Kill the headlights and put it in neutral stock car flamin’ with a loser and the cruise control

Stress?
För långt bort, som att tänka genom seg dimma, se omvärlden genom sega moln. Bokstäver är just inte mer. Frustrerande långsam läsning.
För nära, sticker i armar och ben för att man är för nära verkligheten. Uttröttande.
Javars!

Det rullar vidare. Börjar kännas angeläget att presterara på den akademiska nivån nu, och självklart är det en paradox för när det börjar kännas extra viktigt att prestera brukar hjärnan välja att checka ut. Mängdträning fungerar liksom inte.
Inget nytt under solen visserligen, men det känns nytt varje gång.

Haha xD

Men det är ju faktiskt inte nytt, tjänar hemskt lite till att jämföra med hur det var innan även om det är lika förvånande varje gång.

Forgive me any pain I may have brought to you

 Snurrade runt som en packe djupfrysta sniglar i en blender. Mycket skrammel, shaky feel to it och passar man sig så smyger motorn iväg. Jobbig känsla.
Jag gick ned i källarn och lyfte those god damn heavy ass weights som terapi. Mindful är man med kroppsvikten(jaja, eftersom ni frågar...lite till) hängande i händerna på väg på top positionen i marklyft med svetten som rinner i en flod nedför nacken och ögonen fästa uppe i skyn.
Koordinationstränade lite med kettlebell efteråt. Hittade en 16 kg och en 24 kg, lille- och storebror helt enkelt. Fick nöja mig med 12an i windmill:sen dock för min koordination hade tydligen gått hem till gud. Planerade säckterapi också, men några övade steppdans därnere så jag fick ge mig.
Nu ska jag lyssna på weeping willows och tänka på min pm.

Fö älskar jag att ICA är storebror, fick mig en feting på 25kr idag och 20% på eko snabbkaffe - som att fylla år! Naw, de håller koll de...haha....

Hörde händerna mot himlen idag också. Grymt besviken. Lyssnar på Morrissey istället.

Ja just det, jag var ju på skrivkurs igår - första gången!
Vi fick 20 min på oss att knåpa ihop en story och jag gjorde min till en cowboy story som involverade 300 nakna soldater samlade av studentnationerna i hopp om gratis öl, eldsprutande drakar som drack glädje från akkis, svarta riddare och gun fights vid universitetshuset. Needless to say var det en dunderhit.

The key to success

Imorse försov jag mig inte ens, hoppade upp direkt men likväl var jag sen till dagens föreläsning som började kl 8.15. Packade om till annan väska, glömde hälften började om så jag sprang ut genom dörren  i senaste laget.
Jag låste upp cykeln, såg till att nycklarna var säkert instängda i väskan och åkte iväg. Det rasslade hela tiden som av nycklar från bakhjulet så jag stannande och kollade att väskan var stängd och det var den. Fortsatte cykla och kom in till stan.
Ljudet var fortfarande där så jag stannade för att kontrollera vad felet var och där sitter mina nycklar på kedjeskyddet. De hade alltså släppt från nyckelbandet och åkt ned dit men hängt kvar ändå in till stan. Gissa om jag blev en aning förvånad och en aning lättad av att de hängde kvar. 8.14.30 rusade jag in i salen och hann lagom ta min plats innan professorn i svart tog till orda. Han drog exempel om att stänga in barn i lådor, och folk det slog slint för som begick massmord. Spännande twist på skadestånd.

Efter föreläsningen gick jag ut till min cykel och skulle så när trampa iväg när det började rassla och låta kände att kedjan släppte och ett dåligt humör infann sig genast. Inte blev det direkt bättre när jag upptäckte felkällan, i min iver att fly den potentiella interaktionen med andra människor hade jag låst upp cykeln men inte tagit låset ur ekrarna. Så när jag tittade var kedjan mycket riktigt släppt och ekrar saknades, låset som var 65 cm tunn vajer var lindad runt de ekrar som fanns och rediga varv runt kuggarna kedjan ska haka i. Merde. Ångern att jag inte hade tagit med mina handskar införskaffade för sådana här tillfällen slog till och humöret blev ännu sämre. Lirkade lös låset och såg att det såg ut som Terminator i slutet av första filmen. Merde merde merde.

Men sedan åkte jag hem och nu är humöret på topp igen, har dock råkat tappa bort min kaffekopp men sådant får man ta när man har en hel tvåa till sitt förfogande!

Desperation Row

Jag vill släppa ut nu, men jag vet inte vad. Det är bara rastlöst skramlande istället för tankar och det gör sig inte så bra i ord. Dramatisk titel är ju alltid en början men sedan knöt det sig visst igen.
Man tar sig så lätt på för stort allvar!

Igen

A fool's devotion

Jag har avtjänat ett nio år långt straff. I nio har jag dragit koppen mot gallret i hopp om att någon ska komma och släppa ut mig. Healat myself varje måndagmorgon, grävt tunnlar och hoppats på att kunna med löften och smicker slippa under gallret.
Gissa hur bra det har fungerat, då gallret varit osynligt och aldrig egentligen funnits. Det är inte vidare lätt att undvika det då, inte ens med lögner och undanflykter.

Gallret har aldrig funnits alls, som jag sa, men jag har sett det varje dag, som en gräns man inte får passera för då dör man. Nej, man dör inte men man passerar in i det laglösa ingenmanslandet. Utan lagformade kryckor bestämmer ju slumpen för det mesta, så släpper man kryckorna och springer ut dit kommer man oundvikligen in på minerat land.
Man vet aldrig när de där minorna eller var det minerna exploderar, man går så jäkla försiktigt. Rätt vad det är det snö överallt och man ser dem inte alls men så blåser någon huvudet av en och så är man tillbaka på senast sparade punkt. Bakom gallret. Det kan ta en dag, men aldrig aldrig längre än en vecka.
Nio år.
Tror det finns ett uttryck för det på låtsasspråket som låter lite snällare än det på svenska, "gullible". Hur kan man i nio år lova sig själv förändring och bättring och låta sig själv tro på det till fullo och fasta? Den där rationaliteten man brukar kleta på sig med för att ge musklerna glans verkar ha åkt på en nio år lång semester.
Ja man kan försöka med självhjälp men det blir till självbedrägeri, det förändrar inget. Det bara bidrar till att förlänga tidsfristen man väntar bakom gallret tills man tänker NEJ aldrig mer! Men så galopp galopp boom! och tillbaka till tunnlandet.
En vecka till har gått och inga barn har blitt gjorda. 9 år x 52 veckor = 468 veckor, och 468 löften, 468 svek. Grattis, det är rätt duktigt jobbat.

Så ibland kommer det en ögonöppnare, ni vet som den där i klockverket apelsin, den förstör nästan ögonen på en för alla skälen är så starkt lysande att t o m Spock blir blind. Men just som samme Vulcan har man ett par andra ögonlock som alltid skyddar ögonen, de är alltid slutna och vad gott gör då någon ögonöppnare? Inget alls, så kan man fortsätta en tag till.

Det blir ju alltid måndag igen. En sjundedel av livet är måndagar, right? Oskrivna blad och nya chanser - måndag vår befriare!

Radioaktivität

Sprängmedel på Ringhals...det är en skrämmande tanke.

Det är slut på veckan...

Grannen har som strikt rutin att ha fredagsmys varje veckoslut. Ibland bjuder jag in mig själv att vara med och tömma skålarna (grannen ser så fruktansvärt förnärmad ut så jag bara måste göra om det!) och tömma det gör jag. Just denna vecka blev jag inbjuden tre dagar i förväg av min nya gymkamrat Puttis.

Förtvivlat utbrister han om jag planerar åka utan honom: "Men hur ska du klara dig utan coachen?!?" Det är såklart värt att hålla i åtanke.

Fredagsmys och gymmet går liksom hand i hand så bra, likt vänner sedan urtiden. Man gymmar och måste äta för att växa, eller man gymmar och har utrymme för att okynnesäta. Det blir bra i vilket fall. Just denna fredag vill jag mysa med keso. En gymskada?

Men tänk er själva, keso. Och tesked. Mmmm. Lite cayennepeppar/ piri piri eventuellt, men då är det mycken lyx.

Klockan är halv tolv och det här är lunchrapporten.

Känns konstigt att skriva detta ordinära inlägg utan att mena något metaforiskt alls. Det är som om en dammsugare gått genom skallen. Jag sover (ca 13 h/ dag) och tränar lite åt gången (en halvtimme om dagen). Balans? 

You don't make room for your loved ones

El P, Hauptmann + familj samt modern till el Haupt åker idag ned till slättbondelandet.  Hur skall helgen fördrivas då? Man skulle kunna vara dekadent, njuta av det sista som går att krama ur sommaren och dess upplevelser och dansa med elekttriska féer, eller...
ELLER...så springer man lopp på lördag med backar på flera kilometer, varv på varv på varv på varv i karaktärsdanande hastghet, åker frikkin' rullstol på söndag (same same kanske oavsett?) och

sedan

är det måndag
igen....

A hand on the Vulcano/ Orange Juice Blues (blues for breakfast)

Nu ska de släppa Dorian Gray ocensurerad sa DN... gissa vem som kommer hålla en plats längst fram i kön- that's right el Sturms!

Nu ska jag sluta att lyssna på den här förbannade hästjazzen och sova(haha) eller något, syta katten lite.

Morgon i dimman

Jambo fick idag vara lös i stallet medan jag pysslade med lite mockning och sådant, mycket mysigt med lite sällskap. Nu har han fått gå ut och jag har fått gå in följdaktigen är jag ensam igen. Inte bara gör de där mysiga lakanen min säng till en plats att socialisera utan nu har katten också upptäckt hur mysigt de är vilket gör mig helt solo.
Jag tittar på biggest loser som tröst. De ställs idag inför kval, äta mest eller inget alls? Hur ska det gå? Hur ska det gå??!!