Kontakt med den 4e statsmakten

Setting: 
Ett vitt rum med ett stort fönster framför vilket det står ett bord. 
Bordet är dukat för två, och vid det sitter två personer och äter middag. De tittar samtidigt på This Is England och berömmer lillkillen för gott skådespeleri medan de reflekterar över kopplingen mellan bomberjacka och uppvikta jeans som mode och de politiska vindarna som blåser.
På fönsterbrädan, framför fönstret, bakom bordet, ligger en telefon på laddning. 
Telefonen ringer. Den ena personen, A, svarar.

- Hej är det A?
- Ja, det är A
- Hej det är X
- Hej X
- Det är X
- Mhm...hehe
- Det är X från AM3
- Ja hej, vad kan du vilja mig då?
- Hej A, du har inte gjort Y
- Nej det stämmer
- Varför A?
- För att *blir avbruten*
- X *upprepar sitt namn*
- Ja X, det är för att *blir avbruten*
- X *upprepar sitt namn*
- Ja X, du förstår *blir avbruten*
- Hur MÅR du då?
- Va? Jo jag mår bra
- Mhm bra... men HUR MÅR du då?
- Det knallar och går tackar som frågar, haha!
- Det är X från AM3 det här alltså
- Ja det har jag *blir avbruten*
- Men då vidarebefordrar jag ditt beslut att inte-Y då så tar du hand om dig. Hej...hejd-!
Den som ringer lägger på innan den hunnit avsluta meningen.

Director's note: Utgår här ifrån att det finns ett papper någonstans som säger att min intelligens är aningen under medel, såtillvida att det inte finns något hopp om några slags uttryck med någon som helst röd tråd som kan förstås av andra människor, och att det därför är bäst att uttolka vad kan ur så lite möjligt innan effekten av suggestion genom frågor uppstår...eller något...

Demonstration av hur jag känner rörande samtalet, 

samt min trovärdighet vid framställande av klagomål

- "missförstod nog bara"...

Kändisar och diagnoser

Kändisar och diagnoser <<---saxat br="" fr="" n="" psykiatrin.blogg.se="">

En del är intresserade av kändisar och deras liv, tänkte att de kanske var intresserade av deras själsliv också.

KÄNDISAR OCH DIAGNOSER 

Justin Timberlake 

I en intervju med Collider.com avslöjade Justin Timberlake att han har diagnosen "add mixed with ocd".

Det har inte stoppat honom från att bli en av världens mest framgångsrika artister.

ADD=Attention deficit disorder (uppmärksamhetsstörning)

OCD=Obsessive-Compulsive Disorder (tvångssyndrom)

Steven Spielberg:

Regissören Steven Spielberg ­delar sällan med sig av sitt privatliv. Men han har berättat om sin dyslexi.Han fick diagnosen 2006. Huffington post citerar sajten Friends of Quinn där Spielberg ­säger:

– Jag kände mig aldrig som ett ­offer. Filmer hjälpte mig. Räddade mig från skammen och skulden. Att göra film var min stora flykt.

Numera förstår han varför det tar ­honom dubbelt så lång tid att läsa ett manus eller en bok.

Frank Andersson:

Under hösten 2010 fick Frank Andersson diagnosen adhd.

Diagnosen fick han fastställd efter en omfattande utredning som bland annat bestod av ett koncentrationstest och en djupgående intervju. Nu äter han medicin varje dag och har märkt en markant förändring hos sig själv.

– Jag kommer ihåg var jag lagt saker, jag vet var telefonen och nycklarna ligger. Det visste jag aldrig förut.

– Dessutom är jag mer pålitlig nu. Tidigare ville jag inte ha en stor roll i mitt företag eftersom jag inte kan ha det och bara vara ”på” två dagar i veckan.

Ben Stiller:

Stiller avslöjade 2005 att han har diagnosen bipolärt syndrom.

Genom terapi redan som barn har Stiller fått kontroll på sina problem, berättar han i en intervju från samma år.

– Jag känner mig skyldig väldigt lätt. Och jag är väldigt medveten om hur jag påverkar andra människor. Så det handlar mer om hur min insida än världen utanför fungerar, säger han.

Jean-Claude Van Damme:

Actionstjärnan har berättat för E! Online att han behandlas för bipolärt syndrom med medicinen sodium valproate.

– Sedan jag började med det var det som "boom!", och det kickade in. Störningarna omkring mig, som var som vågigt vatten blev som en stilla sjö, säger han.

Sinéad O'Connor:

 O'Connor medverkade på "Oprah Winfrey show" där hon berättade om sin kamp mot bipolärt syndrom. Hon berättade att behandlingen gjorde att hon kände sig pånyttfödd och kunde få ett nytt liv.

Carrie Fisher:

Utöver sina tidigare drogproblem har Fisher talat öppet om sin strid mot bipolärt syndrom. Hon trodde under en tid att hon var beroende av droger, men kom senare fram till att hon var manodepressiv.

Linda Hamilton:

Hon blev känd som Arnold Schwarzeneggers stenhårda motspelerska i "Terminator 2".

2005 berättade hon om sina problem med bipolärt syndrom. Under 20 års tid kämpade hon mot sprit, droger och demoner.

– Ju mer berömd jag blev, desto större blev mina problem, berättade hon.

Det började redan i tonåren med hetsätning och våldsamma humörsvängningar. Vid samma tidpunkt kom drogerna in.

– Jag var vild. Under lång tid var jag en riktig alkoholist. Jag höll på med droger, kokain.

I efterhand har det visat sig att hon är manodepressiv.

– Framgången gav mig en plattform att låta raseriet få fritt utlopp. Folk sa ”Du är så bra på att spela arg”.

Catherine Zeta-Jones:

Zeta-Jones är drabbad av bipolärt syndrom. Hon har öppet och ärligt berättat hur det är att leva med sjukdomen.

Tidigare har Catherine Zeta Jones sagt att det ”kan vara smärtsamt” men hon vill också berätta för sina fans att det finns sätt att undvika situationer som triggar de negativa perioderna.

– Det smartaste jag gjort var att jag slutade surfa på nätet. Jag är en sån person som letar efter negativ kritik.

– Michael kan inte riktigt förstå, men det är så här jag är. Med min bipolärgrej letar jag efter dåligheter, det är som ett gift. Så jag slutade. Bara så där. Och det är så bra för mig, fortsätter Zeta-Jones.

Catherine berättade om sin sjukdom för första gången i 2011. Hon säger att orsaken till att hon valde att berätta är att hon hoppas kunna hjälpa andra.

Jamie Oliver:

Stjärnkocken Jamie Oliver hävdar att han hade adhd som barn, men att hans funktionsnedsättning försvann när han började äta nyttigt. Men dyslexin har han kämpat med hela livet (han läste sin första roman som 38-åring).

– Jag ångrar att jag inte klarade skolan bättre. Folk trodde att jag var trög, men det var en kamp. Det fanns ingen som förstod dyslexi och kunde ta fram mina styrkor, säger Jamie Oliver i en intervju.

Ryan Gosling:

Gosling blev mobbad under gymnasietiden, och han hade få vänner innan 15-årsåldern. Han sattes in i en specialklass då han diagnostiserades med adhd och hade lässvårigheter.

Han lämnade senare skolan och fick hemundervisning i stället, enligt sajten Digital Spy.

Daryl Hannah:

Hannah, som när hon var barn fick diagnosen autism och lider av ”extrem blyghet”, uppger att hon äntligen börjar bli bekväm med sig själv.

- Jag är vuxen nu. Jag har lärt mig några saker som jag sannerligen kunde ha haft nytta av om jag hade lärt mig dem för 20 år sedan, säger hon i veckotidningen People.

Senare har hon berättat att hon har aspergers syndrom. Hannah menar att det fått henne att bli svartlistad i Hollywood, eftersom hon inte ställer upp på att göra pr och intervjuer eftersom det kräver att hon träffar folk.

Jonas "Basshunter" Altberg:

Altberg har diagnosen tourettes.

– Många säger att det är en sjukdom, men det är ett funktionshinder, något man föds med. Det yttrar sig som tics, ryckningar, och tvångstankar. Att ha Tourettes syndrom är som att ha en annan människa som lever inuti en själv och som hela tiden försöker ta sig ut, från tåspetsarna till toppen av ditt huvud. Anledningen till att det inte märks på mig är att jag har lärt mig att ta kontrollen över det, säger Altberg till Metro.

Petter Askergren:

Petter Askergren kände att han behövde svar och gick till läkaren.

Ett halvår senare fick han sin diagnos – adhd.

– Mest av allt känner jag mig lättad, sa rapparen till magasinet Café 2011.

Adhd:n har påverkat honom sedan barnsben. Inte minst under skolåren då han ofta kände sig ”dum och akademiskt underlägsen”.

– Som psykologen sa till mig nu efter det IQ-test som ingick i undersökningen: Nu har jag slutligen papper på att jag faktiskt är normalbegåvad. Vissa saker är jag bättre på än andra, vissa saker är jag sämre på, sa han till Café.

Stephen Fry:

I dokumentären ”The secret life of the manic depressive” berättar den brittiska skådespelaren Stephen Fry om sina upplevelser som drabbad av bipolärt syndrom, eller närmare bestämt cyklotomi som är en affektiv störning, en mildare form av bipolär sjukdom.

Richard Dreyfuss:

”Hajen”-skådespelaren Richard Dreyfuss pratade ut om sin bipolära sjukdom 2006 i dokumentären ”The secret life of the manic depressive”, gjord av britten Stephen Fry. I dokumentären berättade Dreyfuss att han har använt sig av litium och andra mediciner för att kontrollera sinnestillståndet.

Feelingshookers (det plågsamma adjökandet)

Bilden vill inte bli större :(

Sa adjöken till den bra psykologen nyss, inte riktigt ett feelingshooker men nästgårds.

Weird.

Torsdagsinlägg på en onsdag

Vet att ni numer föväntar er deep shadows & brilliant highlights-inläggen på torsdagar men idag tar vi ett på en onsdag. Sällan svårt att räkna ut, var på möte idag. Får då ofta mycket information som jag har mer eller mindre nytta av, så jag skriver upp den här och var för att minnas och bli påmind.

Visste ni att svåra tillstånd som t ex allvarliga depressioner/ psykoser o dyl ger kognitiv påverkan? Man blir mindre brainy av att vara blå - ger svårigheter med koncentration, fatta beslut och skifta uppmärksamhet mellan olika saker (också en form av koncentrationsproblem menmen) märks på direkten, men förändringarna varar längre.  Hjärnan är ju rätt fantastisk så den fixar till det själv men det kan ta lång tid, flera år.
En episod skapar dessutom ökad risk för flera då man pga förändringen är mer känslig.

Så tänk på er och bränn inte ut er, eller dra på er blåstället för något annat!

Kill the headlights and put it in neutral stock car flamin’ with a loser and the cruise control

Stress?
För långt bort, som att tänka genom seg dimma, se omvärlden genom sega moln. Bokstäver är just inte mer. Frustrerande långsam läsning.
För nära, sticker i armar och ben för att man är för nära verkligheten. Uttröttande.
Javars!

Det rullar vidare. Börjar kännas angeläget att presterara på den akademiska nivån nu, och självklart är det en paradox för när det börjar kännas extra viktigt att prestera brukar hjärnan välja att checka ut. Mängdträning fungerar liksom inte.
Inget nytt under solen visserligen, men det känns nytt varje gång.

Haha xD

Men det är ju faktiskt inte nytt, tjänar hemskt lite till att jämföra med hur det var innan även om det är lika förvånande varje gång.

I use to dress in black every night, but something happened to me, yeah something happened and now I dress primarily in white aka Something Wonderful

Två dagar nu på raken har varit apbra!
1. Jag är så glad över att ha alla jag har runt mig runt mig! Som en Jupiter sitter man där i mitten med sina månar runt sig. Sturms är Io (de har en flux tube mellan sig - har hört att det kan vara lite kryptiskt att vara uppefter oss två tillsammans så det passar bra), resten får ni sortera bland er, för de är en aning snällare.

2. Igår blev jag bjuden på Lussemiddag hos Iosefin, kickade bort allt plugg redan på förmiddag och var en fri människa resten av dagen! Tända ljus och dålig komedi.

3. Samma melodi gällande plugget gällde idag, men det är inte huvudmomentet.

3.a Huvudmomentet var inte heller att jag pratade så E knappt fick luft på det förbannade basgruppsmötet. Samma basgrupp som i onsdags tog ett snack med mig om varför jag aldrig öppnade munnen på seminarierna, ville jag prata så skulle de vara tyst. Jag behövde bara knacka dem på axeln för att få ordet.... conspiring bastards.

3. b Nej förstår ni huvudmomentet inträffade på stadsbiblioteket efter skolhelvetet var slut för dagen.
Rätt var det var sa någon "ja hej du ja är här". Tror ni jag blev en liten aning förvånad kanske när det var min vän från apoteket som ville diskutera allt mellan tigrar och cancer med mig, i inte mindre än 2 timmar... han pratade och pratade och pratade. Är OK att lyssna på en stund men sedan måste jag hitta på en pojkvän att åka hem till.

3.c Filmerna på stadsbiblioteket ÄR GRATIS ATT LÅNA!!!!

3.d När jag stod där fastnaglad mot golvet av ordskuren om det mesta, och konspirationsteorier om varför läget är som det är kom där en vrålsnygg ung man gående som var mycket lik Michael Fassbender. Jag tappade hakan på golvet och hittade den inte mer. Det var Viktor som jag gick IB med som numer läser till ingenjör på Cambridge som nu var hemma på jullov. Kramkalas!

3. e Viktor hade inte mindre än bestämt träff med Simon som snart dök upp, och kramkalaset blev än större. Min apoteksvän pratade dock ihjäl dem och de drog. Jag stod hövligt kvar. Ångrar att jag inte förihelvete följde med dem för att fika. Tvingade mig på dem även om de inte bjöd med mig. Snake you hold.

4. Viktor undrade vad jag gjorde nuförtiden, och jag svarade sanningsenligt att jag läste juridik. Men hur blev det så frågade han. Han fick en axelryckning till svar. Du som var så duktig på engelska och att skriva att lärarna brukade läsa upp dina alster.

Högg till lite solar plexus. Ja varför skriver jag inte mer? och varför har jag inte mer språk i livet? Är det juridik jag vill göra? Wow!
På traditionellt vis rusade det så jag var tvungen att sätta mig ett tag tills det slutade så jag kunde leta reda på några filmtitlar att ta med mig hem. Men ruset var inte ett tunnelhål ned i den ihåliga underjorden som brukligt är med lång period av sitta och vänta utan snart gick jag med starka steg därifrån.
I jämförelsen är det fortfarande osäkert var jag står, men jag uppskattar alla detaljer det är då så säkert som det kan bli! Kompassen kanske snurrar lite fortfarande med det antar jag är normalt.
Uppskattar alla människor, uppskattar att lyssna på Kent utan att det går rätt in i hjärnan(jag lyssnar aldrig på Kent längre, men ändå), uppskattar att allt är helt enkelt så mycket jävla bättre än när jag träffade Viktor och Simon sist.
Det var diploma ceremonin och jag körde ned på kaffe och allt i hela världen jag kunde köpa och stoppa ned i strupen så fort det gick. Genomförde en buffé på samma sätt i "glada vänners (fan jag var fortfarande övertygande om deras konspirerande natur och blev som brukligt var inte klok på deras falska dubbelspel)" lag och sedan den där ceremonin.

En paus på väg dit var hos Johanna på ön, det var roligt och vacker, var ju förstås medveten om hennes dubbelnatur men went with it . Även ett stopp där på vägen hem för att träffa familjen och bli bjuden på en kopp kaffe.

Men det är inte det jag tänker på utan exams, som den sista egentliga gången vi träffades.
Natt och dag, mina vänner! Natt och dag!

Love you all!

Forgive me any pain I may have brought to you

 Snurrade runt som en packe djupfrysta sniglar i en blender. Mycket skrammel, shaky feel to it och passar man sig så smyger motorn iväg. Jobbig känsla.
Jag gick ned i källarn och lyfte those god damn heavy ass weights som terapi. Mindful är man med kroppsvikten(jaja, eftersom ni frågar...lite till) hängande i händerna på väg på top positionen i marklyft med svetten som rinner i en flod nedför nacken och ögonen fästa uppe i skyn.
Koordinationstränade lite med kettlebell efteråt. Hittade en 16 kg och en 24 kg, lille- och storebror helt enkelt. Fick nöja mig med 12an i windmill:sen dock för min koordination hade tydligen gått hem till gud. Planerade säckterapi också, men några övade steppdans därnere så jag fick ge mig.
Nu ska jag lyssna på weeping willows och tänka på min pm.

Fö älskar jag att ICA är storebror, fick mig en feting på 25kr idag och 20% på eko snabbkaffe - som att fylla år! Naw, de håller koll de...haha....

Hörde händerna mot himlen idag också. Grymt besviken. Lyssnar på Morrissey istället.

Ja just det, jag var ju på skrivkurs igår - första gången!
Vi fick 20 min på oss att knåpa ihop en story och jag gjorde min till en cowboy story som involverade 300 nakna soldater samlade av studentnationerna i hopp om gratis öl, eldsprutande drakar som drack glädje från akkis, svarta riddare och gun fights vid universitetshuset. Needless to say var det en dunderhit.

Det är nu du ska gråta

Han kunde ju sjunga, så han sjöng för mig

fylld av förväntningar på gråt och tandagnisslan

Det är ju lite horeri att lämna ut sådant här, med tanke på privatlivets helgd och sådant men, tja ämnet är gammalt och utnött. 

 Tar med mig ljuset och låter resten vara glömt. 

Leva/Dö

Ja, lite sent men en kommentar ändå om teatern. Tack för kvällen sällskapet! Det var mycket trevligt =)

Så till själva pjäsen.
Scenen bestod av tre whiteboard väggar där hon gick loss med pennan och skrev ordlekar som skulle kontrollera hennes ångest och rusande tankar. Hon var Ann - som i den Ann. Det var mycket märkligt när hon talade till sig själv som Ann. Boken är ju så personlig att det är svårt att tänka sig att karaktären Ann kan gestaltas av någon annan än verklighetens Ann. Den är ju självbiografisk så finns där egentligen någon skillnad?

I vart fall guidade Ann oss i sitt sinne och sin situation genom citat ur boken, många långa citat - stundtals högläsning. Det var ju onekligen nära boken, så därom kan ju inget sägas men det gav ändå en något konstlad känsla. En del formuleringar är så uppenbart skrivna.

Något som lades till i pjäsen var dock en bitter underton då det jobbades mycket med Ni/Jag konceptet - ni oförstående massa utan moral, jag lidande ynklig människa plågsamt medveten. Det lade en dimension till Ann som jag inte uppfattade fanns innan, kanske har jag missförstått. Intrycket av bitterhet förstärktes av hennes aggressiva hetsiga framtoning i början. Det skulle nog påvisa manin sa någon. Jag vet inte. Framstod inte som det beskrivna svaret i mina ögon utan mer desperation, kanske mani är desperation? och kanske såhär i efterhand kan jag lättare sammanfoga det med resten men just då framstod det som malplacerat.

Tyvärr förstod jag inte alls slutet som i agerat slut, slutet som i hur scenen förändrades förstod jag. Men varför sprang Ann efter en flicka ut?
Sprang hon efter sitt yngre jag ut, såg hon flickans lidande som Ni (som i vi) inte gjorde? Skulle flickan återknyta till den yngsta dottern som agerade ankare i tillvaron? Varför varför varför? Slutet tycktes anknyta starkt till gudstron, kanske starkare till den än det hopp som man erfars i slutet av boken.

Men som alltid med filmatiseringar/dramatiseringar bottnar ju allt i hur man tolkar originalverket. Min tolkning är ju högst subjektiv precis som den som kommit på idén med pjäsen och anpassat materialet därefter. Vidare kan jag förstå svårigheten i att översätta en inre monolog till skådespeleri men den lämnade min ändå med högst blandade känslor.

Jag mindes inte om Heberlein själv supportade idén att dramatisera verket, anar att ingen missat det bråk i pressen hon hade med sin förläggare om det var försvarbart över huvud taget att ge ut boken som var uppenbart producerad av en människa i kris som släppt verklighetens parametrar. Diskussionen hölls i samband med uppföljarens utkomst i handeln, lite cyniskt. Men det tyder på att hon inte stödde denna dramatisering. På något sätt hade den fått större legitimitet som representation av verket om hon gjorde det. Om hon godkänt gestaltningen av den desperata Ann.

Detta leder mig i varje fall till min reflektion över läget: Medan jag satt där växte känslan av att detta inte var annat än en freakshow. Hon där framme låtsades vara ett freak som gjorde sig själv ännu mer alienerad från massan genom att hävda sin olikhet och håna de värderingar som massan representerade för att roa massan ifråga. Det gav en konstig eftersmak.
Jag vet att boken i stort sett fungerar på samma sätt men med den skillnaden att direkt kommunikation mellan författaren och läsaren sker. Ändå tycker jag att det är stor skillnad. Massan som i publiken var uppenbarligen inte bara där för att bli roade, vissa grät av igenkännande. Det kändes ändå som det fanns en viss likhet mellan en bilolycka där alla tittar noggrant medan de kör förbi. Det är ett känsligt ämne att diskutera då både privatlivets helgd likväl som själslig ohälsa berörs, kontra rationaliteten.
Författare/förläggare diskussionen lagd åt sidan, vet jag att Heberlein själv startat detta och som sagt att boken i stort sett fyller samma funktion - i viss mån är det till att stå sitt kast. Ändå kan jag inte förklara det obehag situationen ingav.

Vet inte hur mycket sammanhang detta gav, men det var lite reflektioner i alla fall. Jag måste sticka nu.

Idag.

Idag har jag fri som fågeln flaxat till det där shoppingkomplexet för att så fort som möjligt göra slut på Stoets alla pengar. Fågeln flaxade dock lite illa, hjärtat bultade och balansen blev stundtals lidande, något som måste sett mycket roligt ut för fellow shoppers då klackar bars dagen till ära.

Fick dock en härlig sovmorgon då natten inte bjudit på annat än ormning på vitt lakan så att säga. T o m fick undertecknad extra sovmorgon då hon lyckades få tyst på mobilen i sömnen och sedan föll för lockelsen att stanna hos hästarna medan deras badkar blev fyllt med fräscht vatten. De dumma jävlarna tog nämligen ideligen ut slangen ur badkaret och stod på öppningen så att inget vatten alls kom ut. Puckon. Så där stod jag och kliade häst medan morgonen blev till dag. Riktigt mysigt var det allt.

Sedan shoppades det och tittades, klämdes och kändes, inte en enda butik i det där komplexet hade Vitamin Well's till mig, lite bittert. Blev dock bjuden på lunch vilket inte är helt fel. Annars hände inte så mycket mer. Jakten på nagellacket som gud glömde går vidare.

Och allt medan tid fördrivs på detta sätt maler kvarnen vidare, den äter dagar I tell you och det gillas då fasen inte av undertecknad, oh how slow. Oh well....

Imorrn skall jag ta Ford Grön och åka till Kälarne, 10 mil rätt ut i busken så att säga, i bilen som bara har två temperaturs lägen; tropik eller Sibir, som att sitta i ett stort våtvärmande omslag. Nice, men man ställer ju upp för kollektivet, haha.