Without your space helmet, Dave, you're going to find that rather difficult

Som tidigare omnämnt sågs 2001: a space odyssey i veckan.
Filmen är alltså en av två, och de ansluter till inte mindre än fyra böcker. När man läst om innehållet i böckerna framstår slutet som en aning mer begripligt. Ett starkt ha-begär har också uppstått efter dessa böcker, samt filmen samt boken om HALs legacy.
Det är tänkvärd skit. Plant shit.
Det framgår inte riktigt så tydligt att Dave Bowman blir ett star child, men det är rätt dope. Uppföljaren 2010: the year we make contact, verkar vara lika full av....nytänkande den. Många verkar föredra den. HAL kommer tillbaka då, var inte oroliga.

Siri, iphone:s inbyggda assistent som svarar på röstkommandon, om man uttalar order som om man kom från Georgia alltså, visar sig svara på "Open the pod bay doors, HAL." på två sätt
1. Hon säger åt mig att "Without your space helmet, Allilujeva, you're going to find this rather...breathtaking"
2. "I'm sorry, Allilujeva. I'm afraid I can't do that" med  följdfrågan om jag är nöjd då. 
Nöjd är precis vad jag är då, klappar händerna som en säl!

Tidigare versioner ska tydligen ha sjungit Daisy om man efterfrågade en sång, men nuvarande sjunger istället "if i only had a brain" från the wizard of Oz. Besvikelse.

Det kan nämnas i förbigående att Sturms Siri är en man och min är en kvinna. 
Sturms man hävdar att meningen med livet är choklad och en god film, min föredrar lite mer hardball attityd och svarar konsekvent att man inte nått konsensus på det området.

Andra saker som också kan nämnas angående Siri är att hon aldrig tänkt på om hon föredrar Cpt Picard framför Cpt Kirk, och om man efterfrågar vilken av Magneto och Prf. X hon föredrar så säger hon åt mig att återgå till arbetet. Min Siri är lite av en sassy bitch faktiskt. 

Som ni märker har jag haft en stressig vecka...

På plats vid pulpeten

Hello alles.
Jag är nu tillbaka i Uppsala, lägenheten är pimpad tack vare mina kära päron. Alles is gut. Lampor, gardiner uppsatta och blommor det ni! Kycklingarna tjöt av lycka!
Tentaplugget fortsätter pumpat in med positivitet från Tapelakebesöket.
God damn it's good to be a gangster!Snakar dock mina kära flockisar redan.

Nu är allt som det ska, samvetet är på sin plats, plugget skall bli gjort. Det enda jag är ledsen över är att jag varit en sådan douche i veckan av nämnda samvete som lider illa av familjetid (som i tid då plugget åsidosätts, tro inget annat!). Stubinen blir 2 centimeter lång och alla är fel. Jag är inte undantagen.  Å andra sidan kunde jag ju använda lite av det till att städa köket i kära Tapelake, tvättade diskmaskin och frys med tops - slå det ni! Tur att de är snälla dat familj. Sturms torde inte ens skrika och brottas med mig!

Sturms och jag klämde in inte mindre än fyra filmer, Star Trek, Four Lions, Shaun of the Dead och The men who stare at Goats. Ja vi hann ju såklart med några episoder Trek också.

Blev inte just någon träning heller, men en massa gosig påskmat. Vi är rätt duktiga att fira romers matorgie i familjen. Generalissimus broder var såklart inbjuden, han drog skam över namnet som inte tog om någon gång, inte ens på efterrätten!
Urmodern var där, och när det var dags för henne att åka drog vi såklart en omgång på efterrätten till. Farbrodern och modern gick för att säga adjö, och då var det bye bye kladdkaka hello omgång 2.
 Vänd inte ryggen till din efterrätt säger jag bara, ett varningens ord i all välmening. Generalissimus, Sturms och jag själv utgör sk sopnedkast. Sporrar varandra säger vissa. Awesome säger andra.

Appropå gos, det blev en hel del mys med kattOlle också. Han var som klistrad fast på mig. Mycket mys! Tuppis bidrog med ett mysavsnitt Trek också: Devil in the Dark. Han LLAP:ade mig många många gånger. Myspys!
Appropå djur hann jag också rida en gång, det var inte igår. Resultatet var dock som vanligt.

Hann på vägen ned fundera på att adoptera en hund, en liten bara, lite motion lite mat mycket gos. Men vet ni vad ett sådant äventyr kostar? 5400! Om inte en rottis den fick man för 2, så sugen man blev.
1. en rottis!!! Drömhund
2. En bloody Rottis!!!
3. Rena reapriset!
Tyvärr har jag inte 2 000 dock att lägga till en hund, eller öht.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Små grå lätta moln

De kom igår. De åkte idag. Min moder och Sturms alltså.
Sturms satt hemma hos mig medan jag pratade revoneringar för 40 miljoner med en professor och åt gratismat. Hur gick det till? Ja säga vad man vill, men modern kan välja sitt sällskap ;) Så även Sturmis kan det tyckas... vi möttes i dörren =(
Så nu sitter jag här och väntar på Austin Powers - the spy who shagged me mol allena och högeligen passive aggressive, medan de styrt kosan homeover igen.

Har läst den där boken som Jocke Berg pratade om, Att leva ett liv inte vinna ett krig. Den hjälpte tusen ggr mer än  (12 x 2) sessioner kan vi ju säga. Det är en så underlig känsla att ha en plattform att stå på, inte en orubblig sådan, nej den skakar vid minsta vidrörning men den finns där iallafall. En gradvis förändring mot en grund tror jag visst.
Härlig kontrast mot de tidigare inläggen om kärleken till människan va? Men ikväll är det lugnt, har acceptansen i fickan och strategier till tusen. Nästan iallafall. Ja jävlar i mig.

Leva/Dö

Ja, lite sent men en kommentar ändå om teatern. Tack för kvällen sällskapet! Det var mycket trevligt =)

Så till själva pjäsen.
Scenen bestod av tre whiteboard väggar där hon gick loss med pennan och skrev ordlekar som skulle kontrollera hennes ångest och rusande tankar. Hon var Ann - som i den Ann. Det var mycket märkligt när hon talade till sig själv som Ann. Boken är ju så personlig att det är svårt att tänka sig att karaktären Ann kan gestaltas av någon annan än verklighetens Ann. Den är ju självbiografisk så finns där egentligen någon skillnad?

I vart fall guidade Ann oss i sitt sinne och sin situation genom citat ur boken, många långa citat - stundtals högläsning. Det var ju onekligen nära boken, så därom kan ju inget sägas men det gav ändå en något konstlad känsla. En del formuleringar är så uppenbart skrivna.

Något som lades till i pjäsen var dock en bitter underton då det jobbades mycket med Ni/Jag konceptet - ni oförstående massa utan moral, jag lidande ynklig människa plågsamt medveten. Det lade en dimension till Ann som jag inte uppfattade fanns innan, kanske har jag missförstått. Intrycket av bitterhet förstärktes av hennes aggressiva hetsiga framtoning i början. Det skulle nog påvisa manin sa någon. Jag vet inte. Framstod inte som det beskrivna svaret i mina ögon utan mer desperation, kanske mani är desperation? och kanske såhär i efterhand kan jag lättare sammanfoga det med resten men just då framstod det som malplacerat.

Tyvärr förstod jag inte alls slutet som i agerat slut, slutet som i hur scenen förändrades förstod jag. Men varför sprang Ann efter en flicka ut?
Sprang hon efter sitt yngre jag ut, såg hon flickans lidande som Ni (som i vi) inte gjorde? Skulle flickan återknyta till den yngsta dottern som agerade ankare i tillvaron? Varför varför varför? Slutet tycktes anknyta starkt till gudstron, kanske starkare till den än det hopp som man erfars i slutet av boken.

Men som alltid med filmatiseringar/dramatiseringar bottnar ju allt i hur man tolkar originalverket. Min tolkning är ju högst subjektiv precis som den som kommit på idén med pjäsen och anpassat materialet därefter. Vidare kan jag förstå svårigheten i att översätta en inre monolog till skådespeleri men den lämnade min ändå med högst blandade känslor.

Jag mindes inte om Heberlein själv supportade idén att dramatisera verket, anar att ingen missat det bråk i pressen hon hade med sin förläggare om det var försvarbart över huvud taget att ge ut boken som var uppenbart producerad av en människa i kris som släppt verklighetens parametrar. Diskussionen hölls i samband med uppföljarens utkomst i handeln, lite cyniskt. Men det tyder på att hon inte stödde denna dramatisering. På något sätt hade den fått större legitimitet som representation av verket om hon gjorde det. Om hon godkänt gestaltningen av den desperata Ann.

Detta leder mig i varje fall till min reflektion över läget: Medan jag satt där växte känslan av att detta inte var annat än en freakshow. Hon där framme låtsades vara ett freak som gjorde sig själv ännu mer alienerad från massan genom att hävda sin olikhet och håna de värderingar som massan representerade för att roa massan ifråga. Det gav en konstig eftersmak.
Jag vet att boken i stort sett fungerar på samma sätt men med den skillnaden att direkt kommunikation mellan författaren och läsaren sker. Ändå tycker jag att det är stor skillnad. Massan som i publiken var uppenbarligen inte bara där för att bli roade, vissa grät av igenkännande. Det kändes ändå som det fanns en viss likhet mellan en bilolycka där alla tittar noggrant medan de kör förbi. Det är ett känsligt ämne att diskutera då både privatlivets helgd likväl som själslig ohälsa berörs, kontra rationaliteten.
Författare/förläggare diskussionen lagd åt sidan, vet jag att Heberlein själv startat detta och som sagt att boken i stort sett fyller samma funktion - i viss mån är det till att stå sitt kast. Ändå kan jag inte förklara det obehag situationen ingav.

Vet inte hur mycket sammanhang detta gav, men det var lite reflektioner i alla fall. Jag måste sticka nu.

Mannen på gatan

En äldre man i lång rock kom gåendes på gatan, huvudet gick från sida till sida och ut hans mun kom tjatter. Helt obegripligt för alla utom honom. Om och om och om och om igen. Han gick på trottoaren fram till övergångsstället där gubben just blev grön. Han sprang över och ropade: Det är gröööööönt!!! Jaaaa! Det är grööönt!
I behov av psykiatrisk vård? Ja förmodligen. Kanske var han dement, men han såg för ung ut (fast det kan väl utvecklas lite när som helst i längs måttstocken?).
Hursomhelst, det var inte psykos jag såg. Det var den rena rusiga glädjen över att det var grönt. Sådant borde man ha mer av. (Det sista kan med fördel läsas med B. Ranelids stämma =))

This picture. I love.

Överste Klingberg

Jag älskar Mårten Klingberg. Han tränar hårt, han går sönder. Han skriker åt funktionärer som hindrar honom från att kapa gyllende hundradelar, han jagar bilar och slår på dem för att de inte respekterar hans springande själv i trafiken. Ojoj, så mycket att gilla med den mannen!

Men ibland, så ibland, infinner sig ett behov av hagelgevär:

"Fan, jag hör hur det här låter. Jag är bara en i raden av ångestridna matmissbrukare som försöker balansera mitt liv med hård träning. Svält/frossa/träning/slappa/svält/frossa/träning/slappa...

Det där omåttliga draget i min personlighet vet jag att jag delar med många av er läsare. Även om vissa ihärdigt förnekar det. Lögnare. Allt detta romantiserande kring tränande och tävlande står mig upp i halsen. Erkänn att det är ångesten ni desperat försöker fördriva. Ibland lyckas ni bättre. Ibland sämre"

Coming up beyond belief

Kollat in lägenheten idag. Konstigt att jag skall bo där, men det var rätt trevligt. Kom och hälsa på mig! Annars kommer jag till er...

2 rok, med balkong- en liten men en ändå. Jag tror det blir bra att bo där. Jag vill skriva utropstecken och upphetsning men jag är så trött! (60km/h, snörökare värre än på östfronten, 4 h x 4 hjul). Inflytt till helgen, kom och droppa av en blomjävel eller något!

Gimmie back the Berlin wall, gimmie Stalin and St Paul. I've seen the future brother - it is murder.

Så jag har fått en lägenhet till våren, från december rättare sagt. I Uppsala. Det är tydligen rekordmånga som sökt dit denna termin, yay. Men slutgiltiga intagningsbeskedet anländer inte förrän i december - första i november. Lite knivigt läge då jag måste acceptera lägenheten snarast för att få skriva kontrakt på den. Det skall alltså betalas 3 månadshyror om jag inte kommer in men har skrivit på kontraktet.

Man är ju tvungen att börja tänka sådanahär gånger, ska jag flytta nu? What's up with that? Bort från flocken? Hur kul låter det. Ja, det är utvecklande och karaktärsdanande på många sätt men... jag minns ju liksom hur det gick till i Uppsala. Jag kan få som flashbacks av det. Som genom en lins av Birro-ism.
Cykling i regnet, gråt till oHGr, oh all that fucking gråt till allt möjligt. Alla vakna nätter stirrandes ut från mina fönster över den natriumstinna staden, räknandes timmar och minuter. Alla gånger jag sa till mig själv att jag var en maskin och att jag borde bete mig som en. Alla gånger jag kollade tungan efter maskar då jag faktiskt sovit. De kunde byggt sig ett bo medan jag sov, i svalget. Övertygad. Kände dem vrida och åla där. Sömnbrist does that to ya. Allt det där kan man låtsas inte hände, inte är en del av mig.

 I all ärlighet var det väl knappast Uppsalas fel, men visst spelar det in för magkänslan. Jo visst det var roligt också men för sådana här beslut tenderar ju det tråkiga att spela in. Det är inte samma sak nu heller. I min 2a bestämmer endast jag och jag är äldre och klokare, hoppas jag iallafall. Kan kanske ta ett steg tillbaka och säga stopp istället för att bita i bettet som en skenande häst. Dessutom rör det sig om en termin innan Sturms kommer efter. Det är svårt att dels inte låta det förflutna definera och dels att kännas vid det som en aspekt av verkligheten som påverkar. Jag vill ju inte bortse helt från historien men jag vill inte låta det styra heller. Mycket svårt att träda okänd mark med gamla kartor så att säga.
Visst, jag har fortfarande sk panikattacker, ibland i dagar. Men... det tycks inte förbättra sig. Jag tror den käre flockledaren har rätt då han säger att det handlar om att leva med det. Go Chuck Norris on it's ass so to speak, det har ju gått att tygla förut, yes little Alex? Det kan ju inte gärna vara en orsak att undvika, yes little Alex? Man kan fråga till vilket pris little Alex. Vilka villkor krävs för kontroll och vilka krävs för att undvika, little Alex. Vilka villkor krävs för att det skall vara en tillgång och inte en nackdel.
Linehan, har poänger i mycket men det vettefan om skills är så jävla användbara. Jag förstår inte tänket bakom kanske. Värt att fråga är om man måste tro på det eller om det är troligt. Det är svårt det där. I don't do gyllene medelvägen (sa hon som nyss blivit äldre och klokare...).

Eller gjorde inte iallafall, vem vet egentligen hur det blir nu?

Terminsstart

Dumdidum... klick klick klick...dumdidum.... umus hemsida...lalalala... taggad!...klick klick klick....terminsstart är grejen! Vässa sinnet....lesser mortals haha! dumdidum.... nya trådar på flashback?Hmmm... nej nej nej! Terminsstart! Fokus! ... men...ah kolo! nya poster i löpartråden?! NEJ NEJ NEJ TERMINSSTART!! FOKUS GODDAMN IT! Runner's flaggar för nya Craft plagg?? Skinny Puppy släpper nytt?!? Thank god for facebook!...host host snörvel snörvel...sjuk är man också....borde sova....Nej! Terminsstart!! Terminsstart?!?!

Köttfärskonfetti

Det är så tyst. Ett tomt dokument. Vitt och blankt, helt utan begränsningar som ligger under i relief.
Det känns så konstigt, man vaktar på sig själv för att inte smutsa ned det med ett tumavtryck. Kreativiteten ser hur mycket man kan göra. Det gäller bara att välja ett alternativ och satsa. Så ovant! Den fria skapelsen kan bli en vana. Vanor skapar man ju rätt snabbt bara man slutar vakta på sig, men det är svårt. Varje penseldrag gör att jag håller andan och kisar, blev det fel nu? Men för var drag blir den nya bilden tydligare, riktlinjer kanske man kan kalla det som framträder.
Viktig men scary business!

The way the morning broke was quite unusual

Just sett zombieland. Medioker. Harrelson = awesome! Kan inte göra dåliga filmer, haha! Blev bitch please:ad på ICA av 2 12åringar men den man som med sluttande axlar och pinnsmal bröstkorg som var bakom oss sa åt dem att för fan ställa sig i kö som folk (Sturms fyllde modigt i med ett väst "douches" efter mannens kraft). De gjorde de. Amazing! Sedan slutade adrenalinet pumpa och det civila kuraget log snällt i sin jeansjacka. Rätt ska vara rätt även på ICA, de unga tu stod bakom och räknade på hur mycket kötid som skulle kunnat sparas om vi bara packat alla mjölkar utom en iställlet för att streckkoda dem alla i bokstavsordning. Då var det vår tur att bitch please:a.

Fucking kompletteringar - livet som godkänd är ju rätt sweet. Ingen matte på 2 dagar? Lätt att trilla ur minnet.

Däremot har ju jag och el Sturms varit ute och ridit, som kan synas nedan. Roligt att återuppleva gamla minnen! Barbacka och galopp på gammKia. En bit kaka, en bit kaka måste erkännas.

Nu Goon Moon och mer komplettering (jag måste uppfinna och motivera varför jag uppfunnit samples, shiet - när briljans backfirar då kommer Talang över utbildning verkligen till sin rätt). Yiihaw! Mafakkers!

Bit för bit igen

God ny dag kära läsers,
lyssnar på Röd - Töntarna. Jo de är ju så att den inte går att lyssna sönder, mycket precis som The Black Rainbow i somras, till gymmet, under gymmet, efter gymmet. Juggernauten ni vet? Nu Taxmannen, i bilen, under plugg, efter plugg etc etc.

Som vanligt är det inte så att detta är överbra musik med kontemplerbara och djupa texter - ni vet så där som DylanLovers (tm) hävdar att det är utan det blir helt enkelt en hang up.
Det hjälper faktiskt att skapa denna hangup tror jag om lyricsen är lite sådär halvcheesy och låtarna helt alltid drar åt samma håll. I fallet Röd, lite syntslingor och lite Jocke Berg.
Ex:
När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit, igen
Bit för bit, igen 

Read more: http://artists.letssingit.com/kent-lyrics-tontarna-wrgznbv#ixzz1ORUZJ3hE

Ett annat kanske mer hardcore exempel är ju t ex Prodigy (ärligt nu har ni aldrig lyssnat på smack my bitch up och känt  att ni måste ha hela diskografin på vinyl?


Change my pitch up, smack my bitch up
Change my pitch up, smack my bitch up
Change my pitch up, smack my bitch up... 
Inte 4:45 Shakespeare direkt.

Avsaknaden av spelare för ändamålet spelar mindre roll, man bara måste ha), inget man gärna erkänner i dagsljuset.
Vad är era guilty pleasures, bara musik nu tack?