Hardwired

Mitt inlägg försvann. Damn Opera.
Anyways, så har jag panikjobbat idag, skall upprepas i en viss utsträckning imorgon och dagen efter (vilken vana!). Idag har också filosofi A börjat, bookless som man är har man inget dåligt samvete. Vad värre är att jag inte promenerat något idag heller, bah!

Å andra sidan har jag fått höra historien om murvorna i duschen som reste från hårfästets land men på vägen gick vilse och försvann samt skrattat gott åt fadrens sång om Tomi (ja alltså Tåmmi eller egentligen Tommy) som i Tomi huvet. Han är kreativ den där.

Vad mera är har det blivit höst. Det ligger i luften, en slags förförisk kyla och löften om intet.

Blowing through the jasmine of my mind

Jag hoppade på filosofin igen, wadda ya know? 
Hoppas bara att jag inte avregistrerade mig eftersom jag beställt böckerna...
Kaos :D

El Nino

Ute faller himlen ner på oss syndare. Grå himmel blir till brun sörja under våra fötter, innanför våra kläder, inuti våra hjärtan. Tillsammans står vi alla med håret slickat mot våra pannor och väntar. Vi kan inget annat göra än hålla fast vid tron och vänta. 
När ska vi bli förlåtna? När skall regnet sluta att förstöra våra grödor och skölja bort allt som boskapen lever av? Förgäves att fråga efter svar, knappt kan vi tala med varandra genom regnets ohyggliga ridå, hur skall då den som vet kunna svara? Om svaret kommer hör vi det inte om inte regnet är svaret-
Endast en bot finns och det är bönen om förlåtelse säger Ezhekiel med det spretiga skägget och den avgrundsdånande stämman. Vi måste förtjäna förlåtelsen med hela våra varelser och ber det gör vi i våra stugor, på knä i gyttjefälten och kramandes våra barn. Ingen sparas, hjorden decimeras, de gamla och de unga tas av regnet vi sänder dem till den sista vilan på floden som är gul av gyttjan. Vi blir starkare säger Ezhekiel då vi med stirrande blickar och böjda nackar är tvingade att acceptera det öde regnet sköljer över oss. Vi blir färre men starkare, utvalda. Ezhekiel är inte en av de utvalda. Han rosslar och spottar, skinnet är så blekt att man kan se genom det. Själv vet han att regnet kommer att sluta i tid hävdar han, men jag har sett tvivlet i hans ögon. Om inte vi kan få medicin för hans hosta är honom slutet snart kommet.

Under våra hus sköljer regnet. Husen är uppbyggda av de äldre generationerna, de visste att regnet en dag skulle komma. Bland oss vet bara Ezhekiel och han minns inte allt. Han berättar inte allt, vi måste tro säger han. Våra försök duger inte. De eldar vi tänt i våra kaminer kan inte jaga bort fukten och kylan, ingen bön i hela världen kan få grådiset att lätta. Vi sover under regnet, snarkar i takt med takdroppet och kliver upp från en svettvåt sömn för att tröstlöst försöka rädda lite kött från den avmagrande boskapen. 

Någon sa att vi måste jaga bort det, men min fru sade att det var hedendom. Ezhekiel höll med, han hävdade att det var sådan hedendom som gjorde att regnet aldrig slutar. Han rådde oss att hjälpa till och rena hjorden själva. Några tog villigt sig an uppgiften men inte jag. Jag fann det avskyvärt och kunde jag bara skulle jag rida härifrån med min fru som jag planerat innan regnet. Innan regnet tar sönder oss som de andra. Det var då jag insåg att Ezhekiel var en rädd gammal man precis som resten och att han lever lika flott på hoppet som dem. Regnet har gjort honom galen och sjukdomen har lagt sin börda till på det. Jag insåg att han skulle uppvigla oss mot varandra för att rädda sitt eget skinn och så lystet han sneglat på Emily, jag förstod hur han skulle tolka min tystnad. Det fanns bara en sak att göra.

Kanske är det jag som fört regnet hit? Mina planer på att överge platsen kanske drog vreden över oss, ödets ironi är träffsäkert. Kanske beror det inte alls på detta, men vem ska jag fråga om råd? Första stenen är kastad och jag vill inte bli träffad av nästa. Sanningen är en svår dans på hala stenar. Nedanför forsar ovissheten lika gul som strömmen och så får den vara. Floden renar oss alla. Vad jag kan göra är att vänta och hoppas.
Regnets slöjor måste lyfta någongång och när de gör det hoppas jag att en häst är kvar i ridbart skick för ta mig och Emily härifrån.

En tilldragelse som hände mig, Allilujeva, en dag på landet

I en nedförsbacke kanske 6 km in på min runda lyssnade jag till någon slags musik. NNNAAAMMM för er insatta, högst ärande för Moderlander med andra ord.
Jag funderade lite på hur det kändes med asfalt under fötterna och hur hälsenorna samt knäna hälsade på denna underlags förändring. Allt verkade rätt okej. Alla system sa go and I went. Vikten av att hålla en fysik i fall av blowout är mycket stor. Asfalten andades kampanda och den är den väg vi måste vandra mot framtiden. Den luktade lätt av olja i värmen.
 Lukten av grillad mat slingrade mot mina näsborrar och beblandade sig med doften av utslagna blommor som redan var där. Jag tänkte goda tankar om vetefält och den röda fanan. Kantareller och förmuleringar.

I tanken författade jag ett inlägg på funbeat om dagens rulande parallellt med en poem som hyllade de progressiva.

En rad bilar kom åkandes, jag väntade i iver på att se om inte en av dessa innehöll den fasansfulla KOD DÖD men icke. Det var lugnt att rula vidare.  
Den sista av bilarna saktade ner. En t-ford till märket och likavälen utländsk sådan. Jag funderade, vem i dessa trakter vill riskera att ses som en borgare och likvideras av KGB. Jag funderade länge men kom inte närmare en slutsats. Så jag fortsatte att jogga medan bilen kom närmare. Den tutade glatt åt mig så jag tittade skumögd av ansträngningen närmare på bilen. En hand beklädd med en spetshandske av fin fransk stil vinkade åt mitt håll och ett strålande leende sken som en konkurrent till solen ur denna bil.

Ni kan ana min förvåning när jag insåg vem som återvänt till vårt underbara moderland där kulturen frodas och RAPP producerar kvalitetsalster! Elsa min Elsa log, körde och tutade glatt. 
Jag log inombords då jag fortsatte min färd, vilken glädjens dag! Trötta lår och socialismen härdad i strid var väl ingenting mot detta. 

Party i en papperskorg

Ibland blir man sådär jävla glad, som av Peter Englunds gamla blogg om prettokakor och inavlade katter samt historisk korrekthet i datorspel eller som av att höra av en gammal vän som man inte trodde brydde sig men som verkar vara en riktigt stenhård klippa (medtaget i beräkningarna att man inte var så jävla snäll själv utan egentligen ett riktigt as), den större människan så att säga spetsad med äkta omtanke.
Ibland finns det så små saker som gör en sådär glad som att lyssna på steam machine och jogga. Det planerar jag förresten göra imorgon. Eller kanske bara dansa the st Vitus dance i korridoren.
Det finns helt enkelt väldigt mycket roliga grejor.
Som ett motionslopp om någon vecka, som att jag ouppvärmd och otränad snittade 4.00/km igår och som att det inte gör ett uns ont någonstans idag. Bara sådär så har de även reparerat vår telefonlina så världen finns igen också. Allt på en gång, miracles!

Femårsplan...eller iaf en halv or so

• Utbildning: dietist, start VT-11
• Plats: Uppsala/ Umeå

Hoppade filosofin idag, skall spara mina pengar till dietiststudier tänker jag mig. Intresse+jobb= win!

Väl förvaltad ledig och tillika solig dag

samt inälvsvårdande grönt japanesiskt körbärste, oh yes.

Overdo it and have a fit // Mål

Mål.
Jag vill ha mål men bara ordet ger mig dålig eftersmak i munnen. Sätter man för höga mål då? Mål gör att jag skrattar ihjäl mig fast det inte är särskilt roligt. Mål känns som en konstruktion baserad på piskamorotsprincipen.
Man kan gå i mål fast det verkar inte riktigt så eftersom man bara flyttar målet framåt. Målet blir inte ett finit mål utan slutet på en etapp och därmed början på nästa. Borde ju vara riktigt inspirerande tycker man? Eller bara ett sätt att säga aldrig nöjd om man är sådan.

Såklart finns det orsaker till dessa målriktade funderingar.
Jag önskar kunna springa midnattsloppet nästa år men ärligt talat är det ett rimligt mål att sätta? Med fnuliga knän och uthållighet värdigt en sushibit.  Mums, borta.
 Yay, bygga muskler! BF here I come!
Nej, jag vet! Springa långdistans here I come, va fan lade jag på mig sådan massa för!? Näe nu blev jag ju skadad igen. Åh suck. Självkännedom?ÄSen som talar? Fråga igen om en halvtimme.

Midnattsloppet är bara en mil långt, det borde egentligen inte vara någon fara... och det är ett helt år till nästa.... för visst finns det en charm med att vara ute och rula i halvmörkret fortfarande. Dagen svalnar, Curtan skriker på och andningen låter som en skördetröska. Man blir rätt så lugn av det, tänkte skriva ren i huvudet men nej. Man blir inte ren av att löpa även om det kan verka så. Bah!

Kungen är Död

Plötsligt händer det.
Dokumentet poppar upp, jag förstår det inte själv. Änglarna talar genom mina händer för deras är upptagna med att vara utslagna i mild-nåder-gester. Deras skägg är mjuka och lurviga och gloriorna sitter där de ska. Man bränner sig inte på dem men ljuset är inte kallt alls.
Så här gör man ser ni, härr Gårman kunde inte gjort ett bättre jobb då han visar på hur allmänheten och gemene man skall agera. Flygande över tangenterna flaxar de, deras motsvarighet till tungotal. Det här är bra! Det här blir bra skit, jävlar i min lilla låda, Best of the Best! Make way för nu behövs ni inte längre gubbar! VI har uttrycksfrihet här, haha!
Mental shock!

Du är de långa milen mot Berlin

Igenslagen bok, bruten rygg med sneda slag på omslagskavajen. Tunga sidor har stängt sig och den ligger med ryggen upp. Den brutna ryggen mot himlen, den ser ingenting utan stirrar bara tomt ner i björkträet. Egentligen masonit. De är båda föklädda och ingen av dem ser solen, tyget skymmer solen.
Dunkel ute
dunkel inne,
påverkan är omedelbar
som att slå på och av
ett jättelikt ansvar.
Överallt gömställen. Trådar går som nervändar över träet, ord på färd mot friheten? Rycker till vid beröring. Utslagna pennor, de blöder ut sin trasighet på samma björkträ. De är långt gångna förbi sin gräns. Långt förbi mjuka rundlar på vokaler och konstnärliga precisioner i prickar, de låter det ske. De frågar aldrig efter alternativet för vad har de egentligen kvar att ge? Trasigheten omfamnar och kräver dem inte.
Plastkorkar utspridda som champagneflaskhattar efter en studentfest, bortkastade out of order.  Fluorescerande kala huvuden torkar bort i tysthet. Det är bara att glömma alltihop. Färgen torkar fast, fastnar medan de sakta kommer ur sin roll son funktionella. De glider ur rollen som är såphal, de glider över in i sin färg. De trodde de visste hur de skulle göra men de vet ingenting alls. 
Stabilopennornas konturer blir fastare när pölarna torkar in och de vet att de aldrig kan undkomma sitt öde, de är gröna för att de blöder grönt och det torkar fast på dem. De vill inte mer, vill som allra mest få tillbaka sin hatt och slippa se men det går inte. Den ligger för långt bort och det hjälper inte att försöka skaka av sig det gröna. Det är överallt. Inuti. Det äter transparensen.
ÖÄÅZYX... 
rulla bandet bakåt,
de kallar det 
färdigheter för att
stå ut.
Överallt pappersslamsor. Vad hände? Hur gick det till? Så mycket text på detta främmande oläsbara språk. 
Hur gick det, snälla någon, säg hur gick det till? och om inte hur så presentera iallafall ett varför? Det måste gå att spåra bakåt, hitta ett skäl, finna på en jävla anledning? Ett ground zero, starta om med senast fungerande inställningar eller i vilket fall skylla på någon. Skulden måste vara någons den kan inte bara segla där. Den måste utpekas, tillmätas, korsfästas.
Och jag skall skrika
tills ekot blir hest
och tiden ger vika
för min basun
den förkunnar min seger
över väsenskillnaden

I can't get you out of my head

Cuts like a knife

Hemma i Tapelake igen. Saknar att resa redan. Trivs på tåg, lugnt gungande långsamt tåg, med eller med utan män på taket.
Reste med buss igår också.
Hon bredvid hade med sig en liter o'boy och en liter cola, jag duschade hennes dryck med min loka. Den exploderade över oss båda, kablammo. "Sådant som händer" sa hon. Jag torkade av henne med min förtrånga tröja iallafall. Hon såg måttligt nöjd ut, men bättre det än blöt tyckte jag.

Införskaffade en svart spork igår på designtorget i Ups. Han bakom disken log och sade "svart". Jag log tillbaka och nickade, japp precis som den svarta trenchen, svarta skorna, svarta tröjan och svarta väskan. Ska det vara hardcore så ska det. Köpte kaffe, gick runt i regnet och drack. Det var väl fint.
Löjligt lycklig blev jag på LundeQ när jag hittade inte en utan tusen nya WW2 böcker.En som en SS soldat skrivit under den andra halvan kriget ( på tåget talade två tyskar med varandra bakom mig, de tyckte att svenskarna var som ryssarna - inte så talföra). Jag anlade kännade min när jag tittade på böckerna tills jag såg den med röd svart omslag. Jag log brett och tog den fnissande. De bakom började skratta. De tyckte också att WW2 var förjävla festligt. 

Jesus wants to be uGli

SåG SKINNY PUPPY, OGRE SVETTADES På OSS, SPOTTADE På OSS, FEJKBLöDDE FRAM DEN BäSTA SHOW JAG SETT. LJUDET VAR ENORMT, DET VISUELLA UNDERBART TIGHT OCH PAKETET OM äN LITET Så MYCKET VäL KOMPONERAT. 2 DECIMETER FRåN KEVIN O MED UTAN MASK SLåR MAN INTE Så LäTT, KEVIN C HöLL SIG BAKOM SYNTHARNA OCH DATORERNA. MASSOR AV SVARTA UNIFORMER OCH KNäBOOTS, HEMMA MED TANz DER MUSSOLINI. FLYGET GICKL HISKELIGT HöGT OCH MOLNEN VAR SNäLLA, 34 000 KALLT INGENTING MELLAN STJäRTEN OCH  BACKEN. LANDNINGEN VAR TREVLIGT, INGET ANNAT. TåGET FöRSENAT MEN ANTIPASTIN APTITLIG, SPRåNGMARSCH TILL PLANET. PULS I 190 SKALA OCH STICKANDE ARMAR. BRUM BRUM SWOOSCH. NU I NäSSJö På VäG MOT STHLM.  UNDERBARA DISKUSSIONER På GYLLENE MåSEN, YOU CAN CALL ME FATHER MITJA IF YOU PLEASE. I PLEASE. NATASHAS MOTPOL. RäDDAD UNDAN BUSSORSAKAD PL ATTHET AAV EN NY VäN, EN MAXCELL BJöD SIG HEM. RADBYTE OUT OF ORDER. SJ SAKNAR DISCIPLIN, INGA "REIN! REIN!" MäN På RTAKET. LäST UT MAJSAN, MåSTE KöPA BLOCK. BUSS åKER 18, I UPS KL 15. OVER AND OUT

Generalissimus, we salute you!

Grattis pappsen!

och nu får ni fan skärpa er så det inte blir som Sturmis födelsedag...

Naken, blästrad & skitsur

Näe men tjockis, svettis och skitnödig ( i bemärkelsen nervös tro inget annat, det här är ju en familjeblogg!).

Rensar väskan från onda saker som inte får följa med, lägger dit Majsan. En eller två?! stor fråga, finns inget svar. Red bull får följa med, gottis. Nötter i märkt påse. Telefonen. Resten är upp till el P.

20 minuter har jag innan boardingen är för sent. 20 minuter som beror på SJ, hur i helvete tror ni det känns?! Jag hörde minsann på radion idag, mhm, det gjorde jag! Signalstopp och armageddon. Vad gör man om det blir så? Sätter sig på pendeln in till Stockholm och har det bara fint?! Näe, just det.

Jag har en god vän som sade vad man skall intala sig själv i sådana här situationer, det funkar faktiskt bättre än S.O.A.L (stop, observe, accept, let go): Hakuna Matata! Hon sjöng också, det gör inte jag.

A good night to you my pretties

Sitter vaken i min säng och slöläser/bloggar lite. Om fem timmar skall jag kliva upp och duscha, om sex timmar åka till jobbet. Ute mullrar det- hästhovar? Åska? Undergång (faller nog under hästar ändå med tanke på ryttarna)? En ny dag som bryter sig genom jordskorpan? 
Jag funderar lite på detta med drömmar.

När jag var liten halvdrömde jag ofta sådär i halvvaket tillstånd om en robot som höll på att ta sig genom väggen och in till mig. Regelbundet hörde jag dess tunga fotsteg mot marken i rask takt. På någon nivå visste jag nog ändå att det kunde vara mina hjärtslag och inte prompt fotsteg men valde att inte tro på det som en möjlighet eftersom jag isf skulle vara rökt om roboten faktiskt kunde bryta sig igenom väggen denna kväll. Bättre att vara beredd så att säga.

Funderar lite på om man inte borde läsa lite Majsan som man så vanvördigt kan kalla honom. Björnen som flydde in i decembrarnas raseri. JAG! ligger ju alltid på mitt skrivbord. Det är fint så. Där ligger också Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att den är (en av)min(a) jag-orkar-inte-somna-bok, den är lättläst och kräver inte så mycket. Man blir helt enkelt matad med sked även om man inte riktigt hinner känna smaken då så är det OK. Rothstein skulle jag kunna tänka mig att pyssla med också, men det är så låg mysfaktor. Baka, det vore grejor det, kanske lyssna på lite kent? Är inte särskilt trött, men sova det ska man ju göra så då är det bäst att inte lyssna så mycket på kroppen, det blir mest bara jobbigt.

Sovs det på Er sida skärmen?

Succé på Grand; omättlig aptit

 Igår åt vi middag på Grand Hotel i Halmstad. Dagen hade varit lång, lunch vid elva och nu när klockan nästan var åtta var alla vrålhungriga. 

Det skulle ätas tapas, fine tänkte jag spanskt (?) har jag aldrig ätit förr. Smårätter sa sällskapet att det var så ta flera. Javisst tänkte jag och tog två olika ovetandes om hur små/stora. De beställde samma samt en rad andra rätter. 

Så kommer en tallrik in med de spett vi beställt och den kommer till mig. Ingen annan verkar få sin mat så jag tänker vackert vänta, men sällskapet tycker jag ska passa på medan det är varmt. Javisst jag mumsar och äter framför deras hungriga anleten. Gott gott men det var ju en rätt OK portion av spett. Inte behöver man så många andra rätter tänkte jag. Sällskapet säger ingenting men börjar snart fundera vart deras spett tagit vägen. Personalen berättar att allt kommit in på samma tallrik och plötsligt smakade de där räkorna papper.
Snopet slutar jag tugga och skäms ögonen ur mig, jag hade ju ätit upp nästan alltihop och alltså ätit upp deras mat.

Åh vad jag skämdes över min glupskhet! Så White Trashigt ouppfostrat stövarglupsk har jag nog aldrig känt mig eller betett mig. Kände att en mer lämplig plats var bland raggarna på korvmojen tvärs över gatan där man kan äta med fingrarna och rapa högljutt utan att någon skulle lyfta på ögonbrynen, eller kanske i  My name is Earl. 

Sedan tog vi vår bil runt i bygden tills vi hittade var gräsplätt, kröp in i bakluckan och lade oss för att sova.
Så går det när landet åker till stan.