Ja, vädret var ledset imorse, det lät dem regna, ja t o m piska jordskorpan och alla som därpå krälar runt. En av dessa är jag, Allilujeva. Jag hade seminarium, närvaro eller stygg dubbelkomplettering (så mycket för ne bis in idem! jaja kanske bara gäller skattebrott...) klockan tolv. Just då sprutade tårarna ur himlen, det luktade gott av hägg och fåglarna sjöng men mot denna piskning av bibliska proportioner. Episka!
Jag har inga regnkläder och inget paraply, så välutrustad är jag. Fast jag ljög lite, jag har en regnjacka men den brukar jag springa i. Den är lysmaskfärgad och ja, den lukar lite svett. Men bara i armhålorna. Så jag resonerade som så, att ingen kommer ju lukta i armhålorna på den och det var så svagt att Sturms som var med på telefon tyckte att det var OK att ta den. Neat tänkte jag, då slapp jag ta vinterjackan som förmodligen skulle suga åt sig allt regn istället. Yeah.
Så jag tog min cykel och min lysmaskjacka och åkte ut i ösregnet, fantiserade om en racer och tänkte så mycket fortare det hade gått då! men insåg snart att nä, det hade det nog inte gjort och ffa hade jag kommit fram än blötare, inga skärmar på sådana bad boys inte.
Solen gick lagom upp när jag var framme vid stadsbiblioteket och skulle parkera min cykel bland alla andras, det framstod som väldigt omotiverat att ha denna på sig. Folk tittade och tänkte nog samma sak. Jag hade inte förutsett att halva stadens vägar skulle byggas om just idag, så jag hade bråttom upp till seminariet, trodde jag var sen! Snabbt kolla vart ögonen hade runnit iväg till och sedan upp till seminariet.
Hittade en ur min basgrupp, en safe fyr i verklighetens obekanta skummande vågor av okända människor som jag borde veta namnet på vid det här laget... min kunskap på området haltar lite. Hej! sa jag, tog av mig jackan och slog mig ned bredvid honom i det nästintill tomma klassrummet. Han hejade tillbaka och vände sig sedan bort. Wtf? tänkte jag, men ok - bad day kanske-.
Då kände jag det.
Hemmavid hade jag ju bedömt att det var lugnt med jackan eftersom den i sitt torra tillstånd luktade i underkant på ok, men ok icke desto mindre. Vad jag, intelligenta varelse (?) inte tänkte på var såklart den lilla petitess som kallas fysikens lagar. Svett i kontakt med vatten löser sig till okristligt luktande sörja av marathon i regn. Det är ingen höjdare, jag har sprungit marathon i regn. Väldigt mycket regn till och med. Alltså svett svett svett, gammal svett. Detta hade impregnerat min skjorta som hade luktat bättre om jag dragit den genom hundskit och koinälvor.
Seminariet startade och jag kunde inte gärna gå och ta av mig den då, så jag höll god min i en timme medan denne stackars man satt och vred sig, harklade sig, lutade sig på andra armstödet, gjorde allt i sin makt för att komma längre bort från lukten.
Parallellt som detta var mycket pinsamt var det också rätt kul. Det är liksom ingen idé att gråta över saker utan då kan man nästan alltid skratta åt dem istället. Tänkte på den stackars mannen som fick sitta bredvid mig på Cowboys and Aliens bion. Han som tyckte att de två värsta sakerna människan hade uppfunnit samsades i min godispåse, det var lukten som slog honom också. Själv tycker jag smakkombinationen är utmärkt av salt och vinäger-nötter och wasabinötter, mums! Han däremot såg ut som han fick kväljningar.
Så efter denna timme kunde jag gå och ta av mig skjortan, skrattade lite för mig själv på toaletten medan och upptäckte att linnet under inte direkt luktade hägg och syrener det heller. Men, tänkte jag, vad som helst måste vara ett framsteg från eau de skjorta. Han såg lite lättad ut och kunde efter detta till och med prata med mig, som en markering att fred nu rådde.
Jag har inga regnkläder och inget paraply, så välutrustad är jag. Fast jag ljög lite, jag har en regnjacka men den brukar jag springa i. Den är lysmaskfärgad och ja, den lukar lite svett. Men bara i armhålorna. Så jag resonerade som så, att ingen kommer ju lukta i armhålorna på den och det var så svagt att Sturms som var med på telefon tyckte att det var OK att ta den. Neat tänkte jag, då slapp jag ta vinterjackan som förmodligen skulle suga åt sig allt regn istället. Yeah.
Så jag tog min cykel och min lysmaskjacka och åkte ut i ösregnet, fantiserade om en racer och tänkte så mycket fortare det hade gått då! men insåg snart att nä, det hade det nog inte gjort och ffa hade jag kommit fram än blötare, inga skärmar på sådana bad boys inte.
Solen gick lagom upp när jag var framme vid stadsbiblioteket och skulle parkera min cykel bland alla andras, det framstod som väldigt omotiverat att ha denna på sig. Folk tittade och tänkte nog samma sak. Jag hade inte förutsett att halva stadens vägar skulle byggas om just idag, så jag hade bråttom upp till seminariet, trodde jag var sen! Snabbt kolla vart ögonen hade runnit iväg till och sedan upp till seminariet.
Hittade en ur min basgrupp, en safe fyr i verklighetens obekanta skummande vågor av okända människor som jag borde veta namnet på vid det här laget... min kunskap på området haltar lite. Hej! sa jag, tog av mig jackan och slog mig ned bredvid honom i det nästintill tomma klassrummet. Han hejade tillbaka och vände sig sedan bort. Wtf? tänkte jag, men ok - bad day kanske-.
Då kände jag det.
Hemmavid hade jag ju bedömt att det var lugnt med jackan eftersom den i sitt torra tillstånd luktade i underkant på ok, men ok icke desto mindre. Vad jag, intelligenta varelse (?) inte tänkte på var såklart den lilla petitess som kallas fysikens lagar. Svett i kontakt med vatten löser sig till okristligt luktande sörja av marathon i regn. Det är ingen höjdare, jag har sprungit marathon i regn. Väldigt mycket regn till och med. Alltså svett svett svett, gammal svett. Detta hade impregnerat min skjorta som hade luktat bättre om jag dragit den genom hundskit och koinälvor.
Seminariet startade och jag kunde inte gärna gå och ta av mig den då, så jag höll god min i en timme medan denne stackars man satt och vred sig, harklade sig, lutade sig på andra armstödet, gjorde allt i sin makt för att komma längre bort från lukten.
Parallellt som detta var mycket pinsamt var det också rätt kul. Det är liksom ingen idé att gråta över saker utan då kan man nästan alltid skratta åt dem istället. Tänkte på den stackars mannen som fick sitta bredvid mig på Cowboys and Aliens bion. Han som tyckte att de två värsta sakerna människan hade uppfunnit samsades i min godispåse, det var lukten som slog honom också. Själv tycker jag smakkombinationen är utmärkt av salt och vinäger-nötter och wasabinötter, mums! Han däremot såg ut som han fick kväljningar.
Så efter denna timme kunde jag gå och ta av mig skjortan, skrattade lite för mig själv på toaletten medan och upptäckte att linnet under inte direkt luktade hägg och syrener det heller. Men, tänkte jag, vad som helst måste vara ett framsteg från eau de skjorta. Han såg lite lättad ut och kunde efter detta till och med prata med mig, som en markering att fred nu rådde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar