I let love in

Butter eller kanske rättare sagt elak, ond och allmänt  sur tog jag de första stegen på dagens joggingrunda, betvingade ett par kilometer backe hamnade uppe på berget och rullade nedför på andra sidan. 

All ilska smalt som glaciärer och rann bort allteftersom glasögonen immade igen allt mer och terrängen blev stenigare och jävligare. Ingen sikt + huvudstora stenar överallt= potentiella benbrott. Trampade snett drog ut ngt ledband i foten, va fan, vidare uppåt mot toppen. Blöta gerenar i facet och hörlurarna gav upp. Likt en brunsig älgko som vädrar ljumsksvett brölade jag vidare genom den barriga vegetationen över blöt mossa och hala klippor.

Väl där uppe dog ilskan bort helt. Det gjorde ont, jag var svettig och såg ingenting alls när jag placerade foten mitt i en dypöl. Min vita gulddiskosko blev dyngsur och luktade lik men just där uppnådde jag det.  
Mindfulness, zen, zenit. Inget bekom mig under elrepens surrande medan GPSen räknade sekunder och minuter. Bara en sak fanns kvar att göra, fortsätta på lätta fötter mot nedförslutan. Farten framåt nedåt för att smaka på mullen för att blåsa rent inne i huvudet och för att röra sig i cirkel tillbaka till hemmet.

Vägen hem var en promenad i parken, Nick Cave frågade uppfordrande Do you love me? i det starka månskenet och jag rullade på, trampdyna till häl genom koskitslukten, doften av ensilage fyllde näsborrarna och månen hängde där som en pizza pie över det bistra landskapet. Huvudet var blåst och likt en outtröttlig travhäst sprang jag hem till flocken lugn och harmonisk.

Kontentan av det hela är alltså att det är bra att utmana sig själv lite för att få lugn även om jag fortfarande har ont i den där veka foten.
Och inte är någon el P online att dela lyckan heller. What a shame.