God damn, kom just hem från lite springa. 18 km blev det, räknade lite fel. MEN ser ni, det är inte undret.
Normalt när jag kommer till km 7 brukar tankarna börja mala och mala och mala. De maler och maler, kritiserar, irriterar och gräver runt runt runt i huvudet med spadar, det slutar aldrig och tar helt bort löpglädjen, särskilt långpass de är värst.
Nu kanske ni tycker att det är lite inkonsekvent med att jag sprungit maror och så men det är det inte. That's different. Fjällmaran var undantaget i stora sjok men inte hela. Det var vackert och positivt, kanske just för att benet gav upp (trots att jag lade mig i gruset och stretchade) och jag hade en fullt giltig ursäkt att inte springa. Tror regnet på den andra räddade stora delar, och så Eddie Meduza såklart och en trogen kamrat som re-fuelade mig kontinuerligt.
Men tränings 40 k icke undantaget. De där tankarna kräver att jag fortsätter, gärna fortare och fortare. Det är därför jag slutar springa i perioder, de tar för mycket plats, jag orkar inte med dem längre. Då har jag också tränat mig ganska duktigt övertränad, så ingen fart ingenting finns bara ont. Men kraven på prestation sjunker inte, de kräver omöjligheter tillslut. Kanske är det därför jag springer sönder mina knän så många gånger, stannar aldrig förrän det gör för ont. Who knows.
Men idag, de malande hetsande tankarna kom aldrig. Jag rullade framåt och fokuserade på känslan i benen (och glutesarna - god damn, the glutes! ayayay med en booty av min size har man mycket att få träningsvärk i), allt gick bra fastän hörlurarna gick sönder. Kilometrarna försvann. Fartökning på vägen hem, mötte tusen löpare, blev omsprungen av blott en. Det var som att se en storm bygga upp men sedan mojna igen. Så jäkla glad! Sprang genom staden hem-showoff showoff.
Nu ska jag plugga, see ya!
Normalt när jag kommer till km 7 brukar tankarna börja mala och mala och mala. De maler och maler, kritiserar, irriterar och gräver runt runt runt i huvudet med spadar, det slutar aldrig och tar helt bort löpglädjen, särskilt långpass de är värst.
Nu kanske ni tycker att det är lite inkonsekvent med att jag sprungit maror och så men det är det inte. That's different. Fjällmaran var undantaget i stora sjok men inte hela. Det var vackert och positivt, kanske just för att benet gav upp (trots att jag lade mig i gruset och stretchade) och jag hade en fullt giltig ursäkt att inte springa. Tror regnet på den andra räddade stora delar, och så Eddie Meduza såklart och en trogen kamrat som re-fuelade mig kontinuerligt.
Men tränings 40 k icke undantaget. De där tankarna kräver att jag fortsätter, gärna fortare och fortare. Det är därför jag slutar springa i perioder, de tar för mycket plats, jag orkar inte med dem längre. Då har jag också tränat mig ganska duktigt övertränad, så ingen fart ingenting finns bara ont. Men kraven på prestation sjunker inte, de kräver omöjligheter tillslut. Kanske är det därför jag springer sönder mina knän så många gånger, stannar aldrig förrän det gör för ont. Who knows.
Men idag, de malande hetsande tankarna kom aldrig. Jag rullade framåt och fokuserade på känslan i benen (och glutesarna - god damn, the glutes! ayayay med en booty av min size har man mycket att få träningsvärk i), allt gick bra fastän hörlurarna gick sönder. Kilometrarna försvann. Fartökning på vägen hem, mötte tusen löpare, blev omsprungen av blott en. Det var som att se en storm bygga upp men sedan mojna igen. Så jäkla glad! Sprang genom staden hem-
Nu ska jag plugga, see ya!
Murakamieffekten? Know that feeling...:)
SvaraRaderaMen den viktigaste frågan är, svettiga öron och kortslutna hörlurar? ;)
Murakamieffekten indeed!
SvaraRaderaMen jag vet inte... det där med att slå på sina muskler för att de skall mjukna till, jag ska kanske inte öppna munnen men... tycker det verkar lite too far gone (jaja, mest för att mina mesmuskler mest säger aj! och lämnar gråtande in handduken vid dylik behandling). Seg verkar han som kola dock den gode Murakami. Mkt impad.
Nej, det där med att kortsluta med svett är du fortfarande ensam om. Mina blir glappa i kontakten i telefonänden. Inget mer exotiskt än så. I varje steg får vänster hörlur kontakt, den högra har det hela tiden, för en kort millisekund. Då raspar den till. I varje steg. Som att springa med en sådan där geigercounter i örat. Like a S.T.AL.K.E.R. Yea.
Jag brukar mjuka upp andras muskler genom att slå på dem. Roligt det med. Kan mjuka upp dina vid tillfälle också? ;)
SvaraRaderaBah! Är det bara jag som har svettkörtlar i öronen?