Vardagsmysterier

Vilket träd växer dammsugarpåsar på?

Street Smart Kalle

När vi skulle gå på promenad förut styrde Kalle vart vi gick genom att helt sonika vägra gå om vi inte gick just dit. I normala fall har det inte godtagits, men idag fick han lite fri lejd när vi faktiskt är en man kort. Tror att det var just det sistnämnda som K hade i kikaren också när han valde väg för vi gick åt fel håll för långpromenad och skulle sedan prompt över vägen och fram till det ställe där han tyckte det var troligast att Ju kunde tänkas hålla till, om inte med oss nämligen ICA.
Inte ville han ge sig heller väl framme vid ICA utan gå ända till dörren, men då fick jag övertala lite så förflöt vår promenad dit jag ville sedan.

Sommar

Så efter tentan och allt drog jag mig hem till Tapelake, där kohuden ligger kvar på gräsmattan och allt är som de brukar. Ja förutom den där lilla förändringen då att jag ska bli faster en tredje gång! Woop!
Inget jobb denna sommar, och det är otroligt skönt att ta det lugnt! Återhämta lite efter vårens olika strapatser.

Vissa av de strapatserna gör ju att sommaren inte blir riktigt som jag tänkt, har provat cykla och springa lite men tycks få ont i ryggen av det. Måste uppsöka den där naprapaten. Så istället för att cruisa funbeat cruisar jag nätet efter nämnda naprapat för att böja och bända på ryggen och försöka komma på något att göra istället. Något med ett litet mål - ironin i att surfa efter detta är uppenbar. Ironin i att njuta av ledigheten men måsta ha mål är också uppenbar.

Northlandian SpaDay

Japp, idag blev det norrländsk spa-dag. Följ instruktionerna så bli're bra:

1. Gå till ditt nyupptäckta källargym som alltid legat i huset bredvid och som var så mycket bättre än bilderna sa. Keep calm and lift weights, keep calm and run.

2. Kom hem mörbultad.

3. Äntra duschen i den mån du kan utan att slå ihjäl dig då benen inte svarar på kommando. Ground control, over?

4. Raka benen, kom ihåg att du inte har så allvarligt synfel egentligen, men just ljuset i duschen, bristen på glasögon och feelingen av bic-bladet får dig att göra som Jack the Ripper. Allt som sticker ut i någon mån, hälsenor, fotknölar etc, skala bort dem så gott det går.

5. Nu kommer the good part - handsprita resultatet av dina karvningar.

6. ???

7. Profit.

Colting- ze fadd provokatör

Allt går ju enligt planen när jag reagerar på "ponnyridning", "tur att ingen blev uppäten"  etc etc. Suck!
Det är så trött att "provocera" så här och sedan backa vid lite mothugg. "Sagt med glimten i ögat"? My ass, tills det kom motreaktioner vilket måste vara vad skribenten eftersträvar, så varför inte stå för sig då? Nej som sagt. Det blir bara tröttsamt.

A fool's devotion

Jag har avtjänat ett nio år långt straff. I nio har jag dragit koppen mot gallret i hopp om att någon ska komma och släppa ut mig. Healat myself varje måndagmorgon, grävt tunnlar och hoppats på att kunna med löften och smicker slippa under gallret.
Gissa hur bra det har fungerat, då gallret varit osynligt och aldrig egentligen funnits. Det är inte vidare lätt att undvika det då, inte ens med lögner och undanflykter.

Gallret har aldrig funnits alls, som jag sa, men jag har sett det varje dag, som en gräns man inte får passera för då dör man. Nej, man dör inte men man passerar in i det laglösa ingenmanslandet. Utan lagformade kryckor bestämmer ju slumpen för det mesta, så släpper man kryckorna och springer ut dit kommer man oundvikligen in på minerat land.
Man vet aldrig när de där minorna eller var det minerna exploderar, man går så jäkla försiktigt. Rätt vad det är det snö överallt och man ser dem inte alls men så blåser någon huvudet av en och så är man tillbaka på senast sparade punkt. Bakom gallret. Det kan ta en dag, men aldrig aldrig längre än en vecka.
Nio år.
Tror det finns ett uttryck för det på låtsasspråket som låter lite snällare än det på svenska, "gullible". Hur kan man i nio år lova sig själv förändring och bättring och låta sig själv tro på det till fullo och fasta? Den där rationaliteten man brukar kleta på sig med för att ge musklerna glans verkar ha åkt på en nio år lång semester.
Ja man kan försöka med självhjälp men det blir till självbedrägeri, det förändrar inget. Det bara bidrar till att förlänga tidsfristen man väntar bakom gallret tills man tänker NEJ aldrig mer! Men så galopp galopp boom! och tillbaka till tunnlandet.
En vecka till har gått och inga barn har blitt gjorda. 9 år x 52 veckor = 468 veckor, och 468 löften, 468 svek. Grattis, det är rätt duktigt jobbat.

Så ibland kommer det en ögonöppnare, ni vet som den där i klockverket apelsin, den förstör nästan ögonen på en för alla skälen är så starkt lysande att t o m Spock blir blind. Men just som samme Vulcan har man ett par andra ögonlock som alltid skyddar ögonen, de är alltid slutna och vad gott gör då någon ögonöppnare? Inget alls, så kan man fortsätta en tag till.

Det blir ju alltid måndag igen. En sjundedel av livet är måndagar, right? Oskrivna blad och nya chanser - måndag vår befriare!

Never lose heart, all things must pass to a place where trouble can't find you

Not quite related, but a damn good ending

Utveckling.

När gamla tröster och stöttepelare inte smakar längre, utan nacken har styvnat. Huvudet hänger och slänger inte så mycket med vinden något mer utan kan även nedböjt fästa en bestämd blick vid horisonten. Framåt, mot vinden även om frisyren förstörs. 

Sådana där viskningar med ljus röst har förvandlats till en fast röst med magstöd.  Den ljuder med mer eller mindre substans, men det är en kreativ stämma. Skapar en plats att hänga fast vid, skapa något mer utifrån, det talar jag ofta om nuförtiden. Ibland är det ett fjäll som reser sig ur molntäcken som tar andan ur en i all skönhet och ibland är det kvicksand i storm men det går framåt. 

Övar för färdighet, övar för framtid, övar för acceptans, övar för förändring, övar för att äga och kaptena.

Snart snart. Blåser spindelväv från slipverktyg som alltid funnits där, men aldrig varit påtänkta. Vill slipa mjuka kanter nu, kunna följa dem med fingrarna.

Det smärtsamma i att göra ett medvetet dåligt val, där valet är helt frivilligt utan minsta anknytning till dämpning, eller flykt, det slår alla myrkryp, tårar och rusande implosioner i världen. 

Gnäkathon, sträcka femtioelva

Dagen då jag blev struken ur farmoderns testamente

Min farmor behöver hjälp med lite allt möjligt. Hon är skröplig kroppsligt men på bettet mentalt. Jag och Sturms skulle dit för att handla lite åt henne då hon inte gärna är ute och går längre. Vi åker till henne för att handla lite åt henne.

Vi ringer på dörren i vad som minst verkar som en kvart, mer en halvtimme. Ingen svarar, så vi går runt och tittar på balkongen, ingen där. Har hon kanske åkt med farbrodern någonstans? eller ligger hon medvetslös inne i lägenheten? Frågorna hopar sig och oron knyter sig i våra magar.
Vi ringer brodern som ringer farmodern på typiskt manér för min kära familj. Brodern får kontakt med farmodern som är inne i lägenheten men inte hörde dörrklockan men som lovade att öppna dörren till oss meddelade brodern då han ringde tillbaka.Vi var oroliga och tålamodet var påfrestat av den långa väntan och ramlar därför muttrande och buttra in i lägenheten. Jag beslutade mig för att lätta upp stämningen med lite komedi på flajjen, för att avdramatisera lite.

"Vilken tur att du öppnade, det tog så lång tid att jag trodde du flyttat till sydligare breddgrader!"

Farmoderns anletsdrag frös, hon vände sig bort och gick in i köket. Halvvägs genom den välplacerade och högst genomtänkta kommentar hörde jag att det inte alls lät som jag tänkt det, en anspelning på att många pensionärer flyttar till Florida, utan snarare som att den kära farmodern hade kilat vidare till Lucifer. Helvete. Fan. Jävlars!

Sturms pep av återhållet skratt och jag tänkte febrilt på bra sätt att släta över men kom inte på ett enda. Hur än jag vred och vände på det blev det bara värre. Jag önskar att någon hade gett mig en portion "sshh!" likt Dr Evil ger Zach, men nej.

Vår Urmoder köpte inte för en sekund att jag anspelade på något jävla Floridaresidens. Så hon gav oss pengar och instruktion till shopping med anletsdrag som fortfarande var frusna i ogillande, och vi gick till Konsum för att införskaffa de önskade varorna.
Väl ute i verkligheten igen kunde varken jag eller Sturmis hålla oss för skratt.

The lost years

Ja ni vet de där opublicerade inläggen - de kommer nog att publiceras under rubriken "b-sides and rarities" när jag en dag blir världskänd. I vilket fall så är ju det här med nivå intressant. På vilken nivå skall man vara öppet personlig, och på vilken nivå kan man hålla intresset om man inte/är personlig? Så många frågor! Konceptblogg kanske vore något? Då är ju personlighet helt irrelevant.

Det här brukade ju vara en blogg som försökte beskriva humoristiska händelser. Visst dagbokskänslan har alltid också varit närvarande, men det känns som om vågskålarna väger mer mot personlighetssidan nu. Jag vet inte, den kanske är vad den alltid varit?

Och appropå vidhålla intresse och personlig integritet såg jag på Tosh.0 igår, internet på TV om ni nu inte har sett detta mästerverk till serie själva. Där är den personliga integriteten utraderad, allt för berömmelse. Det är ju fakkin' internet på tv, det måste vara så! Men jag får ändå lite gallsmak i munnen fastän det är humoristiskt och konceptigt. Kanske det är hipstern som vrålar, jag vet inte.

Så nära får ingen gå

En baktändande motor ryser till ibland, ett tändstift som blinkar fyrljustakt eller strobelight?
En kontrollerad implosion.
Stor Wall-E framåt kub framåt kub, join the rhythm of machine. Mer ljus,ge mer ljus! Kontrollera? Bara grötig tystnad tankesörja sörjer tanke vokal gröt vokalgröt  ö
- Ha...rttscchhh...hall..schhhh...schhhrrttschh...hallå? Haå? Haå! One two, calling one, two, do you read? Over! Under över under SVÄNG över under SVÄNG  över under över som ja som vadå? Hoho, inte spelar det någon roll , känns det inte? Är det inte? Flimmer, pilar åt alla håll, inte helt. Split-vision åt överallt och det är så uttröttande. En liten paus, utan vara med. Medvetet närvarande?

Det måste sluta nu, sjunka in och lägga sig till rätta. Symtomiseringen måste sluta, för den händer när rädslan tar vid. Vissa saker härrör till karaktär inte till något annat och det är det som kräver jobb. Som en man sade till mig för snart fyra år sedan, det är dags för dig att sluta fly. Kanske menade han att man måste kapa av sina vingar och lära sig gå även i motluta, kanske menade han något helt annat. Men det brinner i knutarna nu, det gör det alltid när implosionen är närvarande. Alltid fakkin reaktor 6 om man inte biter i det sura äpplet (haha) och slår på stort med en konfrontation!

Går in i mitt tysta ställe. Där väggarna är flammiga, flytande projektordukar. Jag hör er, men alla svar har ni hört redan och jag ser era blickar, era blickar för varandra. Jag tar upp plats som en staty tar upp sin plats, men jag vet att ni talar om varandra, ja varför skulle jag vara undantagen? Så jag ger er inga krokar att hänga upp mig på, inga minneskrokar att ens komma ihåg mig med. Jag ger er ingenting och förväntar mig inte något tillbaka. Jag är rädd för era domar, för jag tror ni vill mig härifrån. Jag tror det finns tysta viskningar som små virvlar i strömmen av flammor på projektorväggen och de gör mig inte klok. Små glimtar skratt och ljus, andra glimtar från bakom stängda dörrar. Hålla god min och vara tyst? för de var inte menade för mina öron. Mitt leende håller sig inte på plats länge, för jag vet att skratten är spel. Inget är så roligt, det saknas harmoni. Förstår inte hur de orkar hålla på? Jag är slut efter bara några timmar.
Klöser på projektorduken men den är just en duk och glider bara undan mina kloande fingrar. Jag sörjer min fångenskap medan jag vet att den är just min, den är alltid alltid alltid på riktigt.
Jag vet att jag borde lära mig spelet, för framgång och lycka, för kvalitativ interaktion, men det lämnar mig uttömd på energi, tomt stirrande för jag förstår inte era svar. Vad menar ni egentligen?

Kippar efter andan för jag får panik när jag tänker på intersektionen mellan det tysta stället och verkligheten. Åh jag mår så illa när jag tänker på det, de snurrar som två magneter om varandra. Fosterställning bara på blotta tanken att de är verkliga helt igenom - kapabla till att vara genuina - jag får svindel.

Gör avtryck i verkligheten, agera för att skapa verklighet. Shaping by doing. Ta bort smörpappersväggen, det är ingen vägg man inte kan sparka hål på om naglarna inte biter. Låt rodnaden gå ned och var på riktigt, interaktion, knyt fast i verkligheten fast den är hal. Behåll kontakt, även fast det känns så fejk. Släpp inte taget, härda det. Tänk objektivt, hur skulle du se dig utifrån? Iskall strategi eller den största rädslan i världen, vad spelar det för roll? Det är inte väggar på det tysta stället med undanglidande film, det är av hal metall, måste kämpa och inte tro att naglarna räcker till. Du har ju just börjat höja rösten, du måste skrika högt och låta allt komma utö. Låta dig själv komma ut! Ut i ett nu som bara finns just nu. Alla "nu" summerar hela universum, hela existensen och om de kommer undan med att vara gröt kommer det vara så i det riktiga minnet med. Det är riktigt för att det är lättare att erkänna i minnesgränden än vad det är i nu nu nu nuet.Man backar alltid ur minnesgränden. Bort från nuet och det är så mycket lättare att erkänna då och analyera och ha bloody åsikt om någonting.Har det tagit så lång tid att inse att medveten närvaro krävs? Är det tillräckligt?


Så dramatiskt allting blev, hehe. Hjärnan måste vila lite.

127 timmar

Såg hypade 127 hours igår. Det var ett tag sedan den hypades bland träningsbloggare, så ni kanske inte minns den? Den handlade i vilket fall om Aron Ralston som under sin upptäcktsfärd i Utah's kanjoner ramlar ned mellan två klippor och fastnar. En stor sten faller ned med honom i klippskrevan och kilar fast hans arm. Titeln syftar till den tidsrymd som Aron spenderade i klippskrevan ropandes efter hjälp då han inte kunde ens rucka på stenen.
Vad han däremot kunde göra för att ta sig därifrån var att kapa av den arm som satt fast mellan klippan och stenen och då kunna ta sig därifrån. Filmen är alltså baserad på en sann historia om denna äventyrare som efter armstumpen läkt ihop fortsatte att bestiga berg och klättra. En riktig äventyrare.
Nu kommer tankedelen, detta tänks högt.
Jag är kluven till filmen. Visst krävs det ett mycket starkt psyke för att kapa sin egen arm, eller är det instinkt som driver på? Slutets framställning i slow motion av den sårade hjälten tycktes mig lite underlig. Jag förstod inte riktigt vad som gjorde honom till en hjälte.
Kanske hänger det på definitionen av hjälte, eller att jag underskattar hans insats. Jag vet inte.

Han kunde utstå stor smärta, och hålla sig vid liv i dessa 127 timmar trots att han endast hade 4 dl vatten med sig och några powerbars. Det var starkt gjort. Jag har mer respekt för att han höll sig vid liv än att han kapade sin arm av någon anledning, vilket jag uppfattade som fokus i filmen. Kanske även där är mitt perspektiv fel, men om man skall beskriva filmen som en resa med ett huvudspår tycktes det vara den växande desperationen som utmynnade i att A kapade sin arm.
Som parallella sidospår uppfattade jag den sorg han kände över att aldrig återse sina kära, och att han rådde för detta själv. Har sorterar jag också in den stress hans kropp upplevde som utmynnade i hallucinationer. Dessa hallicunationer demonstrerade kanske också hans växande desperation, men jag uppfattade dem inte så utan mer av en underordnad betydelse. Kanske för att de i stor grad återkopplade till hans förflutna i situationer där A inte framstod som särskilt sympatisk.
A hyste stor tillit till sig själv, nästan på gränsen till självgodhet, och detta karaktärsdrag förstärktes genom flashbacksen och i viss mån inledningen.
Jag som tittare förväntades alltså hysa medlidande med denna karaktär för att han hamnat i en olycklig situation trots att hans karaktärsdrag var av ganska negativ sort. Något skags rättvisetänk tycks ligga i bakvattnet här, men vad vet jag.

Missförstå mig inte, den utsatte plågade A framkallade sympati, men inte någon för honom utan närmast en generell slags sympati för att man vet att han är utsatt. Som en person man ogillar men inte unnar gå igenom ett helvete för det, på något sätt. Man tappade bort den utsatte A med tvivel och ångest för den A som fanns i en valig socail kontext. Jag hoppas ni förstår skillnaden, karaktären A framstod klarare än A som en ram för uttryck av känslorna i denna extraordinära situation.

På en annan nivå kan nämnas att soundtracket också skiftade karaktär rätt mycket. Man kan inte dra ut på dramatisk musik i en och en halv timme, det fattar jag med, men kanske bidrog också detta till framställningen av parallella handlingar istället för en enhetlig utveckling.

Kanske misstolkar jag utvecklingen som åt olika håll, istället för att se det som ett helhetsintryck. Att alla saker tillsammans bidrar till avkapningen. Det skulle förklara varför det spretar så.
Kanske överskattar jag den instinktiva delen, ger skräck och överlevnadsinstinkt för mycket rum, jag vet inte. Konkreta uttryck för denna saknades. Ge gärna er take på det hela.
Jag vill förstå varför han var en hjälte i filmen.

DN: 127 timmar:4
Ciné:127 timmar:2

Jag är grym som en grekisk gud, bara grymt mycket fulare

Det är fortfarande ljust ute och klockan är 23.32. Det är nu dagarna blir så långa att man aldrig vill gå och lägga sig. De blir längre eftersom ljuset aldrig riktigt tycks slockna utan hjälp av tunga regnmoln. Gnistan som kickar igång åskan som rumlar efter sådana orosmoln finns inte. Det är inte så ljust.

Tvärtemot denna vilja att producera har jag inte ett enda mål för sommaren.
Ingen resa eller konsert
och inte heller något lopp.
Wtf?

Har anden gått i stå?
För jobba, det ska jag ju göra. Oh yes, som brukligt är. Kanske men bara kanske kan någon smula över räcka till en racer, med fingrarna korsade och salt kastat över axeln. Men mer som en corporate robot? Eller kanske, bara kanske, som en vuxen. Eller misstar jag vuxenhet för att ha dödat sina drömmar? Vet inte.
Nog med nocturna nagelfarelser.
God natt.

DN you filthy pig!

"Risken ökar att det blir svart i rutan

Nobbat bud ökar risk för strejk. Det blev nej till medlarnas bud. Därmed talar det mesta för strejk hos bilprovningen och i tvåan på onsdag."

Curiously formulerad rubrik... och värre vad som följer

"Ett nej i bilprovningskonflikten ökar också risken för att den varslade strejken mot public serviceföretagen bryter ut samma tid. I sådana fall släcks SVT 2, SVT 24 och Kunskapskanalen ner. Även programverksamheten i Sveriges Radio kommer att påverkas."

Ja, det är ju inte så att jag ser mkt på tv öht eller dessa specifikt, men det känns ändå lite snopet att 6/7 av mitt tv utbud försvinner. Man saknar inte kon..?

Get the balance right

Veckan i kort:

Plugg, lite

El P, mycket

Thåström, en del

Bio, en - something something Phuket.

Elsa, en del

På det hela taget genom röva draget en god vecka.

Det låter underligt men det finns en grund nu, cementen håller på att stelna. Det är en grund till ett hus med oändliga rum och våningar, det enda som hejdar framväxten är hur högt och brett man vågar bygga. Det är så konstigt, för den där grunden är ju byggd på ett vulkanutbrott eller en kallkälla eller vad man skall kalla det men den håller på att stelna nu. Det trodde man aldrig in a million years skulle hända. 

Musik är toner och arrangemang, estetisk glädje och uttryck. Senaste Kent låten är bara en låt i mängden och man tränar utav träningsglädje. Matlagning får ta sin plats men inte mer. Plugget är inte på liv och död och man törs ha en framtidstro.

Det är högst underligt, men i all sin underlighet vackert, som att alla färger och intryck passerat genom ett kaleidoskop och kommit ut på andra sidan ordnade. Man inser att kaleidoskopet inte är ett teleskop utan att det kunde förvränga färger, det man trodde på och litade på kanske inte var helt sant. Man blir lite skrämd av upptäckten, men lättad ändå.

Inga mantran, inga kommentarer, ingen hets, ingen ondska, inget skrammel runt av lösa sladdar och falska bruksanvisningar. Man vibrerar av elektriciteten som hittar fram helt plötsligt. Det finns en åskledare mot alla blixtar som skulle sätta brand på samma sladddriga system.

Allt har ett pris, disorganisation, disintegration är de nya rädslorna. Kanske med en överton av sorg över en brist på saknad och samtidigt en rädsla för att återvända till allt som varit. Kanske till och med en tro på att man re-wired har tappat sin förmåga till extraordinariteter. Kanske var förmågan att balansera på en slak lina det som skulle göra det så mycket enklare att gå på den spänd.

Är de vad som krävs för att lyckas eller har man lyckats med vissa saker trots dem? De har förstört men det kanske var  meningen, som att fjärilen måste kräla först innan den kan flyga.

Ovissheten är läskig, men man måste våga för att få veta. Har man gått med på att omvärdera vad "lyckad" är, och kommer man en dag vakna upp och inse att det är en propaganda man köpt och slängt bort det som är JAG. Det är kluvet och läskigt men producerar inget svar i maggropen. Tänk om man gått med frivilligt på hjärntvätt och anpassning till ett system för att det är enklast för motparten, tänk om det är mormorsrösten man tystat? Tänk om det är avtrubbning?

 Å andra sidan är det omöjligt att dela det gamla med någon, och vill man flaxa som fjärilen ensam för alltid? Så många, många avvägningar att göra. Så många mål att hitta och så många att lämna därhän.

Tomt

Ja, 1/4 av året har gått. Närmare alla mål?
Några stampar som vanligt, väldigt rädd att de fortsätter stampa måste jag säga och det gör mig ont.
Andra har upprättats som jag inte ens visst fanns innan året börjat. Åter en tredje sort gnetas det mot.
Hjälp, mål är läskiga.

På en annan node, det mesta jag skriver nuförtiden blir aldrig publicerat, och det som faktiskt blir det tycks andefattigt som fan. Jag vet inte jag, vad man gör. Går över till twitter, gör som föregående år och slänger in handduken ett tag eller publicerar alla "drafts". En del återvinner visst gamla inlägg också. Men jag vet inte jag.

6 år senare

verkar det som om Rockabilly är det nya emo?
OK hårslingorna är kvar, men Elvis har visst bidragit med inspiration också. Ett hårt straight edge liv (hehe) och för mycket smink har visst lämnat sina spår. Men förnyelse är ju skiten.


jfr

And crawling, on the planet's face, some insects, called the human race

 Lost in time, and lost in space... 

and meaning. 

Friday, I'm in love!

God damn, kom just hem från lite springa. 18 km blev det, räknade lite fel. MEN ser ni, det är inte undret.

Normalt när jag kommer till km 7 brukar tankarna börja mala och mala och mala. De maler och maler, kritiserar, irriterar och gräver runt runt runt i huvudet med spadar, det slutar aldrig och tar helt bort löpglädjen, särskilt långpass de är värst.

Nu kanske ni tycker att det är lite inkonsekvent med att jag sprungit maror och så men det är det inte. That's different. Fjällmaran var undantaget i stora sjok men inte hela. Det var vackert och positivt, kanske just för att benet gav upp (trots att jag lade mig i gruset och stretchade) och jag hade en fullt giltig ursäkt att inte springa. Tror regnet på den andra räddade stora delar, och så Eddie Meduza såklart och en trogen kamrat som re-fuelade mig kontinuerligt.

Men tränings 40 k icke undantaget. De där tankarna kräver att jag fortsätter, gärna fortare och fortare.  Det är därför jag slutar springa i perioder, de tar för mycket plats, jag orkar inte med dem längre. Då har jag också tränat mig ganska duktigt övertränad, så ingen fart ingenting finns bara ont. Men kraven på prestation sjunker inte, de kräver omöjligheter tillslut. Kanske är det därför jag springer sönder mina knän så många gånger, stannar aldrig förrän det gör för ont. Who knows.

Men idag, de malande hetsande tankarna kom aldrig. Jag rullade framåt och fokuserade på känslan i benen (och glutesarna - god damn, the glutes! ayayay med en booty av min size har man mycket att få träningsvärk i), allt gick bra fastän hörlurarna gick sönder. Kilometrarna försvann. Fartökning på vägen hem, mötte tusen löpare, blev omsprungen av blott en. Det var som att se en storm bygga upp men sedan mojna igen. Så jäkla glad! Sprang genom staden hem- showoff showoff. 

Nu ska jag plugga, see ya!

No Kill I

I diskussion med basgruppen häromdagen kom vi in på äckliga lukter. En tyckte att det som luktade äckligast på jorden var köttfärs som fick kontakt med en varm stekpanna. Usch usch usch.
Försökte introducera rå köttfärsmacka med peppar och salt, men den föll inte i god jord. Det var tydligen ännu äckligare.
 Diskussionen gick vidare på dåliga lukter och saker som smakade illa. Älgtunga tyckte någon var vidrigt, en annan gillade inte kycklinghjärta. Jag sa att det som luktar värst på jorden var en inkråm af ko.
Syrsorna spelade i tystnaden och  stäpplöpare kom rullande. Så tyst blev det.
Fokus återkom efter ett tag när det sjunkit in att undertecknad kommit i kontakt med sådana gosigheter och frågan övergick till hur man dödade en ko. I ett trollslag från äckel till fascination och vetgirighet.
Jag svarade med en trestegsförklaring och så förenades Tapelake och Helveteshålet lite till.
Snart kommer vi till schrei und kampf...eller kanske en liten jagis?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - revisited

På tisdag skall jag och den långsmale gå och se JVIDJVBIL (älskar marathonförkortningar!) dramatiseringen av Ann Heberleins bok på el teater de la stada - ser fram emot det grymt mycket!

Frau Heberlein herself. Inte ett dug ful, tvärtom. 

På väg hem efter klassfesten stod jag länge och lyssnade på forsen, det har regnat så smältvattnet får en rejäl skjuts. Klockan hann klämta fyra gånger innan jag drog mig hem. Då var hela jag så stelfrusen att jag knappt fick upp låset på cykeln. Det var mycket vackert. Vindstilla natt med ljussatta träd och forsens dånande. Samma skönhet som overtüre mit Helikoptern besitter. Fastän vattnet strömmade låg ytan någorlunda stilla så alla ljus som speglades gav intryck av festskrudade salar därunder broarna. Jag bara stod där och betraktade allt, tog in varje detalj medan forsens brus liksom slipade kanterna av alla tankar. Tänkte på vad Fröding, Majsan och Ranelid skulle sagt om scenen. Ulf fick inte vara med, det passade sig inte.

Karl Urban är inte heller frånstötande. I TITAD upptäcker han sanningen, eller blir schizofren...? 

Han upptäcker iallafall att roaches har minnen som sträcker sig bortom vår civilisation, och att de sjunger vackra sånger om kärlek. Sedan blev han hungrig.

Hade tidigare på dagen sett The Irrefutable Truth About Demons (SE DEN!) så tankarna gick om varandra som shuffle symbolen på spotify-spelaren. Jag tycker generellt att det är en jävligt läskig film. Den skrämmer mig MYCKET. Handlar visserligen inte om aliens - men konspirationer. Därför måste jag se den med jämna mellanrum. Funderade lite över Dark City ljussättningen, bara i slutet är det skarpa färger. Därför måste han upptäcka sanningen. Det är min feelgood-slutsats.

Staden var i alla fulla kalla fall det närmsta tom förutom de tusen taxibilar som for runt runt utan plan. De verkade inte stanna någonstans utan bara jaga efter en stackars människospillra som inte skulle hinna undan. Jag skyndade som en oljad blixt med stelfrusna fingrar hem, för att undkomma dess ursinniga framfart. Det gick bra. Åter till verkligheten med My Name's Earl och en Jämtgårdsmacka (högst uppskattad!), för sömnen ville inte alls infinna sig. Nej nej. Fortsättning på blond-temat och icke fula individer där.

Ja det var ju inte som att dammluckorna släppts upp i Bergeforsen men man får ju ta det man kan få och dessutom brukar jag inte lyssna till den forsen. Det var ju inte heller forsande som Seine eller broar som däröver. Men åter, det lilla livet. Man tar vad man kan få.