Att tåga mot framtiden

Då man står på perrongen kommer den där känslan.
Kvällen är klar och brisen är nu så mild man kan önska. Man drar djupa, giriga andetag och blundar. I rörelsens centrum men tusen mil bort. I paradoxens centrum står man cementgjuten.
Tystnaden härskar här, det finns ingenting som tränger igenom dess järnridå. Inga värderingar, inget ljud och inte någon bön. Tystnaden är så tjock att den går att sluta handen runt, men ändå så tunn och spröd att man inte törs annat än bara andas. I skymningen omfamnar det blånande dunklet staden och den tycks så långt borta. Det är absolut klart i luften, en månskärva träder fram men staden tycks ändå dränkt i tätaste dimma. Neonskyltar, ni har inget här att hämta.

Då smyger den sig på Det är den där känslan av att stå helt obunden.

Man erkänner för sig själv de brister man förnekat och undertryckt, törs erkänna sina egentliga drömmar och var man står i allting. Man har inga förhållanden att definera sig själv efter, inga etiketter eller värderingar som spacklar över väsendets ruggade yta.
Det är en introspektion som tycks genomskåda hela universum. Man kan erkänna sin obundenhet, inte som frihet utan som ärlighet mot sig själv. Brutal men uppriktig, i direkt konfrontation med jaget.
Det odefinerbara suget i maggropen får sin förklaraing, alla undanstoppade skäl kryper fram genom ytan. Det är inte en process att begråta, ingen utdragen procedur. Det räcker med ett andetag så är ögonblicket förlorat. Tvärtom är det ett tillfälle av totalt lugn.
Stillheten är betagande.

Så tänds perrongen upp och avskärmar vardagen ytterligare. Stadens myllrande massor finns utom räckhåll, helt. Perrongen är upplyst, staden skymmer, en barrikad av tystnad mellan oss.
Det är inte begråtansvärt att vara i perrongens grepp. Man slipper därifrån, ingenting fjättrar. Man väntar på avfärden medan man befinner sig helt stilla. Människor kommer och går, de passerar utanför bubblan. Man kan sträcka ut handen genom deras skugggestalter som rör sig runtom.

Så gnisslar det, och högtalardamen ropar att tåget är på väg in. Påstigning att påbörjas inom kort. Bubblan spricker.
Lampskenet är kritvitt och placerade så att de vita plattorna på perrongen ser mer ut som tänder än markeringar för vår säkerhets skull. Det flasar och rasar, staden är inte ett dugg långt borta, neonen tränger sig nästan innanför glasen. En startmotor körs igång inne i bröstet. Den hostar till några gånger men sedan är dieselmotorn där inne i igång. Petroleumkristaller ändå upp till hjärnbarken. Direktkontakt, inga spårbyten.
Någon skriker. Andra kommer med bussen som kommer in allt för snabbt mot hållplatsen. Det är faktiskt en resecentral och rikets alla dialekter forsar runt i rulltrappor, under spåren, bredvid den i och över dem. Några hundar skäller, andra hetsas av sina ägare till att morra.
Framrusande i flera hundra kilometer i timmen kommer det stålgrå tåget. Det rusar obarmhärtigt mot oss. Väntan är över, dags att borda.

En känsla av att stå helt naken mot världen. Varje por öppnar upp sig, luften är het. Varje svettdroppe är en glaciär som smälter bort i hettan. Det ilar och kliar i skinnet, jag ryser. Det är visst sommarnatt i luften, det blir aldrig mörkt längre och man behöver inte gömma sig vinterblek längre när natten rullar in.
Alla sinnesintryck blir starkare, så mycket starkare. Alla ansiktsdrag skarpare och ögonen så tomma, man kan undra vad de döljer bakom sina reflexiva linser? Ingen ler, de blottar tänder. Jag förstår precis.
En känsla av att ha vaknat upp sprider sig i kroppen. Massor av dem, intetsägande leende h&m kloner, deras uniformer för att smälta ihop.
 Jodå, jag förstår. Så blind har jag varit!
Så ynklig jämfört med potentialen, min födslorätt som människa är en plats i den här världen! Varför har jag gjort så fel? Genomskinligt gelatinskal glider av och jag tar på mig vargagrinet. Det är nyckeln till succé. Kan inte förstå hur jag glömt bort att min plats i ordningen kommer eka länge. Men med insikten om värderingsskalan har förstås logiken varit glömd, undangömd. Insikt hur allt passar ihop. Uppvaknandet skedde visst i grevens tid. Varje resenär, dunkelt hot. Man måste hålla deras snokande blickar på avstånd. Det börjar klia i kroppen. Begynnande överbelastning. Grundare andning. Hettande armar, gammastrålning från lamporna. Snabb koll efter utgångar. Energin börjar surra, från spåren till mig. Surrande, vibrerande i varje liten nerv som någonsin knutit sig, som att en bomb briserar från den grå massan till fingertopparna, yes!  Fan vad kul! Tåget gör en halvhalt.
Vill man åka med snabbtåget eller?! Hoppa på i farten, kom igen. Lazarus, du har blivit balettdansös, kom igen! De andra på tåget tjattrar som höns i bur. Tjatter och oljud, som ekar runt och blir mer och mer påträngande för varje kurva tåget tar. Det är så fruktansvärt irriterande det där jävla surret att man vill dunka sig för tinningarna och hålla för öronen.
Men enda sättet att köra tyst på de där hönshjärnorna är att låtsas om att man inte hör dem. Titta ut i fjärran låt dem vara. Men fjärran är så långt borta, och det är så påträngande i det här framrusande instängda utrymmet att det finns kycklingar där. Man fångas av det så lätt. Tåget tycks knappt röra sig med allt detta jävla surr. Så irriterande. Man mumlar för sig själv att de borde kunna hålla käft och hoppas att deras skarpa kycklingöron ekar av yttringen i veckor.
Lurar i, instruktioner på. Play betyder go! go! go!  på mitt krängande tåg. Fortare kan ni väl! Man måste lyssna noga, det är en störningsmekanism  på och jag tror,  bara tror att de köpt sändningsutrustningen från gamla Sovjet. Skrap skrap rassel rassel hör du mig hör du mig kan du höra mig? skrap skrap rassel smällar och tromboner.
Spänningen är hög, koboltblå blixtar mellan tåget och himlen. Spänningen är skyhög mellan sätet och mig. Det sisslar och visslar av statiskhet. Jag törs då rakt inte sitta länge. Sätet är blått, kan aldrig vara bra.
Hopp!
Vad nu? Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Vakna till, daska ansiktet en gång så dragen hamnar på plats. Nej, jag kan inte tråckla ihop det här. Vad hände nu? Främlingarna är helt vanliga människor som åker bort från hemma och tillbaka till hemma. Mammor och pappor, systrar och bröder och han och hon. En del ska till mitt hemma, eller åka därifrån. Någon pratar engelska och delar hemligheter runt ett foto. Det är dags för konduktören att klippa biljetter. Det gör man på vanliga SJ tåg, inte på framrusande stålklädda torpeder. Det finns många sätt att ta sig framåt i tiden, men bara en del kräver att man klipper biljett. Jag är så fasligt trött, men om någon är nyvaken så är det jag. Hördu, jag tror du glömde ett tag vem du var? Som nyvaken, helt osäker.
Vart är jag? Vad vill ni? Vad vill jag? Vad är krav och vad är lulllull?
Åker jag verkligen tåg eller seglar jag på en salt ocean? Det är inte gott att veta. Det tycks att den inre dieselmotorn håller på att sura ned sig i vilket fall. Den bubblar oroväckande, är det för mycket bränsle eller håller den på att gå under som titanic?
Så vart är jag?
Kvar på tåget, det tar oss stadigt framåt. Ingen fara skedd, andas djupt ska du se att det blir bra. Planerad ankomst: mitt i natten.
Vad vill ni?
Livskvalitet vill vi åt, det är huvudsaken. Mål och motiveringar. En anställningsintervju för att ha tillgång till det riktiga livet? Det gör mig så förvirrad det där begreppen, strategier, mål och motiveringar. Skills hit och dit, verktyg susar också omkring. Alltid vaktade av citationstecken.  Men jag vet inte...luftbubblor från min gummibåt. Status? Ambition? Det är okej med att vilja trygghet! Trygghet tm. Så vad vill jag? Jag bubblar. Är en bubblare? Kanske en fiskbulle till syvende och sist?
Kanske ett gött jobb som föder trygghet som föder hälsa och välmående. Inte illa pinkat?

(Vad vill jag?)Man måste kämpa emot! Kämpa emot havet, bygg oljeplattformar! Man måste gjuta olja på vågorna på de sätt det går, trasa sönder en oljeledning och hoppas att det bubblar ut nog mycket för att lugna vågorna. Då kan man dingla med fötterna från kanten ett tag. Ta det lugnt och njuta av åsikten. Så när man grillat och undviket att gå under bruten i två delar som Titanic, kan man aldrig vara säker på att man fortfarande sitter kvar på tåget. Man kan ju alltid skratta åt möjligheten. Ett spårbundet tåg på väg över en halkig oljad ocean!
(Men vad vill du då?) Instruktioner i ena örat, tror jag fick tinnitus av allt lyssnade och kakafoniskt tjatter i det andra. JAG HÖR VISST LITE DÅLIGT? Det är svårt att tänka mitt i allt, men man gör så gott det går. Det gör vi alla.
JAG VILL BYGGA EN UBÅT.
Glöm spårbundenheten, jag kan go where no man has gone before. Glöm behovet av olja, jag kan åka vart jag vill! Under vattnet, men out of reach för oceanen. Snabbt som tåget men utan att spåra ur. Ja jävlars! En ubåt skulle man ha. Lite radioaktivitet rensar kistan.

Så mitt i alltihop ankommer tåget till station. Likt two face kliver jag av. Hälften smurfblå, hälften i färgkarta LSD. Jag kom visst fram ändå, även om det är lite vatten kvar i lungorna och håret luktar bränt men ta mig fan! jag kom fram ändå. Blandar färger och suger in bägge i torktumlaren strax nedan dieselmotorn. Swop. Osynliga och borta.

Hemma i säkra hamnen, skyndar från tåget. Jag vill då fan inte sluta som båten, pang pang pang! Här är smörpapperet tunnare. Det är bra. Jag tar baksätet hem, de kör så bra. Jag är ingen kapten utanför min ubåt, ni förstår. Jag är blott en vanlig tågresenär.

Going home, needs preparations

Lika som bär?

Lyssna bara för introts skull om inte annat

Are you ready for some darkness?

Yes, startade itunes imorse för att ingjuta kraft och levnadsmod och vad får jag? Help me I'm in hell. Tack för solidariteten itunes.Men så stor roll spelar det inte för ute skiner solen, solstrimlor kommer in genom mina öppna persienner. Orkar/törs inte dra upp dem. Då skulle jag se att jag måste putsa dem. Våga Vägra Puts,  man kan liksom inte kasta bort sitt arv hur som helst. Fåglarna har vaknat också och låter sina kvittranden drilla och rulla över gräsplätten utanför. Jag tror inte att det är så mycket för att kommunicera som för att de kan, de vill bara testa ut nya toner som en operasångare som värmer upp, fast med nya toner.
I vilket fall, idag åker jag hemanöver. Är lagom hemma till midnatt, har fått 2 bud på sådana som vill hämta mig. Blir lite smygglad av det, de vill liksom ha hem mig. Gör mig glad på insidan! Tur dock att närliggande stad(jaja allt är relativt) till Tapelake är slutstation för tåget. Hade blivit jobbigt om man somnat annars. Jag är en tågsovare, det gungar lite lagom och är relativt mjukt.

Tänkte lägga in en yt:are med help me i'm in hell, men kollar ni då? Vavava? Det är iaf en kille helt klädd i gummi som får toalettvatten inhälld i gummimasken för fejset, detta enkom för att låten i sig inte är det mest upphetsande på den här sidan solen, är man på andra sidan reser man i tiden. Coolers. Svårt att utkonkurrera den liksom.
Helt plötsligt förstår jag hur allt hänger ihop- Kristet, och Turbonegro not to say the least! Allt tvinnar ihop sig till en en mediumtjock tråd. Yeah!
Ni skulle fått Club Raki Turkye om jag trodde ni lyssnade, som en del av den Kristna odyssén  genom världen. Från Istanbul, till Ankara, till Kabul och Haiti. Har en känsla av att Kairo förekommer också men kan inte backa upp den med solid proof.

Ja jävlars ni, vilken intetsägande post.

The missing Frame

Vacker dag ute, underbar t o m!


Jag har så mycket att säga, men ändå ingenting. Mycket märkligt. Det är vad jag gör när jag cyklar runt, författar blogginlägg. Formulerar och funderar, så kommer jag hem. Och pow! borta. Nej, inget verkar göra sig i skrift. Borde skaffa en sådan där liten bandspelare man talar in i, diktafon? Eller så finns formuleringarna kvar men när jag skriver ned dem så gör de sig bäst som sk "drafts" kursiverade och arkiverade på blogger snarare än i verklighetens internet.

Appropå nothing in particular, började jag läsa "Så sänkte jag Sovjetunionen" igår, av Jan Kallberg. Han skrev att han var en ung pojke med xxx och dyster utblick. Utblick, är det ett ord? Outlook tycker jag visst det är en direktöversättning av. Jag vill att romaner ska vara rättesnören i sådana frågor, eleganta meningar och grejor. Var annars ska man lära sig språkets uppbyggnad och etc.? I övrigt verkar den rätt spejsig, så att säga.

Behind the Wheel

The way the morning broke was quite unusual.
Det var en solig morgon och jag vaknade med ett hopp ut i verkligheten. Snöt bort blodet ur näsan, vred ur lakanen all svett och
slogpådatornstädadediskadefrukosteradesminkademigfixadehåretgjordehåliöratkläddemigiuniform.
Sedan var klockan 6 och det var dags att börja med dagens PM. Jävlar vad bra det gick! Bam bam bam! Ända fram till lunch. Efter lunch började skoldagen.
Föreläsning med en rätt cool gubbe idag, han var professor, hade suttit i HFD och varit JO. Ni vet sådant där som barnbarnen bara måste få veta. Tror att hans plats inte så mycket var att undervisa som att påvisa hur bitchin' good man kan vara om man är ambitiös. Unga jurister skjuter tydligen ambition som om det vore både kola och hagelgevär?

Awesome låt, ni borde lyssna. Remake av DMs gamla dänga.

Sedan åkte jag till en vän. Hon bjöd mig på mat, och alla vänner som bjuder på mat har liksom en särställning i hierarkin. Studentbudget. Sopnedkast. You do the math!
Ratatouille, eller var det bouillabaisse? Det var hursom inte helt relevant. Mat kan vara god men sällskap mycket mer!
Vännen var lika breathtaking som vanligt. Självklart omger jag mig bara med vackra människor, men just idag känner jag för att dela med mig av att de är det!

Som spårljus över stan kommer våren

Det är sådär vårigt i luften, ilande då solskenet värmer knopparna som slår ut. Det låter som applåder. Men ändå är det bara början på det hela, fast april slutar.
Elddop däremellan men när maj kickar igång då jäklar! Då kommer det smälla igång än mer! Diken slår ut som rabatter, fåglarna kan äta sig proppmätta och fiskarna börjar plaska igång. Det är ett myller av liv, som han som skrev om sin skogspromenad skrev. Tyvärr kommer jag inte ihåg hans namn.
Sådant gör en vanlig människa glad, mitt i pluggandet!

Tillbaka i fållan

Ja jag åker ju både hit och dit i tillvaron, turistar lite. Nej.
Jag var i Tapelake, i en fin balans mellan komedi för 12 åringar (Austin Powers x2, The Love Guru) och effektivitet. Seminarier, både gamla och nya.
Total effektivitet var planerad då jag körde på med mer paragrafer och don på tåget. En hel timme innan jag somnade alltså. Djup dregglande sömn, kändes som eoner men var en timme. Lagbok och seminarier flög ut över hela gången medan jag sov. Vaknade av braket. Men alles ok, plockade ihop och fortsatt snusa sött. Det gäller att prioritera.

Appropå gillrade fällor

På väderkvarn finns två våningar av gymlisciousness.
Går man upp finns ett utrymme med ett räcke vid där man kan göra kroppsviktsövningar eller stretching eller så vidare, en öppen golvyta mellan räcket och väggen. Några meter brett. Det är alltid bara honor där.  Jag gick dit för att göra situps.

Som den analretentiva gymmare jag är bokför jag varje pass noga. Så även detta pass. För detta ändamål har jag alltid ett litet block och en penna med mig. Lite som Sherlock Holmes.
Just idag tog jag fram en matta för att göra mina situps på och placerade den vid räcket. Jag brukar alltid bara släppa pennan och blocket på golvet där jag vill att det ska ligga, inget konstigt med det. Gör så att jag kan börja plocka med vikterna på en gång. Förutom idag då.

Blocket landar som vanligt på golvet med ett litet "plaff" men pennan kommer lite efter och min fot lite före. Jag skulle bara ta ett steg fram och sätta mig ned försäkrar jag er.
Men som sagt, lite för tidigt och lite försent möttes i form av min tå och pennan och likt en projektil sköt pennan iväg mot trappan. Räcket är av förklarliga skäl placerat vid trappan.  Med avsevärd fart susade pennan rätt in i huvudet på en man som kommer upp för trappan. Pang! En riktig tåfjutt no less.

Mannen blir mycket förvånad och jag önskade att jag vore blott en en tum hög. Ett ögonblick övervägde jag om det var värt att bara vända sig om och låtsas som det aldrig hänt, men mitt andra jag vann så jag var tvungen att gå och se hur det gått med mannen. Han försäkrade att det var lugnt och en andra man från under trappen sträcker upp sin hand och undrar vems penna det var. Två flugor i en smäll alltså. De båda ser måttligt roade ut, vilket bara förstärkte den komiska effekten som händelsen hade i all sin absurda pinsamhet.

Jag försäkrade att jag inte försökte skjuta på dem med min penprojektil men de båda var inte helt övertygade. Kanske för att jag log, kanske för att jag egentligen tyckte det var rätt kul i all sin absurda pinsamhet, för det händer bara mig. Det bästa jag kunde göra var helt enkelt att gå min väg och göra det jag skulle.

En vanlig dag på väderkvarn.

Tankefel?

"– Det finns alltid flera olika gränser. Dels finns det en juridisk gräns som kan vara väldigt skarp – det vill säga när ett verk blir olagligt. Men den gränsen ska konsten inte alltid ta hänsyn till, eftersom lagen inte är huggen i sten."

Hur tänkte du där?

Men ja, jag tror också att hur än ministern reagerat hade det blivit fel. Om det därför är en skickligt gillrad fälla är en annan sak.
Det verkar i mitt ödmjuka perspektiv som att journalister, eller allmänheten vad vet jag, alltid sätter sig till doms över konstnären i sådana här fall. Lite lustigt eftersom de själva utnyttjar yttrandefriheten rätt hårt, journalisternas fall alltså.
Men det var inte poängen, mediadrevet tycks undergräva konst som politiskt medel, alltid. Det är kanske därför den blir provokativ, inte för värderingarna i sig utan i den form det blir presenterad i andra hand. Tankar formade genom språk. Det är kanske där den skickligt gillrade fällan ligger.

Now I know how Joan of Arc felt

Ibland tror jag att någon annan har skrivit här. Hur tänkte jag där? Knackar på skallen och liksom känner efter vad som skramlar runt därinne.
Idag är iallafall den första dagen på vecka 16 och tillika den första dagen på resten av livet. Känner ni strupgreppet? Jag med. Eller som jag tänkte igår när jag var och handlade (mind you, har gjort köttgryta [tänkte nästan ringa pappa, så stolt jag var!] av segjävel, köttbullar av segjävel, chili con carne på segjävel och för att avsluta köttfärssås av segjävel) för matlådeproduktion. Ja jag gör matlådor av det jag hittar i frysen och tänker alltid att "det är ju bara det som kom ut därifrån som ska in igen så det borde ju gå", mind me jag har alltid fel.
Lyxproblem! Smaka på ordet. I like it.

Jo var var jag. Just det, som jag tänkte igår ja.
Det finns för lite nu, alltid för lite nu, och alltid för mycket sedan. Jämt i tid, men ojämt i distribuering?
Accepterar man det då som en konstant i universum? Ungefär som... ja jag vet inte, kanske som Cpt. Kirk skulle ha sagt:
 "Maybe we can't stroll to the music of the lute. We must march to the sound of drums."
(lustigt nog när man söker på "this side of paradise quotes"får man inte upp något om squatting on a mushroom)
Sedan är trumman och lutan är nuet. Positivt much?
Men det gäller inte framtiden som helhet utan snarare endast konsekvenser, visst var jag rolig nu? För framtiden utgörs ju inte av konsekvenser... men inte endast iallafall(?)men men.
Tanken var iallafall att dagen är vacker, till och med lite solig men sedan slår på sin trumma och harklar sig inte vidare diskret. Åter till pulpeten, åter dra fram plogen och köra igång. 
Sedan är dit man ska, nu är varifrån man åker. Men nuet som existerar i den stunden boken blir plöjd då? Det kallas så fint icke-tid. Frånvaro av tid. Den flyter snabbast av alla tider.

Spock has a logical hurt

Metro-polis

På väg hem från tec, alla sprang runt runt i Täby, massor bröt. De frivilliga frågade ivrigt om funktionärskläder. Såklart man vill lägga upp den på bordet!
Alla löpare lika långt borta med blicken, långt bort i fjärran. Inga hejarop nådde deras safe place.
Pratade med en man som försökt springa ultra en gång men brutit, lite stolt var han allt ändå!
Det var Inga grader alls, men kändes kallt, svidande kallt.
Nu är jag på väg hem, tog tuben, inga croissanter i sikte, inga sjungande fattiglappar med chipsmagade fruar, men väl 3 ordningsvakter per vagn och det obligatoriska tosset såklart. Lypsylet var hemma.

Mys på regionaltåget när mina fötter nu brinner, tror blodet är tillbaks. Gillar att åka tåg, det är mys.

Get the balance right

Veckan i kort:

Plugg, lite

El P, mycket

Thåström, en del

Bio, en - something something Phuket.

Elsa, en del

På det hela taget genom röva draget en god vecka.

Det låter underligt men det finns en grund nu, cementen håller på att stelna. Det är en grund till ett hus med oändliga rum och våningar, det enda som hejdar framväxten är hur högt och brett man vågar bygga. Det är så konstigt, för den där grunden är ju byggd på ett vulkanutbrott eller en kallkälla eller vad man skall kalla det men den håller på att stelna nu. Det trodde man aldrig in a million years skulle hända. 

Musik är toner och arrangemang, estetisk glädje och uttryck. Senaste Kent låten är bara en låt i mängden och man tränar utav träningsglädje. Matlagning får ta sin plats men inte mer. Plugget är inte på liv och död och man törs ha en framtidstro.

Det är högst underligt, men i all sin underlighet vackert, som att alla färger och intryck passerat genom ett kaleidoskop och kommit ut på andra sidan ordnade. Man inser att kaleidoskopet inte är ett teleskop utan att det kunde förvränga färger, det man trodde på och litade på kanske inte var helt sant. Man blir lite skrämd av upptäckten, men lättad ändå.

Inga mantran, inga kommentarer, ingen hets, ingen ondska, inget skrammel runt av lösa sladdar och falska bruksanvisningar. Man vibrerar av elektriciteten som hittar fram helt plötsligt. Det finns en åskledare mot alla blixtar som skulle sätta brand på samma sladddriga system.

Allt har ett pris, disorganisation, disintegration är de nya rädslorna. Kanske med en överton av sorg över en brist på saknad och samtidigt en rädsla för att återvända till allt som varit. Kanske till och med en tro på att man re-wired har tappat sin förmåga till extraordinariteter. Kanske var förmågan att balansera på en slak lina det som skulle göra det så mycket enklare att gå på den spänd.

Är de vad som krävs för att lyckas eller har man lyckats med vissa saker trots dem? De har förstört men det kanske var  meningen, som att fjärilen måste kräla först innan den kan flyga.

Ovissheten är läskig, men man måste våga för att få veta. Har man gått med på att omvärdera vad "lyckad" är, och kommer man en dag vakna upp och inse att det är en propaganda man köpt och slängt bort det som är JAG. Det är kluvet och läskigt men producerar inget svar i maggropen. Tänk om man gått med frivilligt på hjärntvätt och anpassning till ett system för att det är enklast för motparten, tänk om det är mormorsrösten man tystat? Tänk om det är avtrubbning?

 Å andra sidan är det omöjligt att dela det gamla med någon, och vill man flaxa som fjärilen ensam för alltid? Så många, många avvägningar att göra. Så många mål att hitta och så många att lämna därhän.

This Charming Man

Det är så vackert ute nu, fönstren på de andra legohusen brinner i mörkret och regnet som om det vore en höstkväll, någon gång i oförlåtliga oktober. Regnet är kallare då.
Spretverket till träd utanför mitt fönster vajar i orkanvinden. Himlen är blekblågrå men lyses upp uppifrån av någon anledning. Det är vackert. Undanhåller höstens djupa svarttonade mörker. Lovar att snart skingra sig.
Gatlyktorna lyser  kalla i kontrast mot de varma eldhålen som är fönster, värmen från inne-lamporna är mjukt, skvallrar om gemenskap och tv kvällar. Man jagar mörkret på flykten.
I mitt hål mot verkligheten lyser blott ett stearinljus, inte ens flitens lampa. Ikväll är en kväll enkom ägnad att uppskatta skönheten i världen.

Jag hade på förslag att en kock skulle komma hit, men han ringde kl 00.00 igår natt och ändrade planerna. Jag ändrade för att vara ärlig. Stranger danger!

Syndarna skall skall brinna på vår engångsgrill och kropparna förtäras med grogg créme fraiche och dill

Ibland funderar jag på om jag borde blir präst.
Man får skriva predikningar - kreativt. Jobba men mänschen hela dan (fy fan vad less man skulle bli!) men de skulle bli glada av en istället för sur att man kostar för mycket och kräva högklackat och dräkt. Ja, det är nog min alternativa plan. Priest. Inte för att jag ser filmen as we speak eller så nej nej, försten som vaggar fingret skall själv vara utan skuld, eller Colonel Mustard!

De kan nästan konkurrera med den ryska!

Å andra sidan

Kobayashi Maru

Varför är Kyle den stackare som Kaptenar Kobayashi Maru?

På plats vid pulpeten

Hello alles.
Jag är nu tillbaka i Uppsala, lägenheten är pimpad tack vare mina kära päron. Alles is gut. Lampor, gardiner uppsatta och blommor det ni! Kycklingarna tjöt av lycka!
Tentaplugget fortsätter pumpat in med positivitet från Tapelakebesöket.
God damn it's good to be a gangster!Snakar dock mina kära flockisar redan.

Nu är allt som det ska, samvetet är på sin plats, plugget skall bli gjort. Det enda jag är ledsen över är att jag varit en sådan douche i veckan av nämnda samvete som lider illa av familjetid (som i tid då plugget åsidosätts, tro inget annat!). Stubinen blir 2 centimeter lång och alla är fel. Jag är inte undantagen.  Å andra sidan kunde jag ju använda lite av det till att städa köket i kära Tapelake, tvättade diskmaskin och frys med tops - slå det ni! Tur att de är snälla dat familj. Sturms torde inte ens skrika och brottas med mig!

Sturms och jag klämde in inte mindre än fyra filmer, Star Trek, Four Lions, Shaun of the Dead och The men who stare at Goats. Ja vi hann ju såklart med några episoder Trek också.

Blev inte just någon träning heller, men en massa gosig påskmat. Vi är rätt duktiga att fira romers matorgie i familjen. Generalissimus broder var såklart inbjuden, han drog skam över namnet som inte tog om någon gång, inte ens på efterrätten!
Urmodern var där, och när det var dags för henne att åka drog vi såklart en omgång på efterrätten till. Farbrodern och modern gick för att säga adjö, och då var det bye bye kladdkaka hello omgång 2.
 Vänd inte ryggen till din efterrätt säger jag bara, ett varningens ord i all välmening. Generalissimus, Sturms och jag själv utgör sk sopnedkast. Sporrar varandra säger vissa. Awesome säger andra.

Appropå gos, det blev en hel del mys med kattOlle också. Han var som klistrad fast på mig. Mycket mys! Tuppis bidrog med ett mysavsnitt Trek också: Devil in the Dark. Han LLAP:ade mig många många gånger. Myspys!
Appropå djur hann jag också rida en gång, det var inte igår. Resultatet var dock som vanligt.

Hann på vägen ned fundera på att adoptera en hund, en liten bara, lite motion lite mat mycket gos. Men vet ni vad ett sådant äventyr kostar? 5400! Om inte en rottis den fick man för 2, så sugen man blev.
1. en rottis!!! Drömhund
2. En bloody Rottis!!!
3. Rena reapriset!
Tyvärr har jag inte 2 000 dock att lägga till en hund, eller öht.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Cheers

Glad påsk på er!

Du och jag Döden

Det är en vårkväll, ljust och ljummen luft rinner in igenom fönstret. Det är memory lane som vecklar ut sig. Du och jag Döden. Lite patetiskt att sortera in sitt liv i epoker efter Kentskivor men det finns säkert sämre grejor att ruta in det förflutna i.
Det är alltid minnesflashes till tiden innan gymnasiet. Konstigt, fast de kanske ligger på rätt avstånd - kanske är det så när man närmar sig de trettio, förhoppningsvis med jobb och en "kotte" eller två, att man minns denna tid på samma sätt. Ca 10 år bakåt?
Jaja, fuck it.

Det var iallafall en tid av många promenader, varvet runt.
Jag gick detta varv igår och ni kan inte förstå skillnaden. Som jag tidigare berättade om min springtur som var fri från huvudschäfern var även denna promenad.
Skulle springa men hade ont i benhinnorna så jag fick promenera hem. Jag kunde i maklig takt polemasa hemåt, lyssna på kraset från skorna och titta på alla träd och all smältande is utan att för den skull vara mitt i härdsmältan av tankar som brukar infinna sig och gå loss då tillfälle ges.

Bara tankeverksamhet, inte tankehärdsmälta. Skillnaden mina vänner, skillnaden! Den är viktig, därför tjatar jag.

Stop/Go

 I Uppsala var det påsk,

gillar hur de lägger huvudena på sne

"Mine?"

Awesome, på ett new earth army sätt.

Kitteh vill ha sovmorgon!

Tomt

Ja, 1/4 av året har gått. Närmare alla mål?
Några stampar som vanligt, väldigt rädd att de fortsätter stampa måste jag säga och det gör mig ont.
Andra har upprättats som jag inte ens visst fanns innan året börjat. Åter en tredje sort gnetas det mot.
Hjälp, mål är läskiga.

På en annan node, det mesta jag skriver nuförtiden blir aldrig publicerat, och det som faktiskt blir det tycks andefattigt som fan. Jag vet inte jag, vad man gör. Går över till twitter, gör som föregående år och slänger in handduken ett tag eller publicerar alla "drafts". En del återvinner visst gamla inlägg också. Men jag vet inte jag.