Så jag har fått en lägenhet till våren, från december rättare sagt. I Uppsala. Det är tydligen rekordmånga som sökt dit denna termin, yay. Men slutgiltiga intagningsbeskedet anländer inte förrän i december - första i november. Lite knivigt läge då jag måste acceptera lägenheten snarast för att få skriva kontrakt på den. Det skall alltså betalas 3 månadshyror om jag inte kommer in men har skrivit på kontraktet.
Man är ju tvungen att börja tänka sådanahär gånger, ska jag flytta nu? What's up with that? Bort från flocken? Hur kul låter det. Ja, det är utvecklande och karaktärsdanande på många sätt men... jag minns ju liksom hur det gick till i Uppsala. Jag kan få som flashbacks av det. Som genom en lins av Birro-ism.
Cykling i regnet, gråt till oHGr, oh all that fucking gråt till allt möjligt. Alla vakna nätter stirrandes ut från mina fönster över den natriumstinna staden, räknandes timmar och minuter. Alla gånger jag sa till mig själv att jag var en maskin och att jag borde bete mig som en. Alla gånger jag kollade tungan efter maskar då jag faktiskt sovit. De kunde byggt sig ett bo medan jag sov, i svalget. Övertygad. Kände dem vrida och åla där. Sömnbrist does that to ya. Allt det där kan man låtsas inte hände, inte är en del av mig.
I all ärlighet var det väl knappast Uppsalas fel, men visst spelar det in för magkänslan. Jo visst det var roligt också men för sådana här beslut tenderar ju det tråkiga att spela in. Det är inte samma sak nu heller. I min 2a bestämmer endast jag och jag är äldre och klokare, hoppas jag iallafall. Kan kanske ta ett steg tillbaka och säga stopp istället för att bita i bettet som en skenande häst. Dessutom rör det sig om en termin innan Sturms kommer efter. Det är svårt att dels inte låta det förflutna definera och dels att kännas vid det som en aspekt av verkligheten som påverkar. Jag vill ju inte bortse helt från historien men jag vill inte låta det styra heller. Mycket svårt att träda okänd mark med gamla kartor så att säga.
Visst, jag har fortfarande sk panikattacker, ibland i dagar. Men... det tycks inte förbättra sig. Jag tror den käre flockledaren har rätt då han säger att det handlar om att leva med det. Go Chuck Norris on it's ass so to speak, det har ju gått att tygla förut, yes little Alex? Det kan ju inte gärna vara en orsak att undvika, yes little Alex? Man kan fråga till vilket pris little Alex. Vilka villkor krävs för kontroll och vilka krävs för att undvika, little Alex. Vilka villkor krävs för att det skall vara en tillgång och inte en nackdel.
Linehan, har poänger i mycket men det vettefan om skills är så jävla användbara. Jag förstår inte tänket bakom kanske. Värt att fråga är om man måste tro på det eller om det är troligt. Det är svårt det där. I don't do gyllene medelvägen (sa hon som nyss blivit äldre och klokare...).
Eller gjorde inte iallafall, vem vet egentligen hur det blir nu?
Man är ju tvungen att börja tänka sådanahär gånger, ska jag flytta nu? What's up with that? Bort från flocken? Hur kul låter det. Ja, det är utvecklande och karaktärsdanande på många sätt men... jag minns ju liksom hur det gick till i Uppsala. Jag kan få som flashbacks av det. Som genom en lins av Birro-ism.
Cykling i regnet, gråt till oHGr, oh all that fucking gråt till allt möjligt. Alla vakna nätter stirrandes ut från mina fönster över den natriumstinna staden, räknandes timmar och minuter. Alla gånger jag sa till mig själv att jag var en maskin och att jag borde bete mig som en. Alla gånger jag kollade tungan efter maskar då jag faktiskt sovit. De kunde byggt sig ett bo medan jag sov, i svalget. Övertygad. Kände dem vrida och åla där. Sömnbrist does that to ya. Allt det där kan man låtsas inte hände, inte är en del av mig.
I all ärlighet var det väl knappast Uppsalas fel, men visst spelar det in för magkänslan. Jo visst det var roligt också men för sådana här beslut tenderar ju det tråkiga att spela in. Det är inte samma sak nu heller. I min 2a bestämmer endast jag och jag är äldre och klokare, hoppas jag iallafall. Kan kanske ta ett steg tillbaka och säga stopp istället för att bita i bettet som en skenande häst. Dessutom rör det sig om en termin innan Sturms kommer efter. Det är svårt att dels inte låta det förflutna definera och dels att kännas vid det som en aspekt av verkligheten som påverkar. Jag vill ju inte bortse helt från historien men jag vill inte låta det styra heller. Mycket svårt att träda okänd mark med gamla kartor så att säga.
Visst, jag har fortfarande sk panikattacker, ibland i dagar. Men... det tycks inte förbättra sig. Jag tror den käre flockledaren har rätt då han säger att det handlar om att leva med det. Go Chuck Norris on it's ass so to speak, det har ju gått att tygla förut, yes little Alex? Det kan ju inte gärna vara en orsak att undvika, yes little Alex? Man kan fråga till vilket pris little Alex. Vilka villkor krävs för kontroll och vilka krävs för att undvika, little Alex. Vilka villkor krävs för att det skall vara en tillgång och inte en nackdel.
Linehan, har poänger i mycket men det vettefan om skills är så jävla användbara. Jag förstår inte tänket bakom kanske. Värt att fråga är om man måste tro på det eller om det är troligt. Det är svårt det där. I don't do gyllene medelvägen (sa hon som nyss blivit äldre och klokare...).
Eller gjorde inte iallafall, vem vet egentligen hur det blir nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar