Mål.
Jag vill ha mål men bara ordet ger mig dålig eftersmak i munnen. Sätter man för höga mål då? Mål gör att jag skrattar ihjäl mig fast det inte är särskilt roligt. Mål känns som en konstruktion baserad på piskamorotsprincipen.
Man kan gå i mål fast det verkar inte riktigt så eftersom man bara flyttar målet framåt. Målet blir inte ett finit mål utan slutet på en etapp och därmed början på nästa. Borde ju vara riktigt inspirerande tycker man? Eller bara ett sätt att säga aldrig nöjd om man är sådan.
Såklart finns det orsaker till dessa målriktade funderingar.
Jag önskar kunna springa midnattsloppet nästa år men ärligt talat är det ett rimligt mål att sätta? Med fnuliga knän och uthållighet värdigt en sushibit. Mums, borta.
Yay, bygga muskler! BF here I come!
Nej, jag vet! Springa långdistans here I come, va fan lade jag på mig sådan massa för!? Näe nu blev jag ju skadad igen. Åh suck. Självkännedom?ÄSen som talar? Fråga igen om en halvtimme.
Midnattsloppet är bara en mil långt, det borde egentligen inte vara någon fara... och det är ett helt år till nästa.... för visst finns det en charm med att vara ute och rula i halvmörkret fortfarande. Dagen svalnar, Curtan skriker på och andningen låter som en skördetröska. Man blir rätt så lugn av det, tänkte skriva ren i huvudet men nej. Man blir inte ren av att löpa även om det kan verka så. Bah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar