Handlingen i Star Trek:V - The final frontier

Spoiler alert. OK, jag tänker diskutera handlingen - det måste liksom vara spoilande.

Anyways,
Spock har en bror som heter Sybok.
Sybok har en förmåga att lyfta smärtan från personer och fria från sin smärta blir de lyckliga. Han utnyttjar detta för att stjäla ett skepp och åka till universums mitt för att söka Sha'ka'ree, Vorta Vor, Eden. Han befriar hela besättningen från sin smärta förutom Spock som har accepterat sin smärta och Kirk som behöver sin smärta (hans ord inte mina). Sybok behöver inte handpåläggning för att kunna melda, han fjärrmeldar. Rätt coolt.

Sybok är the bad guy?
Allt han gör är att iscensätta en kidnappning för att lägga sina händer på ett skepp, fullt förståeligt då han inte hade ett eget och behövde ett starship för att åka iväg. Hans syfte är att söka Gud; att ge svar som sökts i tusen år och fria dem från dess smärta. Lyckan i friheten från smärtan gör besättningen till synes till robotar.
 Denna syn på lyckan förekommer också i episoden med sporerna ( ST:TOS This side of paradise?). Spock kämpar emot så gott det går men är tvungen att ge sig. Kirk tycks vara immun då ilskan är starkare i honom och hela besättningen blir som zombies för att de är lyckliga. Det värsta som händer är att Spock stannar upp och tittar på molnen och hittar en fjälla. McCoy tuggar på ett grässtrå med en kall mint julep.
Kirk summerar avsnittet med att uttrycka att människan är gjord för att kämpa emot oddsen och att denna gång gick de själva ut ur paradiset istället för att bli utkastade, då han tillslut hittat ett sätt att motverka sporernas inverkan (samma Kirk hyllar i ST:TOS Bread and Circuses utvecklingen av kristendomen som mycket vackert och gott - vad kan vi tänka oss att religion ger? Ett sätt att härda ut vardagen kanske...).

Varför är lyckan utvecklingens antites? Varför är det hjärntvätt då Sybok befriar  McCoy från sin smärta? Varför är smärtan det som definerar Kirk? Många frågetecken där. Pitcha gärna in någon.

Dåligt ljud tyvärr

Är det kanske så att Sybok har hittat ett sätt att hantera både sin och andras smärta, då han meldar bort den från andra men man får aldrig veta om han är fri från smärta? Är det därför han kan skratta sig genom universum, kapa starships och melda sönder självaste väsendet i i universums mitt medan besättningen blir zombies i sin lycka? Ska man förstå att smärtan är så essentiell för humanoider, drivkraften framåt eller att den helt enkelt är oundviklig och därför måste få behärskat utrymme. Är Sybok egentligen mitten mellan extremen Kirk och extremen meldade McCoy? Då han tycks kunna hantera smärtan som dominerar Kirk men inte finns öht i meldade McCoy (även i Landru episoden kan man se en hjärntvättad McCoy vara lycklig med hela befolkningen, Kirk skjuter sönder källan till lyckan då det uppenbart hindrar civilisationens utveckling, där förekommer dock utbrott av våld och hat under nätterna så lyckan är egentligen plastig)?

Summa summarum Sybok är rätt awesome.