Igenslagen bok, bruten rygg med sneda slag på omslagskavajen. Tunga sidor har stängt sig och den ligger med ryggen upp. Den brutna ryggen mot himlen, den ser ingenting utan stirrar bara tomt ner i björkträet. Egentligen masonit. De är båda föklädda och ingen av dem ser solen, tyget skymmer solen.
Dunkel ute
dunkel inne,
påverkan är omedelbar
som att slå på och av
ett jättelikt ansvar.
Överallt gömställen. Trådar går som nervändar över träet, ord på färd mot friheten? Rycker till vid beröring. Utslagna pennor, de blöder ut sin trasighet på samma björkträ. De är långt gångna förbi sin gräns. Långt förbi mjuka rundlar på vokaler och konstnärliga precisioner i prickar, de låter det ske. De frågar aldrig efter alternativet för vad har de egentligen kvar att ge? Trasigheten omfamnar och kräver dem inte.
Plastkorkar utspridda som champagneflaskhattar efter en studentfest, bortkastade out of order. Fluorescerande kala huvuden torkar bort i tysthet. Det är bara att glömma alltihop. Färgen torkar fast, fastnar medan de sakta kommer ur sin roll son funktionella. De glider ur rollen som är såphal, de glider över in i sin färg. De trodde de visste hur de skulle göra men de vet ingenting alls.
Stabilopennornas konturer blir fastare när pölarna torkar in och de vet att de aldrig kan undkomma sitt öde, de är gröna för att de blöder grönt och det torkar fast på dem. De vill inte mer, vill som allra mest få tillbaka sin hatt och slippa se men det går inte. Den ligger för långt bort och det hjälper inte att försöka skaka av sig det gröna. Det är överallt. Inuti. Det äter transparensen.
ÖÄÅZYX...
rulla bandet bakåt,
de kallar det
färdigheter för att
stå ut.
Överallt pappersslamsor. Vad hände? Hur gick det till? Så mycket text på detta främmande oläsbara språk.
Hur gick det, snälla någon, säg hur gick det till? och om inte hur så presentera iallafall ett varför? Det måste gå att spåra bakåt, hitta ett skäl, finna på en jävla anledning? Ett ground zero, starta om med senast fungerande inställningar eller i vilket fall skylla på någon. Skulden måste vara någons den kan inte bara segla där. Den måste utpekas, tillmätas, korsfästas.
Och jag skall skrika
tills ekot blir hest
och tiden ger vika
för min basun
den förkunnar min seger
över väsenskillnaden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar