Ups tor, kort och torrt

Kört till Djäknen idag för att hämta upp Julle. Kolle mådde tjyvens på vägen så vi fick mellanlanda lite men nu mår han bra. Ligger vid mina fötter och snusar.

 Vi städade lite, åt lite och pantade den där högen med flarror som sakta växt till sig under tiden vi bott där.

Det var stora beslut som togs när vi packade: skulle garmin få följa med upp eller inte? Det fick den, mest symboliskt dock då jag är inne i en fas av mitt knäont där jag vaknar på nätterna för ontet är så påtagligt. Well well Ju kanske vill låna den gamle rackaren...

Jag, päron, päzy pärona

Familjen stannade till på väg hem, lämpade av Julle, presanger och inmundigade lite burgare. Det var så att säga asnice att träffa dem igen om än bara för ett kort tag.  Kalle blev tokig av att se sina kära grandparents igen, han tycker så mycket om dem att han var tvungen att krokka lite extra med dem och det verkade uppskattas.
Hjärtekross däremot när han försökte klättra in i bilen, och när det inte lyckades, springa efter bilen då de for. Poor little sod.

Man vet att man har en speciell familj när man får en handplockad polkagris som tröst för att man inte kunde följa med på resan pga this
1. noga övervakad så inte Ju snor den (heartwarming)
2. i smaken päron "eftersom vi tänkte på dig när vi såg den". Naw...

fick en kopp med hästmotiv (på både in och utsida, man kan alltså använda den bland folk och tom diska den ibland och ändå få de rätta proportionerna mjölk/kaffe, eftersom man kan säga "sikta efter hästen" istället för det nu lite mindre PK "sikta efter skitranden") också, askalas!

everybody got a destination, everybody got a place to go

Idag tar jag det där tåget igen.
Cho-cho!

Kissekattfamiljen på nya upptåg

Imorgon åker jag till Uppsala för en dejt med läkarkåren. Hon läkardamen är en särdeles dålig maskhållare för hon ler när en av alla de utläggningar man ofta blir ombedd att dra har sin gång och anlägger en min av olycklig hund möter största medkänslan i världen då man berör något som hon inte tycker låter bra. Det var dock inte huvudsaken. Nej!

För både Ju och Pu följer med (ser ut som en kemisk formel) så vi ska vara kissekattfamiljen* i stora världen. Det ska bli roligt att ta med Puttis och visa honom legohusen. Han har velat följa med ned ända sedan han hjälpte till att flytta in....mig tror jag det var...? Då han slog huvudet i TV-bordet efter att ha misslyckats med en rodeo på en vildsint gymboll.
Höjdpunkten för resan är dock inte själva resan i sig om man frågar den lilla herrn med hett humör, utan det är att Pappa Pilli blev tvungen att överta plikten att göra rent kattlådan. Det är inte lätt att vara liten...

*= Som Kissekattfamiljen brukade Brikskan referera till Majsan, Osip och henne själv när de levde tillsammans i parets lägenhet. Detta nämnde jag någongång när vi tre Pu,Ju och jag, skulle hitta på något och han snappade detta omedelbart. Sedan dess refereras vi också till som kissekattfamiljen.

The loving father

- Hörrni, vet ni var jag tycker ni kan åka?
- Nej?
- Till Tripoli!
- Var ligger det?
- I Libyen.

Döhuvena vet sin plats. I Libyen.

WT & $$$

Lavish, är ordet. Spendera dem omedelbart på något jävligt onödigt, en resa!

There is no night out in jail

Sitter nu i Umeå, närmare bestämt i en cell i Umeå där sådana dekadenser som bärbara datorer tillåts- hutlöst!

MEN det är så vackert förstår ni, för jag sitter här och känner mig lite som han som bor i källarhålet. Jag låter hakan vässa till sig i handflatan medan jag sträcker den andra handen mot rutan i fönstret. Känner brisen dra mot mina kalla fingrar och mumlar stilla "avskyvärt". Det är inte bara utsikten, vägverket, som är vedervärdigt utan lukten från människorna runt omkring. Mmm, man hamnar riktigt i stämning!

Ett stort gallerfönster pryder väggen mittemot den tjocka välisolerade dörren som allra minst kan hålla en kärnkraftsexolpsion ute, vem vet kanske tillochmed den håller döden ute. I min cell finns blott en gardin och den är av grovt tyg, lika vit som de murade väggarna. I mitt ideala arbetsrum ser det nog ut lite såhär.

Sängen är av plywood, osäkert om den håller mig annars får jag stiga djupare in i the matrix och sova på brädgolvet. Blott en lampa av polerat stål finns här och en liten bit spegel på väggen för att förhindra eventuella brutaliteter äger rum. Speglar är ondskans verktyg vet ni. Det finns slutligen en hylla också - även den en gång vit fast nu falnande grå som är utvuxen ur väggen ovan sängdelen. Det är fint så fint!

Jag skulle nog kunna sitta här och författa mitt mästerverk tror jag, och vem vet det kanske blir så innan sagan är all då jag även nästa helg skall sitta i fängelse. Utan att skryta, men detta är rätt awesome! Hursom borde jag nu uppsöka en mack för att köpa sådan där tandkräm för allas vältrevnad samt en trevlig frukost.

Au revoir!

Skämmer bort the blog med ett helt seriöst inlägg

Funderar på om det inte är dags att sluta lura sig själv. Jag kommer inte kunna springa något jävla marathon oavsett hela fötter eller inte.  Jag för krupp av 1.5 km i elljusspåret, inte av utmattning i ben eller andningsapparat utan för att jag får någon slags mental blockering; jag är övertygad om att jag inte kan. Att det inte går och att det bara är att sluta på en gång. Huvudet kräver en km tid jag inte kan prestera- en km tid jag vet att jag presterade som kattskit innan senaste avbrottet men nu vill det sig inte längre.Jag älskar det men, kanske dags att göra slut med löpningen på ett tag iaf.
 Jag kan inte andas när jag är i elljusspåret för att jag måste springa på den där kilometertiden jag bestämt. MÅSTE MÅSTE MÅSTE, annars är det inte värt något alls. Tills det tar stopp i huvudet är löpning det bästa som finns- trivs grymt bra när jag får vara ute i timmar och löpa men inte som det är nu. Har inte känt sådan fixering vid km tider förut men nu så finns den där och jag tänker inte nära den. Jag tar ett steg bakåt.

Jag gillar att vara bra på det jag gör- precis som alla andra- och därför satsar jag så mycket jag kan, tyvärr innebär detta att kroppen rätt fort säger STOPP också. 
Jag ska fotrehabba i en månad nu pga okänt fel i nämnda fot. Eftersom det finns "smärtproblematik" från quadriceps femoris och nedåt till tåspetsarna som fortfarande saknar naglar så är det väl bara att acceptera. Det är kanske fjärde gången (minst) nu som jag rehabbar fötter/hälsenor/knän på 2 år så det känns inte riktigt värt det längre.  

Löpningen är inte en safe zone längre, det gör mig väldigt ledsen men det får man väl acceptera antar jag och finna en annan utväg.

Jag tänker tillbaka till den näst sista rehabperioden när jag tränade rätt mycket styrka också. Jag tror på att börja med det igen.  
BB/BF när ett helt annat kroppsideal, jag tror att det kan vara bättre att satsa på just nu. Ett ideal som jag iaf har en chans att kunna uppnå med mina stubbgener och kärlek till tunga vikter även om jag är medveten om den disciplin som krävs där med.
Jag börjar om, jag vill bli vän med maskinen inte spendera onödigt mycket tid till att förakta den för den disciplin som anden saknar och som den får bära vittne om. Varenda led protesterar mot styrketräning just nu och det betyder ju att den har förfallit. Så kan vi inte ha det.
Jag vill föreslå ett samarbete istället för ett krig. Maskinen ska fungera länge till, och mjukvaran kommer ta slut innan hårdvaran gör det om inte något görs åt läget snart.

So bear with me, men bloggen kommer nog att få uttrycka annat än bara försök till humoristiska anekdoter från och med nu.
Jag tänker redovisa min träning lite för att ha koll själv.
Går det över styr så vikter blir press istället för km tider så backar jag direkt. Då blir den som vanligt igen, men for now gör jag ett försök. Ett ärligt försök. Jag startar ingen ny blogg- jag vill ha kvar den här men innehållet kommer skifta lite mer.
Och ja, jag kommer tillbaka till kolo också.
Reflektioner och åsikter?

Idag.

Idag har jag fri som fågeln flaxat till det där shoppingkomplexet för att så fort som möjligt göra slut på Stoets alla pengar. Fågeln flaxade dock lite illa, hjärtat bultade och balansen blev stundtals lidande, något som måste sett mycket roligt ut för fellow shoppers då klackar bars dagen till ära.

Fick dock en härlig sovmorgon då natten inte bjudit på annat än ormning på vitt lakan så att säga. T o m fick undertecknad extra sovmorgon då hon lyckades få tyst på mobilen i sömnen och sedan föll för lockelsen att stanna hos hästarna medan deras badkar blev fyllt med fräscht vatten. De dumma jävlarna tog nämligen ideligen ut slangen ur badkaret och stod på öppningen så att inget vatten alls kom ut. Puckon. Så där stod jag och kliade häst medan morgonen blev till dag. Riktigt mysigt var det allt.

Sedan shoppades det och tittades, klämdes och kändes, inte en enda butik i det där komplexet hade Vitamin Well's till mig, lite bittert. Blev dock bjuden på lunch vilket inte är helt fel. Annars hände inte så mycket mer. Jakten på nagellacket som gud glömde går vidare.

Och allt medan tid fördrivs på detta sätt maler kvarnen vidare, den äter dagar I tell you och det gillas då fasen inte av undertecknad, oh how slow. Oh well....

Imorrn skall jag ta Ford Grön och åka till Kälarne, 10 mil rätt ut i busken så att säga, i bilen som bara har två temperaturs lägen; tropik eller Sibir, som att sitta i ett stort våtvärmande omslag. Nice, men man ställer ju upp för kollektivet, haha.