Jag sitter i benpressen. Tappar takten i musiken, ställer ner viloläget ett hack till. Jag tittar upp i taket och tänker 10 till. Det blir 50 reps i första set:et. Men jag tappar takten, jag tappar fokus. Mekaniskt upprepar jag rörelsen, det är tröstande men min inre vindslucka gapar tom. Anden flydd. Poff.
Jag kan inte fokusera blicken, jag vet inte vilken smärta i världen som skulle kunna få mig att avbryta set:et för det är så perifert. Där jag brukar vistas är bara ett hål. Jag har sådant totalt fokus på ingenting, är i en sådan bubbla. Ögonen svider, jag vet inte när jag blinkade senast. Helt plötsligt har jag gått förbi lekparken. Benen jobbar på, monotona rörelse. Jag får ingen luft, jag mår illa men samtidigt har jag ingen kropp. Jag har blicken vid horisonten.
Jag vill bara fortsätta gå tills det slutar, tills hålet sluter sig och allt blir bra igen. Sona för det hemska, ur hålet slipper allt ur kletigt som fastnar likt våta löv på mig. Förlåtelse, försoning för allt bara snälla sluta. Snälla släpp upp mig från det här. Ni vill ha så mycket, vad har jag att ge? Allt är taget, och jag är tom. Jag förstår inte hur jag ska sluta gå, vad ska hända då? Jag förstår inte heller hur jag ska orka ett enda steg till. Benen som trumpinnar kan inte annat än att fortsätta gå, det är vad de är gjorda för och det är jag tacksam för. Har jag satt mig på en bänk har jag fastnat där. Det är hemskt, det läcker ut något fruktansvärt stumt och det känns som det aldrig kommer släppa taget igen.
Framför ytterdörren brister jag nästan i gråt i oförståelse över hur min genomskinliga hand ska kunna öppna det solida objektet. Omänskligt stark kan jag ändå öppna dörren och gå in. I hissen svider det i ögonen.
Colle är glad, sover i mitt knä. Vi sitter med dålig hållning vid skrivbordet och andas i takt med den långsamma The Eternal. Det har gjorts förr, den är lätt att hålla takten med. Chivviskroppen är varm och något tungt i famnen. Det är bra. Rutin vet att det går över, men nog är det desperat angeläget att undfly det här tillståndet. Varje gång.
Jag kan inte fokusera blicken, jag vet inte vilken smärta i världen som skulle kunna få mig att avbryta set:et för det är så perifert. Där jag brukar vistas är bara ett hål. Jag har sådant totalt fokus på ingenting, är i en sådan bubbla. Ögonen svider, jag vet inte när jag blinkade senast. Helt plötsligt har jag gått förbi lekparken. Benen jobbar på, monotona rörelse. Jag får ingen luft, jag mår illa men samtidigt har jag ingen kropp. Jag har blicken vid horisonten.
Jag vill bara fortsätta gå tills det slutar, tills hålet sluter sig och allt blir bra igen. Sona för det hemska, ur hålet slipper allt ur kletigt som fastnar likt våta löv på mig. Förlåtelse, försoning för allt bara snälla sluta. Snälla släpp upp mig från det här. Ni vill ha så mycket, vad har jag att ge? Allt är taget, och jag är tom. Jag förstår inte hur jag ska sluta gå, vad ska hända då? Jag förstår inte heller hur jag ska orka ett enda steg till. Benen som trumpinnar kan inte annat än att fortsätta gå, det är vad de är gjorda för och det är jag tacksam för. Har jag satt mig på en bänk har jag fastnat där. Det är hemskt, det läcker ut något fruktansvärt stumt och det känns som det aldrig kommer släppa taget igen.
Framför ytterdörren brister jag nästan i gråt i oförståelse över hur min genomskinliga hand ska kunna öppna det solida objektet. Omänskligt stark kan jag ändå öppna dörren och gå in. I hissen svider det i ögonen.
Colle är glad, sover i mitt knä. Vi sitter med dålig hållning vid skrivbordet och andas i takt med den långsamma The Eternal. Det har gjorts förr, den är lätt att hålla takten med. Chivviskroppen är varm och något tungt i famnen. Det är bra. Rutin vet att det går över, men nog är det desperat angeläget att undfly det här tillståndet. Varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar