Såg hypade 127 hours igår. Det var ett tag sedan den hypades bland träningsbloggare, så ni kanske inte minns den? Den handlade i vilket fall om Aron Ralston som under sin upptäcktsfärd i Utah's kanjoner ramlar ned mellan två klippor och fastnar. En stor sten faller ned med honom i klippskrevan och kilar fast hans arm. Titeln syftar till den tidsrymd som Aron spenderade i klippskrevan ropandes efter hjälp då han inte kunde ens rucka på stenen.
Vad han däremot kunde göra för att ta sig därifrån var att kapa av den arm som satt fast mellan klippan och stenen och då kunna ta sig därifrån. Filmen är alltså baserad på en sann historia om denna äventyrare som efter armstumpen läkt ihop fortsatte att bestiga berg och klättra. En riktig äventyrare.
Nu kommer tankedelen, detta tänks högt.
Jag är kluven till filmen. Visst krävs det ett mycket starkt psyke för att kapa sin egen arm, eller är det instinkt som driver på? Slutets framställning i slow motion av den sårade hjälten tycktes mig lite underlig. Jag förstod inte riktigt vad som gjorde honom till en hjälte.
Kanske hänger det på definitionen av hjälte, eller att jag underskattar hans insats. Jag vet inte.
Han kunde utstå stor smärta, och hålla sig vid liv i dessa 127 timmar trots att han endast hade 4 dl vatten med sig och några powerbars. Det var starkt gjort. Jag har mer respekt för att han höll sig vid liv än att han kapade sin arm av någon anledning, vilket jag uppfattade som fokus i filmen. Kanske även där är mitt perspektiv fel, men om man skall beskriva filmen som en resa med ett huvudspår tycktes det vara den växande desperationen som utmynnade i att A kapade sin arm.
Som parallella sidospår uppfattade jag den sorg han kände över att aldrig återse sina kära, och att han rådde för detta själv. Har sorterar jag också in den stress hans kropp upplevde som utmynnade i hallucinationer. Dessa hallicunationer demonstrerade kanske också hans växande desperation, men jag uppfattade dem inte så utan mer av en underordnad betydelse. Kanske för att de i stor grad återkopplade till hans förflutna i situationer där A inte framstod som särskilt sympatisk.
A hyste stor tillit till sig själv, nästan på gränsen till självgodhet, och detta karaktärsdrag förstärktes genom flashbacksen och i viss mån inledningen.
Jag som tittare förväntades alltså hysa medlidande med denna karaktär för att han hamnat i en olycklig situation trots att hans karaktärsdrag var av ganska negativ sort. Något skags rättvisetänk tycks ligga i bakvattnet här, men vad vet jag.
Missförstå mig inte, den utsatte plågade A framkallade sympati, men inte någon för honom utan närmast en generell slags sympati för att man vet att han är utsatt. Som en person man ogillar men inte unnar gå igenom ett helvete för det, på något sätt. Man tappade bort den utsatte A med tvivel och ångest för den A som fanns i en valig socail kontext. Jag hoppas ni förstår skillnaden, karaktären A framstod klarare än A som en ram för uttryck av känslorna i denna extraordinära situation.
På en annan nivå kan nämnas att soundtracket också skiftade karaktär rätt mycket. Man kan inte dra ut på dramatisk musik i en och en halv timme, det fattar jag med, men kanske bidrog också detta till framställningen av parallella handlingar istället för en enhetlig utveckling.
Kanske misstolkar jag utvecklingen som åt olika håll, istället för att se det som ett helhetsintryck. Att alla saker tillsammans bidrar till avkapningen. Det skulle förklara varför det spretar så.
Kanske överskattar jag den instinktiva delen, ger skräck och överlevnadsinstinkt för mycket rum, jag vet inte. Konkreta uttryck för denna saknades. Ge gärna er take på det hela.
Jag vill förstå varför han var en hjälte i filmen.
DN: 127 timmar:4
Ciné:127 timmar:2
Vad han däremot kunde göra för att ta sig därifrån var att kapa av den arm som satt fast mellan klippan och stenen och då kunna ta sig därifrån. Filmen är alltså baserad på en sann historia om denna äventyrare som efter armstumpen läkt ihop fortsatte att bestiga berg och klättra. En riktig äventyrare.
Nu kommer tankedelen, detta tänks högt.
Jag är kluven till filmen. Visst krävs det ett mycket starkt psyke för att kapa sin egen arm, eller är det instinkt som driver på? Slutets framställning i slow motion av den sårade hjälten tycktes mig lite underlig. Jag förstod inte riktigt vad som gjorde honom till en hjälte.
Kanske hänger det på definitionen av hjälte, eller att jag underskattar hans insats. Jag vet inte.
Han kunde utstå stor smärta, och hålla sig vid liv i dessa 127 timmar trots att han endast hade 4 dl vatten med sig och några powerbars. Det var starkt gjort. Jag har mer respekt för att han höll sig vid liv än att han kapade sin arm av någon anledning, vilket jag uppfattade som fokus i filmen. Kanske även där är mitt perspektiv fel, men om man skall beskriva filmen som en resa med ett huvudspår tycktes det vara den växande desperationen som utmynnade i att A kapade sin arm.
Som parallella sidospår uppfattade jag den sorg han kände över att aldrig återse sina kära, och att han rådde för detta själv. Har sorterar jag också in den stress hans kropp upplevde som utmynnade i hallucinationer. Dessa hallicunationer demonstrerade kanske också hans växande desperation, men jag uppfattade dem inte så utan mer av en underordnad betydelse. Kanske för att de i stor grad återkopplade till hans förflutna i situationer där A inte framstod som särskilt sympatisk.
A hyste stor tillit till sig själv, nästan på gränsen till självgodhet, och detta karaktärsdrag förstärktes genom flashbacksen och i viss mån inledningen.
Jag som tittare förväntades alltså hysa medlidande med denna karaktär för att han hamnat i en olycklig situation trots att hans karaktärsdrag var av ganska negativ sort. Något skags rättvisetänk tycks ligga i bakvattnet här, men vad vet jag.
Missförstå mig inte, den utsatte plågade A framkallade sympati, men inte någon för honom utan närmast en generell slags sympati för att man vet att han är utsatt. Som en person man ogillar men inte unnar gå igenom ett helvete för det, på något sätt. Man tappade bort den utsatte A med tvivel och ångest för den A som fanns i en valig socail kontext. Jag hoppas ni förstår skillnaden, karaktären A framstod klarare än A som en ram för uttryck av känslorna i denna extraordinära situation.
På en annan nivå kan nämnas att soundtracket också skiftade karaktär rätt mycket. Man kan inte dra ut på dramatisk musik i en och en halv timme, det fattar jag med, men kanske bidrog också detta till framställningen av parallella handlingar istället för en enhetlig utveckling.
Kanske misstolkar jag utvecklingen som åt olika håll, istället för att se det som ett helhetsintryck. Att alla saker tillsammans bidrar till avkapningen. Det skulle förklara varför det spretar så.
Kanske överskattar jag den instinktiva delen, ger skräck och överlevnadsinstinkt för mycket rum, jag vet inte. Konkreta uttryck för denna saknades. Ge gärna er take på det hela.
Jag vill förstå varför han var en hjälte i filmen.
DN: 127 timmar:4
Ciné:127 timmar:2
