El Nino

Ute faller himlen ner på oss syndare. Grå himmel blir till brun sörja under våra fötter, innanför våra kläder, inuti våra hjärtan. Tillsammans står vi alla med håret slickat mot våra pannor och väntar. Vi kan inget annat göra än hålla fast vid tron och vänta. 
När ska vi bli förlåtna? När skall regnet sluta att förstöra våra grödor och skölja bort allt som boskapen lever av? Förgäves att fråga efter svar, knappt kan vi tala med varandra genom regnets ohyggliga ridå, hur skall då den som vet kunna svara? Om svaret kommer hör vi det inte om inte regnet är svaret-
Endast en bot finns och det är bönen om förlåtelse säger Ezhekiel med det spretiga skägget och den avgrundsdånande stämman. Vi måste förtjäna förlåtelsen med hela våra varelser och ber det gör vi i våra stugor, på knä i gyttjefälten och kramandes våra barn. Ingen sparas, hjorden decimeras, de gamla och de unga tas av regnet vi sänder dem till den sista vilan på floden som är gul av gyttjan. Vi blir starkare säger Ezhekiel då vi med stirrande blickar och böjda nackar är tvingade att acceptera det öde regnet sköljer över oss. Vi blir färre men starkare, utvalda. Ezhekiel är inte en av de utvalda. Han rosslar och spottar, skinnet är så blekt att man kan se genom det. Själv vet han att regnet kommer att sluta i tid hävdar han, men jag har sett tvivlet i hans ögon. Om inte vi kan få medicin för hans hosta är honom slutet snart kommet.

Under våra hus sköljer regnet. Husen är uppbyggda av de äldre generationerna, de visste att regnet en dag skulle komma. Bland oss vet bara Ezhekiel och han minns inte allt. Han berättar inte allt, vi måste tro säger han. Våra försök duger inte. De eldar vi tänt i våra kaminer kan inte jaga bort fukten och kylan, ingen bön i hela världen kan få grådiset att lätta. Vi sover under regnet, snarkar i takt med takdroppet och kliver upp från en svettvåt sömn för att tröstlöst försöka rädda lite kött från den avmagrande boskapen. 

Någon sa att vi måste jaga bort det, men min fru sade att det var hedendom. Ezhekiel höll med, han hävdade att det var sådan hedendom som gjorde att regnet aldrig slutar. Han rådde oss att hjälpa till och rena hjorden själva. Några tog villigt sig an uppgiften men inte jag. Jag fann det avskyvärt och kunde jag bara skulle jag rida härifrån med min fru som jag planerat innan regnet. Innan regnet tar sönder oss som de andra. Det var då jag insåg att Ezhekiel var en rädd gammal man precis som resten och att han lever lika flott på hoppet som dem. Regnet har gjort honom galen och sjukdomen har lagt sin börda till på det. Jag insåg att han skulle uppvigla oss mot varandra för att rädda sitt eget skinn och så lystet han sneglat på Emily, jag förstod hur han skulle tolka min tystnad. Det fanns bara en sak att göra.

Kanske är det jag som fört regnet hit? Mina planer på att överge platsen kanske drog vreden över oss, ödets ironi är träffsäkert. Kanske beror det inte alls på detta, men vem ska jag fråga om råd? Första stenen är kastad och jag vill inte bli träffad av nästa. Sanningen är en svår dans på hala stenar. Nedanför forsar ovissheten lika gul som strömmen och så får den vara. Floden renar oss alla. Vad jag kan göra är att vänta och hoppas.
Regnets slöjor måste lyfta någongång och när de gör det hoppas jag att en häst är kvar i ridbart skick för ta mig och Emily härifrån.