Jag har köpt en skattkista att ha mina skatter, och filtar och andra trinkets i. Den stod och dammade på fyndlagret under en gammal Underwood (Åh mr King...vårt eget blue Hawaii...).
Den är mörkblå med järnbeslag och stabil nog att hålla som bil åt två små brorsöner som kom nedramlande idag efter att ha ätit middag. De var övertygade om att det var en piratskatt och att vi måste hitta nyckeln till kistan, så att inte piraten kommer och snor mina grejer i tron att det är hans borttappade skatt. Sedan skulle de för säkerhetsskull gräva ned den under parketten, och efter detta köra (på) den till Afrika för att där i den torra sanden begrava åbäket för att undkomma John Longs dolkar.
De satt i bredd och körde allt vad tygen höll, noggrannt lutade de över i kurvorna och vinkade hej då till mig varje gång de startade från något pit stop för att fortsätta sin framfart mot det förlovade Afrika. Hejdå ropade Mattis och vinkade med båda armarna innan han "vööörn vöööörn":ade iväg ut på sin egen route 66 igen. Åh så matt jag blev av allt vägdamm som letade sig in i mina skrymslen och vrår, men åh så glad jag är också att jag är här och får dela det med dem. My preciouses.
Sedermera övergick vi till att packa ned mer av mina grejer i den, och stundvis blev vi lite ovänner om vad som skulle åka i min kista och inte. Om det var nödvändigt, "verkligen fakktiss gör man så har deras mamma sagt"..., att hoppa på min resväska för att "platta till" kläderna så man fick plats med mer fastän jag inga fler plagg hade... då hotade de små med att de minsann skulle skvallra för sin pappa och att han skulle skjutsa mig till "Öpppsaaaalaaa" medan de var på mitt rum helt själva, och sedan när jag var där nere skulle de minsann tömma ut mina saker som bor häruppe i traktorskopa' och tömma ut dem på tippen - FAKKTISS!!!!
Som alltid råder dock en viss tveksamhet om vem som är Björn och vem som är Benny - vem som är Saldot, och vem som är Schibidibi. Därför döpte E om Ju till "den andra människan" och det är ju sant, hur fel kan det gå då? Hon var saknad idag, Schibidibi.
Lång dag blev till slut natt och det var dags för de små att gå och lägga sig. Jag fick då stolt motta dubbla godnatt-kramar och droppande blöta godnatt-pussar som tack för att vi lekt tillsammans hela dagen. Totes worth it!
Imorrn börjar vi om igen, sista dagen innan jag återvänder till lärdomen.
Den är mörkblå med järnbeslag och stabil nog att hålla som bil åt två små brorsöner som kom nedramlande idag efter att ha ätit middag. De var övertygade om att det var en piratskatt och att vi måste hitta nyckeln till kistan, så att inte piraten kommer och snor mina grejer i tron att det är hans borttappade skatt. Sedan skulle de för säkerhetsskull gräva ned den under parketten, och efter detta köra (på) den till Afrika för att där i den torra sanden begrava åbäket för att undkomma John Longs dolkar.
De satt i bredd och körde allt vad tygen höll, noggrannt lutade de över i kurvorna och vinkade hej då till mig varje gång de startade från något pit stop för att fortsätta sin framfart mot det förlovade Afrika. Hejdå ropade Mattis och vinkade med båda armarna innan han "vööörn vöööörn":ade iväg ut på sin egen route 66 igen. Åh så matt jag blev av allt vägdamm som letade sig in i mina skrymslen och vrår, men åh så glad jag är också att jag är här och får dela det med dem. My preciouses.
Sedermera övergick vi till att packa ned mer av mina grejer i den, och stundvis blev vi lite ovänner om vad som skulle åka i min kista och inte. Om det var nödvändigt, "verkligen fakktiss gör man så har deras mamma sagt"..., att hoppa på min resväska för att "platta till" kläderna så man fick plats med mer fastän jag inga fler plagg hade... då hotade de små med att de minsann skulle skvallra för sin pappa och att han skulle skjutsa mig till "Öpppsaaaalaaa" medan de var på mitt rum helt själva, och sedan när jag var där nere skulle de minsann tömma ut mina saker som bor häruppe i traktorskopa' och tömma ut dem på tippen - FAKKTISS!!!!
Som alltid råder dock en viss tveksamhet om vem som är Björn och vem som är Benny - vem som är Saldot, och vem som är Schibidibi. Därför döpte E om Ju till "den andra människan" och det är ju sant, hur fel kan det gå då? Hon var saknad idag, Schibidibi.
Lång dag blev till slut natt och det var dags för de små att gå och lägga sig. Jag fick då stolt motta dubbla godnatt-kramar och droppande blöta godnatt-pussar som tack för att vi lekt tillsammans hela dagen. Totes worth it!
Imorrn börjar vi om igen, sista dagen innan jag återvänder till lärdomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar