På Alnön

Jo, så här var det att jag var ute och red på Ön i tisdags. På EN timme klämdes hoppning, islandshäst åkande och uteritt in. Det är min själ icke illa urinerat! Jag fick låna en arbetskamrats häst och så lånade hon grannens islänning; sedan bar det av!

Jag fick se arbetskamratens häst live och rida den lite. Han var snäll och ärlig och inte alls som mitt gamla psykfall. Man blev rent av sugen att rida mer.

Jag fick ju även prova att hoppa lite studs på denna fina fux valack och det funkade inte riktigt så bra, det blev lite för korta språng eller lite för långa, kort sagt det kändes som i gamla dar. Sedan hoppade arbetskamraten upp och susade vigt över samma små fjuttiga studshinder som om det vore gjorda av luft, det var roligt att se.

Alla gamla termer susade runt i skallen på mig, men som sagt vi var ju ute och red i skog och mark en stund också. Vid ett tillfälle fanns där hihgland cattle på ena sidan vägen och rådjur på den andra, vad jag raskt fick veta var att den lille pållen jag fått till låns var rädd för the highlanders och så hamnade vi ute på åkern. Dock som sagt var hans små spratt ingen match mot fornstora dagar och allt som allt var det en väldans trevlig tur (när vi kom tillbaka till stallet fick vi dock veta att någon hade sett en björn nästgårds...inte fullt så roligt).

Känner dock idag att ljumskar och sådant är lite lätt ömma så att säga.