Colting, strävhårig och uppretad

Tanke: Jenny Strömstedt

"Vardagen har blivit en framåtrörelse där själva mätningen, utvärderingen och poängsättningen är målet och den som argumenterar för motsatsen anklagas för att inget ha förstått av evolutionens behov av sållning och tillväxt.

Så har det alltid varit: Den som springer fortast fäller det fetaste bytet. Den som jobbar smartast får makt över medlen, och människorna. Men fanns det inte en tid då målet inte var antal kilo kött utan ett byte som gav tid till det som inte kan mätas?

Kanske till något så storslaget som kärlek, eller något så banalt som att ligga på rygg och stirra i vädret. Det finns något svindlande i att spekulera i en ordning där människor väljer att leva för att liv är en makalös inrättning. Plötsligt skulle facebook-uppdateringarna från de livskrisande männen i löparspåret fyllas av poetiska beskrivningar av känslan i steget i stället för neurotiska redovisningar av minutresultat per kilometer."

Mottanke: Colting

"Långt farligare än den prestationskultur (vart finns den förresten?) som Strömstedt kritiserar, är den kravlöshet som jag tycker präglar vårt samhälle. Det är ju knappast så att barn och ungdomar tränas och hetsas för hårt utan snarare att de spelar innebandy i en kvart och sedan äter kexchoklad och blir tjocka i TV-soffan när man fredagsmyser med godispåsen, med likaledes tjocka mamma och pappa. Det är inte så att det är för många som springer marathon och kör triathlon i vårt land. Vi har inte en vällevnadsproblematik som grundas i att folk är för aktiva eller ställer för höga krav på sig själva. Snarare baseras den på slapphet, kravlöshet, undfallenhet, bekvämlighet, quick fixes och TV-shopsmentalitet.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, är något värt att dö för? Varför ska vi leva över huvud taget? Är det värt att jobba på fabrik i 30 år och sedan dö? Är det värt att jobba alls? Varför? Vi ska ju ändå dö! Studera? Nä. Tjäna pengar, varför? Eller är det bättre att jobba hårt och bli tjock och sedan dö i förtid? Konstigt att det inte skrivs lika mycket om alla patetiskt tragiska Jan Stenbeck-dödsfall där både livskvalitet och hälsa, med full vetskap och berått mod, försakats och aktivt demonterats, som det görs när någon i idrottsvärlden dör.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall."