsinthet förut, och vet att man ska sitta kvar på händerna. Jag kunde ju faktiskt fortfarande sälja min plätt till någon annan som kunde få använda den till begravningsplats eller skitförvaring vad fan som helst där det inte är särskilt viktigt med looken på en gräsmatta. Jag härdade med mången tår ut, medan jag höjde nävarna mot skyn som Raskolnikov aldrig tordes och förbannade allt och alla för deras bristande engagemang i min gräsmatta.

Några dagar gick och min bittehet avtog för att ge plats åt uppgivenhet och sorg, ett slags process för att släppa taget om  gräsmattan. Fler dagar skulle komma och gå och gräsmattan skulle inte magiskt förvandlas, och den var utdömd. Det var lika bra att ge upp drömmen om garden parties nu och sälja. En sorgeprocess följde alltid på sådana här utbrott, de är så energikrävande att det tar sitt tag att återta kontrollen och boosta igång motorerna igen. Allt kommer och går tänkte jag, det är så det är. Fortfarande tjurig för att ingen frågat om min gräsmatta, fastän jag aldrig nämner den särskilt mycket lade jag ut plätten till försäljning på blocket.

Spekulanter kom redan nästan dag och tittade, ett par hand i hand. De planerade hur de skulle göra en övningsgreen att träna upp precisionen i sina golf put:ar. All's good and very well tänkte jag, konstgräs och ett litet hål är allt ni behöver. Jag log med alla extralysen på i grillen som jag bara kunde muster. Oset av jorden stack mig i näsan hela tiden och jag var så glad när de beslöt sig och vi utväxlade nycklar till grinden mot bitcoin. Done deal. Vrakpris, varsågoda.

För pengarna köpte jag en sovsäck att betrakta stjärnorna genom, de är så långtbort att de inte möjligtvis kan lukta illa.

Vem är du? Det är jag som är...

Förvirrad/berusad tant frågade vem jag var. Jag svarade att det är jag som är Jessie. Hon lyste upp i ansiktet, slog ihop händerna och frågade med nyväckt hopp i rösten om jag kommit för att hämta henne.

I mitt bakåtsprejade hår och flanellskjorta kan jag varken påstå att jag kände mig lik någon själaskördare, men kanske tyckte hon att Jessie lät som Jesus? Eller så var jag bara lik taxichaffisen?

I vilket fall hoppas jag att det blir en livsförändrande upplevelse för henne att Flanelljesus sa att hon skulle sova mer och tänka på hälsan, men se det tvivlar jag starkt på.

🙌🙏🙌🙏

Det gnisslande hjulet får smörjan, eller hur är det där?

Alltså, man har klagat på att det händer så lite här och det må vara befogat men jag bryter idag min tystnad för att berätta varför.
Jag har blivit upptäckt och ska flytta till LA....eller så inte. Kanske ligger det närmare sanningen att det är två veckor och en halv helg kvar till tentan, och inte mindre än 2 dagar (istället för 3 som jag trodde och NÄSTAN följde med familjen på äventyr i tron om att jag kunde plugga ikapp på måndag haha...jävla tur att det inte hände!)kvar tills jag ska opponera på ett PM.

This opponering....jag har ingen aning om hur! Jag har 15-25 minuter på mig att täcka visst många punkter men alltså...hur detaljerad ska man vara? Och hur får jag min giftdoppade tunga att formulera denna ganska...uttömmande kritik konstruktivt? Man har inte ens ett observationstillfälle innan, och blir som brukligt betygsatt. Jag är asnervös. Nästan nervösare än inför själva tentan...
Så igår, idag och imorgon lägger jag på opponeringens finslipning, efter att ha lagt grunden under veckan och det känns onekligen som en ganska stor portion tid för något som ska avhandlas så snabbt. Oh well, overdo it and have a fit har jag väl döpt ett antal inlägg till genom tiderna....

Annars...
Jag är solo i helgen men Colle. Vi myser och skriver kritik, han ska snart få börja höra på repetitionen och tidtagningen. Sedan ska vi gå ut på kvällningen och leka med Krokkis också, det har jag lovat.

Annars II ser jag på Daredevil som matsällskap (fast det ska talas om att det andra sällskapet är väldigt närvarande när det vankas mat), och jag såg DD filmen igår som kvällsmys med K. Jag gillar när han blir lite slapped around så där, det är nice. Han är lite klumpig och så där, det är bra. Gillar inte när han ska höra hela staden och allt samtidigt, hemskt disturbing.

Annars III, har jag en sjungande huvudvärk from hell som vägrar lämnar mig ifred. Har haft den i två veckor snart, det gynnar tentaplugget plenty oh yes...

Sjukgymnasten del II eller I want to breathe SMOKE

Så jag gick med glatt lynne till sjukisen, men glatt lynne is no more. Det här kommer bli a bumpy ride, så varför inte passa på att kasta fram en sådan där TW som man använder på sociala media.  Yeah.

Bra:
Jag fick FAR, billigare träning är ju alltid bra.

Mindre fucking jävla Bra:
1. Jag får FAR eftersom jag inte klarar av träning på land, utan måste gå på vattengympa eller wet-vestträning. Han bedömde inte mina knän palla med land-aktiviteter. Smärtlevels are too high.

2. Hålla träningen på rimlig nivå ska nog gå bra eftersom jag hatar gruppträning, och dessutom får panikattacker av att träna. Varför har jag annars låtit bli? Haha, efter 15 minuter kan jag inte andas längre.

3. Hur kan han sitta och säga att jag måste börja träna för att gå ned i vikt?
 HUR KAN HAN?!?!?
När han säger det dör jag på insidan, jag är verkligen min vikt. Vart jag än vänder mig i hela världen finns bara siffrorna på den där jävla vågen, finns de inte där för att jag söker upp dem finns de där i klädstorlekar, jämförelsen med juristbrudarna och guysen, i skadorna jag gjort på min kropp, i jakten på att hitta vinterkläder att komma i. Överallt så finns de lurande, bara väntande. Fan ta allt annat, när han säger de där orden bekräftar han hur det ligger till.
DITT värde sitter i kroppsformen fetto, fan ta akademiska bedrifter eller vara en bra människa eller sådana där mjuka värden som inte syns på vågen. Oj oj vad ont det gjorde. Som en käftsmäll i magen du.

Så jag ler mot honom utan att se honom i ansiktet medan lusten att kasta hans spensliga lekamen ut genom fönstret och sedan dra honom tillbaka in genom glasskärvorna som sitter kvar i ramen bara för att höra honom skrika ut det skrik som fastnat i min hals medan brandrök fräter sönder lungorna på mig. Det sitter en klump hat i halsen som stoppar både luft, rök och skrik och tur är väl det för kommer det ena så kommer resten och då kommer sockerdrickan i armarna rinna ut också. Så kan man inte ha det.
Jag ler och funderar på om det blir bättre att hugga bläckpennan i benet medan han går och kopierar receptet. Bara för att få något annat att tänka på.

3.1 Han frågar om jag kan hålla träningen på rimlig nivå nu när jag har lagt "det där" bakom mig. Newsflash, inte minst för mig. Något som fortfarande tar upp miljarder procent av min tankeverksamhet har jag alltså lagt bakom mig sedan i tisdags när jag sist besökte Isberg. Det är bättre missförstå mig inte, men det är där. Jämt.
Hon som utbildad på ämnet varnar mig att själv försöka mig på någon form av sk viktkontrollerande aktivitet för risken är så stor att jag faller tillbaka. Hon tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det uan professionell hjälp och här sitter Mr mr och säger åt mig att det ju bara är att bestämma sig. Det gör mig en smula upprörd.

3.2 Jag upplyser honom om att träningen inte är problemet utan det tankemönster det inspirerar till och hur det reflekteras i mina matvanor. Han nickar och säger men så länge du inte tränar fler än 2 ggr i veckan är det ju lugnt.
Nu hatar jag honom på riktigt. Besöket så långt har tagit 20 minuter och jag inser att han inte alls kan tillgodogöra sig vad jag säger eller problemet som han tror han har grepp på. Vi talar inte samma språk.

3.3 Medan jag går hem planerar jag mitt blogginlägg och knyter händerna fast i nyckelbandet för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det gör så ont inuti att jag gör vadsomhelst för att ta bort det, bara name något som funkar och jag gör det utan att tveka. Impulser att örfila mig själv på vägen mellan ICA och gångtunneln och jag hoppas att han ser från sitt fönster, när händerna träffar och kinderna blir så där piffigt röda. Jag tänker mig att jag skulle se hans lilla råttface i fönstret och ge honom två långfingrar medans svedan lindrar.

4.Som vanligt har jag inte tid för det här, jag har ett seminarium att plugga till och ett PM att skriva. Feelings, be gone. Så jag går hem istället skriver blogginlägget, mycket ärligare än planerat och lyssnar på lite electro. Sedan sätter jag mig och läser målen till dagens lektion en gång till.
Ikväll kommer Julle och Kalle, då blir det kramkalas och även ballerinakalas har jag hört.

4.1 Fastän det är ett sk stört inlägg (som kidsen säger) så är jag glad över att kunna skriva det. Jag kan sätta ord, om än inte välformulerade på mina känslor runt besöket istället för att sitta och stirra tomt ut i luften medan tiden går och tredje världskriget härjar mellan alla lober, dissociaton som de där andra vitrockskidsen kallar det. Det är riktiga framsteg.

alt.end

Jag vet att det är a demon I have to face (för att det låter så bra och dramatiskt på english) någongång. Det är ju inte en subjektiv bedömning att mitt tunga själv påverkar min knähälsa direkt, det är så leder osv funkar.

Jag vet att den som tränar mår bättre och lever längre, och att även Isberg är införstådd med att det är del av ett liv i balans, och uppmuntrar detta men då jag är redo.

Jag antar att det är en del av förändringsprocessen, att växa genom det. Med andra ord, kanske gör processen att jag börjar träna igen att jag växer ur mitt rädslobaseradebeteende, lite KBT style. Man ska inte begränsas av sin rädsla helt enkelt.

Home Alone

Sitter själv i helgen för att komponera PM om marknadsmissbruk...

+ en macbook där någonstans och massor av böcker med fläckar på

Rådgivare

Fick mail imorse, jag kan nu titulera mig juridisk rådgivare. 

Gjorde en provfråga förra veckan och utvärdeades sedan på juridisk kunnighet och pedagogisk touch, tydligen harjag bägge.

Ja alltså, det är på ideell föreningsbasis men det är en pinne att börja foga till stegen iaf!

Silent Bob och jag

Vi leker en lek och räknar poäng. Den som går vinnande ur en situation får ett poäng, och jag har tänkt att det ska bli jag i fler och fler situationer men det är en process.

Stolt kan jag nämna att jag snart har 3 p och Bob har 1 p.

Sålde kurslitteraturen till människa unknown i verkliga världen. Har bangat föregående terminer. Avlämning face to face och allt.

Säljer mer kurslitt på bokbytardagarna, åkte alltså till juristernas högborg Jontes och lämnade in min litteratur fastän jag undvikit stället sedan jag var där första veckan på T1. Dåliga vibbar. Ska hämta ev vinst och överblivna böcker idag. Tror jag var för dyr.

Jag har vid flera till fällen använt JB - juridiska biblioteket till plugg, har väl aldrig hänt innan. Nästa steg är att samla litteratur till PMet där.

Bobs poäng består i att vi köpte skräp på ica när vi handlade. Vi gjorde ett avsteg, fy skämmes!

Did you say something bub?

Sassfrass if my faffa and he's gonna protect me!

Min kära, och ömma fader, min pater familias ringde häromdagen. Det gällde min eventuella skjuts hem.
Han hade pratat med farmodern och sagt att det var lite som julafton varje gång jag kom hem. Farmodern hade anmärkt att han måste tycka om sina barn väldigt mycket. Ja sa han, det gjorde han. Farmodern sade vidare att barnen måste tycka om honom lika mycket tillbaka, en sådan öm fader.

Jag tyckte det var väldigt fint och drog åt mig andan för att  säga att vi tyckte hiskeligt mycket om vår pappa vi med, när han fortsatte.

Kanske de gjorde ryckte han på axlarna och sa att det sket han faktiskt i. Han tyckte om dem och ville ha hem dem, om de tyckte annat fick de fan finna sig i att inställa sig när han ville det för han var till syvende och sist pappa. Överhöken. Storhövdningen. Han sket väl i vad de tyckte, huvudsaken han fick ha dem runt sig. Höll man sig inte på hans good side då fick man finna sig i konsekvenserna. Kom hem, basta.

Ja vad ska man säga...vi tycker om dig med?

Into the Night

Hörde den här låten när den först var aktuell, antar att det var 1999 då skivan kom ut, då var jag 9 år. Den har bott i mitt huvud sedan dess, sjunger och gnolar på den med jämna mellanrum. Det måste ju känneteckna en bra låt?

Never lose heart, all things must pass to a place where trouble can't find you

Not quite related, but a damn good ending

Utveckling.

När gamla tröster och stöttepelare inte smakar längre, utan nacken har styvnat. Huvudet hänger och slänger inte så mycket med vinden något mer utan kan även nedböjt fästa en bestämd blick vid horisonten. Framåt, mot vinden även om frisyren förstörs. 

Sådana där viskningar med ljus röst har förvandlats till en fast röst med magstöd.  Den ljuder med mer eller mindre substans, men det är en kreativ stämma. Skapar en plats att hänga fast vid, skapa något mer utifrån, det talar jag ofta om nuförtiden. Ibland är det ett fjäll som reser sig ur molntäcken som tar andan ur en i all skönhet och ibland är det kvicksand i storm men det går framåt. 

Övar för färdighet, övar för framtid, övar för acceptans, övar för förändring, övar för att äga och kaptena.

Snart snart. Blåser spindelväv från slipverktyg som alltid funnits där, men aldrig varit påtänkta. Vill slipa mjuka kanter nu, kunna följa dem med fingrarna.

Det smärtsamma i att göra ett medvetet dåligt val, där valet är helt frivilligt utan minsta anknytning till dämpning, eller flykt, det slår alla myrkryp, tårar och rusande implosioner i världen. 

I was a fool babe, I was blind

Nu sitter jag och skriver sådär många inlägg igen och publicerar slutligen inte ett enda av dem.

Ett har handlat om avvikande sinnesuppfattningar, ett om hur mycket jag gnäller och några stycken om hur världen är mycket vacker.

Gnället är liksom outhärdligt, som att dra igång en siren som tjuter, som under ww2 då flyglarm skrek för fulla halsar. Ett anfall av har du inget snällt att säga så säg inget är det väl antar jag. Helt okaraktäristiskt!

Appropå gillrade fällor

På väderkvarn finns två våningar av gymlisciousness.
Går man upp finns ett utrymme med ett räcke vid där man kan göra kroppsviktsövningar eller stretching eller så vidare, en öppen golvyta mellan räcket och väggen. Några meter brett. Det är alltid bara honor där.  Jag gick dit för att göra situps.

Som den analretentiva gymmare jag är bokför jag varje pass noga. Så även detta pass. För detta ändamål har jag alltid ett litet block och en penna med mig. Lite som Sherlock Holmes.
Just idag tog jag fram en matta för att göra mina situps på och placerade den vid räcket. Jag brukar alltid bara släppa pennan och blocket på golvet där jag vill att det ska ligga, inget konstigt med det. Gör så att jag kan börja plocka med vikterna på en gång. Förutom idag då.

Blocket landar som vanligt på golvet med ett litet "plaff" men pennan kommer lite efter och min fot lite före. Jag skulle bara ta ett steg fram och sätta mig ned försäkrar jag er.
Men som sagt, lite för tidigt och lite försent möttes i form av min tå och pennan och likt en projektil sköt pennan iväg mot trappan. Räcket är av förklarliga skäl placerat vid trappan.  Med avsevärd fart susade pennan rätt in i huvudet på en man som kommer upp för trappan. Pang! En riktig tåfjutt no less.

Mannen blir mycket förvånad och jag önskade att jag vore blott en en tum hög. Ett ögonblick övervägde jag om det var värt att bara vända sig om och låtsas som det aldrig hänt, men mitt andra jag vann så jag var tvungen att gå och se hur det gått med mannen. Han försäkrade att det var lugnt och en andra man från under trappen sträcker upp sin hand och undrar vems penna det var. Två flugor i en smäll alltså. De båda ser måttligt roade ut, vilket bara förstärkte den komiska effekten som händelsen hade i all sin absurda pinsamhet.

Jag försäkrade att jag inte försökte skjuta på dem med min penprojektil men de båda var inte helt övertygade. Kanske för att jag log, kanske för att jag egentligen tyckte det var rätt kul i all sin absurda pinsamhet, för det händer bara mig. Det bästa jag kunde göra var helt enkelt att gå min väg och göra det jag skulle.

En vanlig dag på väderkvarn.

Ibland får man ett hål i huvudet

Det är tur att det inte regnar då. Jag menar man vill ju inte se ut som en talosian. Fast bättre ett i huvudet än ett i handen har jag hört, de läker visst aldrig och ger upphov till en smula avundsjuka.

Snart dags för karriärvägar för unga jurister. 3 timmar. Lagom sugen. Hoppas även att jag inte spräcker byxorna på väg dit. Faran känns högst närvarande. Har annars hört att det är bra att cykla med kompressionsplagg för återhämtningen, så sålänge de inte hittar på att gå sönder är det bara positivt.



Som ni kanske anat redan hade jag absolut ingenting att säga. Mute.

God damn it! Oavgjort idag!

Ja idag är det oavgort, bollen ligger mitt på planen och det står 2-2!! Spänningen är stor och olidlig!!
Firandet har bestått av ett besök på friskis, stadsbibilo samt ett bortglömt ett på stud.expen, en ceremonial dinner är visst utlovad till ikväll också.
Tack för alla gratulationer!

Varning utfärdas: Falska tomtar!!

Ja min lille Puttis tyckte det var rent utav sagt förjävligt hur alla fejktomtar gick runt och tog plats av den riktiga. De hade minsann varit på julskyltningen trots att där fanns män med K-pistar och bandvagnar. Det borde vara olagligt ropade han och dängde sin lilla näve i bordet.

Inte anade han att han skulle få besök av en sådan där förbenad bedragare nästa dag.
Lille P hade väntat hela dagen på tomten, kikat ut genom balkongdörren och ropat efter tomten. Han hade även kollat genom ytterdörren och varit ned flera vändor till sina grannfastrar och frågat om de sett tomten. Han höll på att förgicks av spänning och förväntan över tomtens ankomst. Inte anade han att det iår precis som ifjol var faster Allilujeva som var tomten.

När mörkret inträtt smög fastrarna upp mot Pillis hus för att dela ut julklappar. Sedvanlig mask och jacka skulle smusslas till Allilujeva ut genom sovrumsfönstret. Självklart kom den lille utspringande glad över att se fastararna då dessa var på väg för att klä på A. Damn. Sturms fick leda en distraktionsmanöver inne i huset medan A klädde på sig. Utomhus. I kylan. Jättekallt.

Strategin gick ut på att A skulle smyga runt huset i mörkret och knacka på balkongdörren där Puttis skulle vänta. Han hade ju väntat hela dagen, han var om något så beredd det gick att bli!! Oh så glad den lille skulle bli! Så A tog säcken, krånglade på sig masken med hjälp av Pilli samt  på med den dvärgsizade jackan och smög snabbt och tyst som en katt runt huset. För snabbt och tyst.

Puttis som väntat och var så till sig det gick av antici....pation! Blev livrädd då A knackade på. Med gapande mun och stora ögon snubblade han förskräckt bort från dörren och sprang det fortaste han kunde därifrån. Förtvivlad gråt ekade i hela huset efter stackars Puttes framfart. Han blev livrädd för denna smygande tomte som gjorde allt i sin makt att inte skratta ihjäl sig utanför.

Tomten blev insläppt i värmen men Puttis vägrade smyga sig fram, tomten hade aldrig varit så läskig. Han tänkte minsann inte visa sig för någon tomte. Pilli som van fader hämtade Puttis på armen, P hade fortfarande inte slutat gråta och var fortfarande förtvivlad. Tomten försökte hohoho:a lite för att göra det klart vilken ful gubbe det var som kommit men dessa läten triggade bara igång ännu en attack av snyftningar och gråt hos den lille som fortfarande försökte fly med all sin styrka. Det tog en lång stund innan han repat mod nog att titta på tomten, ännu längre innan han kunde ta emot någon gåva från tomten. Men tillslut övervann han sig själv och kunde berätta för tomten hur rädd han hade blivit, han gav dock inte tomten skulden för det var ju klart att tomten inte menat att göra något ont. Det var ju tomten!
Är det inte sådant barndomsminnen och ärr för livet är gjort av?

Efteråt berättade dock den lille att det varit en bedragare hos dem för A som genast kände kallsvetten, skulle detta vara året då det stora avslöjandet skedde och tomtemyten föll?? Men nej, P hade inte identifierat någon som bedragare. Han hade endast lagt märke till att tomten hade konstigt snoddar på öronen. Puh!
Ett år till i tomtens tjänst - check!

Life Becoming a Landslide

Jag har kommit in på den där juristutbildningen, ska alltså bli Uppsalabo igen.

Framtiden ter sig ljus, utbildning - check! Boplats - check! Finans -? Men nu kan ju söka iallafall.

This is my place, there are many others like it but this one is mine.

Men det är först efter jul. Just nu är det tid att vira in sig i ljusslingor och dansa runt i snövirvlar, helst i mot-helljus. Det tror jag kan vara rätt fint, om än lite [jävligt mycket då egentligen] oorginellt. Inget Kentande får förekomma i anslutning till detta, då blir det outhärdligt. Möjligtvis lite vacker Chopin.
 Det känns lite som att jag smutsar ned cyberrymden med ord just nu, 
Stop.

men jag skriver vidare ändå. Koketterar med lite självkritik och fortsätter sedan lisma egot om den ljusnande tid som är vår, eller jag eller vad det nu kan tänkas vara. Fan. Jag hade en plan när jag började skriva,en den halkade visst och slog stjärten på en isfläck i minnet, det blir let it heal för den på obestämd framtid.

Gimmie back the Berlin wall, gimmie Stalin and St Paul. I've seen the future brother - it is murder.

Så jag har fått en lägenhet till våren, från december rättare sagt. I Uppsala. Det är tydligen rekordmånga som sökt dit denna termin, yay. Men slutgiltiga intagningsbeskedet anländer inte förrän i december - första i november. Lite knivigt läge då jag måste acceptera lägenheten snarast för att få skriva kontrakt på den. Det skall alltså betalas 3 månadshyror om jag inte kommer in men har skrivit på kontraktet.

Man är ju tvungen att börja tänka sådanahär gånger, ska jag flytta nu? What's up with that? Bort från flocken? Hur kul låter det. Ja, det är utvecklande och karaktärsdanande på många sätt men... jag minns ju liksom hur det gick till i Uppsala. Jag kan få som flashbacks av det. Som genom en lins av Birro-ism.
Cykling i regnet, gråt till oHGr, oh all that fucking gråt till allt möjligt. Alla vakna nätter stirrandes ut från mina fönster över den natriumstinna staden, räknandes timmar och minuter. Alla gånger jag sa till mig själv att jag var en maskin och att jag borde bete mig som en. Alla gånger jag kollade tungan efter maskar då jag faktiskt sovit. De kunde byggt sig ett bo medan jag sov, i svalget. Övertygad. Kände dem vrida och åla där. Sömnbrist does that to ya. Allt det där kan man låtsas inte hände, inte är en del av mig.

 I all ärlighet var det väl knappast Uppsalas fel, men visst spelar det in för magkänslan. Jo visst det var roligt också men för sådana här beslut tenderar ju det tråkiga att spela in. Det är inte samma sak nu heller. I min 2a bestämmer endast jag och jag är äldre och klokare, hoppas jag iallafall. Kan kanske ta ett steg tillbaka och säga stopp istället för att bita i bettet som en skenande häst. Dessutom rör det sig om en termin innan Sturms kommer efter. Det är svårt att dels inte låta det förflutna definera och dels att kännas vid det som en aspekt av verkligheten som påverkar. Jag vill ju inte bortse helt från historien men jag vill inte låta det styra heller. Mycket svårt att träda okänd mark med gamla kartor så att säga.
Visst, jag har fortfarande sk panikattacker, ibland i dagar. Men... det tycks inte förbättra sig. Jag tror den käre flockledaren har rätt då han säger att det handlar om att leva med det. Go Chuck Norris on it's ass so to speak, det har ju gått att tygla förut, yes little Alex? Det kan ju inte gärna vara en orsak att undvika, yes little Alex? Man kan fråga till vilket pris little Alex. Vilka villkor krävs för kontroll och vilka krävs för att undvika, little Alex. Vilka villkor krävs för att det skall vara en tillgång och inte en nackdel.
Linehan, har poänger i mycket men det vettefan om skills är så jävla användbara. Jag förstår inte tänket bakom kanske. Värt att fråga är om man måste tro på det eller om det är troligt. Det är svårt det där. I don't do gyllene medelvägen (sa hon som nyss blivit äldre och klokare...).

Eller gjorde inte iallafall, vem vet egentligen hur det blir nu?

Cowboys & Aliens!!!

Hade ju glömt att det är premiär ikväll!! Låter ju onekligen episkt!

EDIT: Var inte episkt, var tråkigt. :(