Snö.

Foto: Fru Hauptmann, en svunnen februari

Nu kommer det där vita vaddiga täcket alla ville ha till första advent. Tajming? Indeed. Sjön är mörkgrå, och snöfallet så tjockt att man inte ser stranden på andra sidan. Det är som att vattnet gör sig redo. Inte för att frysa och vänta otåligt utan för att lägga sig till vila tills isen smälter igen. Det är rofyllt, som en spegel av nirvana. Allt i en stackars gammal sjö.

Inne är det adventspynt som gäller, rött och mysigt. Inga glittrande renar eller så, stämningsfullt. Det är till och med så städat att Sturms går omkull då hon skall ta husets kurvor. Det är inte jag som är skyldig till det, långt ifrån. Jag har blott städat mitt skrivbord till hälften. Sedan fanns där nog med utrymme att förvara datorn igen. Know your limits heter det, and I do, yes I do. Men jag vek faktiskt kläderna i stolen också som saknar plats någonannanstans. Så det så.