Så jag gick med glatt lynne till sjukisen, men glatt lynne is no more. Det här kommer bli a bumpy ride, så varför inte passa på att kasta fram en sådan där TW som man använder på sociala media. Yeah.
Bra:
Jag fick FAR, billigare träning är ju alltid bra.
Mindre fucking jävla Bra:
1. Jag får FAR eftersom jag inte klarar av träning på land, utan måste gå på vattengympa eller wet-vestträning. Han bedömde inte mina knän palla med land-aktiviteter. Smärtlevels are too high.
2. Hålla träningen på rimlig nivå ska nog gå bra eftersom jag hatar gruppträning, och dessutom får panikattacker av att träna. Varför har jag annars låtit bli? Haha, efter 15 minuter kan jag inte andas längre.
3. Hur kan han sitta och säga att jag måste börja träna för att gå ned i vikt?
HUR KAN HAN?!?!?
När han säger det dör jag på insidan, jag är verkligen min vikt. Vart jag än vänder mig i hela världen finns bara siffrorna på den där jävla vågen, finns de inte där för att jag söker upp dem finns de där i klädstorlekar, jämförelsen med juristbrudarna och guysen, i skadorna jag gjort på min kropp, i jakten på att hitta vinterkläder att komma i. Överallt så finns de lurande, bara väntande. Fan ta allt annat, när han säger de där orden bekräftar han hur det ligger till.
DITT värde sitter i kroppsformen fetto, fan ta akademiska bedrifter eller vara en bra människa eller sådana där mjuka värden som inte syns på vågen. Oj oj vad ont det gjorde. Som en käftsmäll i magen du.
Så jag ler mot honom utan att se honom i ansiktet medan lusten att kasta hans spensliga lekamen ut genom fönstret och sedan dra honom tillbaka in genom glasskärvorna som sitter kvar i ramen bara för att höra honom skrika ut det skrik som fastnat i min hals medan brandrök fräter sönder lungorna på mig. Det sitter en klump hat i halsen som stoppar både luft, rök och skrik och tur är väl det för kommer det ena så kommer resten och då kommer sockerdrickan i armarna rinna ut också. Så kan man inte ha det.
Jag ler och funderar på om det blir bättre att hugga bläckpennan i benet medan han går och kopierar receptet. Bara för att få något annat att tänka på.
3.1 Han frågar om jag kan hålla träningen på rimlig nivå nu när jag har lagt "det där" bakom mig. Newsflash, inte minst för mig. Något som fortfarande tar upp miljarder procent av min tankeverksamhet har jag alltså lagt bakom mig sedan i tisdags när jag sist besökte Isberg. Det är bättre missförstå mig inte, men det är där. Jämt.
Hon som utbildad på ämnet varnar mig att själv försöka mig på någon form av sk viktkontrollerande aktivitet för risken är så stor att jag faller tillbaka. Hon tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det uan professionell hjälp och här sitter Mr mr och säger åt mig att det ju bara är att bestämma sig. Det gör mig en smula upprörd.
3.2 Jag upplyser honom om att träningen inte är problemet utan det tankemönster det inspirerar till och hur det reflekteras i mina matvanor. Han nickar och säger men så länge du inte tränar fler än 2 ggr i veckan är det ju lugnt.
Nu hatar jag honom på riktigt. Besöket så långt har tagit 20 minuter och jag inser att han inte alls kan tillgodogöra sig vad jag säger eller problemet som han tror han har grepp på. Vi talar inte samma språk.
3.3 Medan jag går hem planerar jag mitt blogginlägg och knyter händerna fast i nyckelbandet för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det gör så ont inuti att jag gör vadsomhelst för att ta bort det, bara name något som funkar och jag gör det utan att tveka. Impulser att örfila mig själv på vägen mellan ICA och gångtunneln och jag hoppas att han ser från sitt fönster, när händerna träffar och kinderna blir så där piffigt röda. Jag tänker mig att jag skulle se hans lilla råttface i fönstret och ge honom två långfingrar medans svedan lindrar.
4.Som vanligt har jag inte tid för det här, jag har ett seminarium att plugga till och ett PM att skriva. Feelings, be gone. Så jag går hem istället skriver blogginlägget, mycket ärligare än planerat och lyssnar på lite electro. Sedan sätter jag mig och läser målen till dagens lektion en gång till.
Ikväll kommer Julle och Kalle, då blir det kramkalas och även ballerinakalas har jag hört.
4.1 Fastän det är ett sk stört inlägg (som kidsen säger) så är jag glad över att kunna skriva det. Jag kan sätta ord, om än inte välformulerade på mina känslor runt besöket istället för att sitta och stirra tomt ut i luften medan tiden går och tredje världskriget härjar mellan alla lober, dissociaton som de där andra vitrockskidsen kallar det. Det är riktiga framsteg.
alt.end
Jag vet att det är a demon I have to face (för att det låter så bra och dramatiskt på english) någongång. Det är ju inte en subjektiv bedömning att mitt tunga själv påverkar min knähälsa direkt, det är så leder osv funkar.
Jag vet att den som tränar mår bättre och lever längre, och att även Isberg är införstådd med att det är del av ett liv i balans, och uppmuntrar detta men då jag är redo.
Jag antar att det är en del av förändringsprocessen, att växa genom det. Med andra ord, kanske gör processen att jag börjar träna igen att jag växer ur mitt rädslobaseradebeteende, lite KBT style. Man ska inte begränsas av sin rädsla helt enkelt.
Bra:
Jag fick FAR, billigare träning är ju alltid bra.
Mindre fucking jävla Bra:
1. Jag får FAR eftersom jag inte klarar av träning på land, utan måste gå på vattengympa eller wet-vestträning. Han bedömde inte mina knän palla med land-aktiviteter. Smärtlevels are too high.
2. Hålla träningen på rimlig nivå ska nog gå bra eftersom jag hatar gruppträning, och dessutom får panikattacker av att träna. Varför har jag annars låtit bli? Haha, efter 15 minuter kan jag inte andas längre.
3. Hur kan han sitta och säga att jag måste börja träna för att gå ned i vikt?
HUR KAN HAN?!?!?
När han säger det dör jag på insidan, jag är verkligen min vikt. Vart jag än vänder mig i hela världen finns bara siffrorna på den där jävla vågen, finns de inte där för att jag söker upp dem finns de där i klädstorlekar, jämförelsen med juristbrudarna och guysen, i skadorna jag gjort på min kropp, i jakten på att hitta vinterkläder att komma i. Överallt så finns de lurande, bara väntande. Fan ta allt annat, när han säger de där orden bekräftar han hur det ligger till.
DITT värde sitter i kroppsformen fetto, fan ta akademiska bedrifter eller vara en bra människa eller sådana där mjuka värden som inte syns på vågen. Oj oj vad ont det gjorde. Som en käftsmäll i magen du.
Så jag ler mot honom utan att se honom i ansiktet medan lusten att kasta hans spensliga lekamen ut genom fönstret och sedan dra honom tillbaka in genom glasskärvorna som sitter kvar i ramen bara för att höra honom skrika ut det skrik som fastnat i min hals medan brandrök fräter sönder lungorna på mig. Det sitter en klump hat i halsen som stoppar både luft, rök och skrik och tur är väl det för kommer det ena så kommer resten och då kommer sockerdrickan i armarna rinna ut också. Så kan man inte ha det.
Jag ler och funderar på om det blir bättre att hugga bläckpennan i benet medan han går och kopierar receptet. Bara för att få något annat att tänka på.
3.1 Han frågar om jag kan hålla träningen på rimlig nivå nu när jag har lagt "det där" bakom mig. Newsflash, inte minst för mig. Något som fortfarande tar upp miljarder procent av min tankeverksamhet har jag alltså lagt bakom mig sedan i tisdags när jag sist besökte Isberg. Det är bättre missförstå mig inte, men det är där. Jämt.
Hon som utbildad på ämnet varnar mig att själv försöka mig på någon form av sk viktkontrollerande aktivitet för risken är så stor att jag faller tillbaka. Hon tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det uan professionell hjälp och här sitter Mr mr och säger åt mig att det ju bara är att bestämma sig. Det gör mig en smula upprörd.
3.2 Jag upplyser honom om att träningen inte är problemet utan det tankemönster det inspirerar till och hur det reflekteras i mina matvanor. Han nickar och säger men så länge du inte tränar fler än 2 ggr i veckan är det ju lugnt.
Nu hatar jag honom på riktigt. Besöket så långt har tagit 20 minuter och jag inser att han inte alls kan tillgodogöra sig vad jag säger eller problemet som han tror han har grepp på. Vi talar inte samma språk.
4.Som vanligt har jag inte tid för det här, jag har ett seminarium att plugga till och ett PM att skriva. Feelings, be gone. Så jag går hem istället skriver blogginlägget, mycket ärligare än planerat och lyssnar på lite electro. Sedan sätter jag mig och läser målen till dagens lektion en gång till.
Ikväll kommer Julle och Kalle, då blir det kramkalas och även ballerinakalas har jag hört.
4.1 Fastän det är ett sk stört inlägg (som kidsen säger) så är jag glad över att kunna skriva det. Jag kan sätta ord, om än inte välformulerade på mina känslor runt besöket istället för att sitta och stirra tomt ut i luften medan tiden går och tredje världskriget härjar mellan alla lober, dissociaton som de där andra vitrockskidsen kallar det. Det är riktiga framsteg.
alt.end
Jag vet att det är a demon I have to face (för att det låter så bra och dramatiskt på english) någongång. Det är ju inte en subjektiv bedömning att mitt tunga själv påverkar min knähälsa direkt, det är så leder osv funkar.
Jag vet att den som tränar mår bättre och lever längre, och att även Isberg är införstådd med att det är del av ett liv i balans, och uppmuntrar detta men då jag är redo.
Jag antar att det är en del av förändringsprocessen, att växa genom det. Med andra ord, kanske gör processen att jag börjar träna igen att jag växer ur mitt rädslobaseradebeteende, lite KBT style. Man ska inte begränsas av sin rädsla helt enkelt.
Jag vill skada din sjukgymnast nu. Jag vill skada honom svårt. Jag vill att han ska känna en smärta lika djup som hans ignorans. Men mest vill jag krama dig och viska i ditt öra att dina mjuka värden är som bomull runt min själ.
SvaraRaderaÅh så vackert Anon. tack! Vi turas om hålla/slå helt enkelt =D
Radera