Push the writer to the wall, It may come but it will pass

Inatt bakade jag, bananbröd och potatis-smuffins resultatet blev jävligt bra om jag får säga det själv. Och jo jag får ha en åsikt fast jag gillar snabbkaffe och pärmjöl-och-cola-och-tabasco-sås. I vart fall, det var början för dagen.  Nice nice. Sms:ade med en nygammal bekantskap så länge som förklarade hur givande det var att spela dart. Det var spännande!

Sedan var jag på stöldmarknad med Elsa Triolet och fyndade inte mindre än 2 kavajer som det har rökts många cigarrer i. Jag kommer gå runt klädd som "Gågubben", kom på när jag kom hem att jag faktiskt hade matchande kjolar. Nice Nice. Fick dessutom nöjet att umgås med Elsa som sagt, och fick en melon av densamma. Jag hoppas att jag kom ihåg att tacka, annars tack så mycket! Fyndade också ett halvkilo te för 30 kr, förstår ni lyckan?! Fynd! Och jaja, som vanligt glömde jag att kjolen drar åt norr och jackan åt söder, men vädret var som vanligt så behagligt att jag intet märkte - det bjuder jag väl på...igen.

Såg en bronsstatyett, eller vad man ska kalla det, av Hitler, lite oväntat måste jag säga och varken Sturms eller Elsa delade min glädje över att ha hittat ett sådant udda föremål. När jag frågade om jag fick ta  en bild skakade försäljaren bara på huvudet, han tyckte nog jag var lite underlig. Men visst tog jag en bild ändå. Förvänta dig en bild El P, så du kan visa kompisarna. Fick mig en pratstund med en man som påtalade vilka svin japanerna och koreanerna varit i ww2, true that.

Städade sedan undan allt från bakningen, arbetade på medveten närvaro medans (det sket sig nämligen totalt på Sivia, allt folk, allt blev för mycket - zonade ut där) efter en inspirerande konversation igår.

Klämde på detta in en tvätt, gym och lagar nu mer mat. Ugnsbakad petatis och marotas med sådan där fried chicken medan jag lyssnar på Flood I.
Jeez, det känns som om jag levt i verkligheten idag. Det är en känsla man är rätt nöjd med. Har till och med börjat heja på grannarna, my god det är ingen hejd!

PS och oroa er inte nu, jag har pluggat med. Ska skriva PM nu också.

Screw me, I like it

Jag har planlagt min tid innan tentan, helt okaraktäristiskt.
Min vanliga modell är säg upp alla bekantskaper och kör så det bara ryker, när det tar emot förlita sig på koffein nog att döda en liten elefant och sedan köra lite till. Sedan kommer provet/tentan/exam och då är det adrenalinet som får göra resten.
Detta är inte ett recept på ovillkorlig framgång tyvärr, the famous exception of 2009 t ex då denna modell helt kraschade och brann så att säga. Men i andra fall såsom the famous tentavecka of 2011, och diverse testweeks och sådant har den fungerat ypperligt.

Men nu skall alltså andra bullar bakas, det skall planläggas ut över dagarna vad jag har att göra och läsa och därför ha betat av i tur och ordning tills tentamen.
Aha, jag har gjort planen, för 3 veckor sedan. Höll den en vecka. Höll den inte bra auf Tapelake = mental breakdown och allmän tvärilskenhet som trevlig följd.

Har en litteraturplan, en gamla-tentor-plan, en anteckningsplan och en gamla-seminarier-plan utslagen över veckans sju dagar, och ja denna vecka de dagar som leder till fredag.

Tid skall också avsättas till träning och fastlagda sovtider. Allt mycket prydligt. Suck. Suck!
My god! Det är helt naturlagsvidrigt. Det finns en bestämd ordning som den alltid varit. Bestämd och självklar, har alltid varit, ska man tordas rucka på den alltså? Jeez..Loeez!

Tankar från utvärlden: Som brukligt är.
Lämpliga tider för detta? Frukost till sänggående. So it is and always have been since the beginning of time. Gör ambitiös plan, om tid över så fortsätt som godståget. Om ej hunnit med är det inte läggdags förrän den är klar.
Inte bra, för mycket. Vikten av avkoppling och pauser så inte hjärnan överhettar sig.


Lämpliga aktiviteter att koppla av med? Inga, isolering som gäller med avbrott för handling eller lite träning. Halvtimmes promenad/spring, inte mer, gärna då som transport till/från ev affär. Får dåligt samvete av mer, gör inget att det uteblir, inte intresserad, blir bara irriterad och nervös.  
Vikten av att vårda sitt umgänge! Måste vårda kroppen också och inte rucka på rutinerna. Ingen avkoppling = dull boy. Du tänker så svartvitt!


Sömn? Då trötthet infaller. Får dåligt samvete här med men vaknar tidigt. Ready to go! Känner att det är viktigt att utnyttja ljuset och köra igång.
Rutiner!! Sova ordentligt och på samma tid.


Så det är rutinen. Mina planer ovan omfattar inte sådant som sömn och avkoppling. Det känns inte prioriterat. Omeprazol däremot känns högst prioriterat.

Den nya planen är:
Lämpliga tider: 7-9.30, 10.00-12.00, 13.00-14.30, 15.00- 17.00,18.00-x (senast kl 21)
x= då planen för dagen är klar. Avbrott för mat och vila ögonen.
Efter 18.00 utrymme för socialiserande och träning om klar. Annars en timmes avkoppling innan sömn.

Lämpliga aktiviteter att slappna av med: Socialisering och träning uppenbarligen... bah! Blir bara irriterad av att inte fortsätta plugga. Split vision, orolig.

Sömn: 22.00 - 6.00 Jojo, det där med morgonen skall jag nog greja men det är värre på kvällen. Antar att avkopplingstimmen skall vara bra till sådant men ändå...

Så idag var jag klar med planen kl 18. Med pauser. Hur snabbt gick inte det? Då måste man undra om man inte underplanerat. Eller om man har överplanerat förut.
Mkt mkt jobbigt. Om jag inte kört tills det är kakelkänning, kan jag prestera då? Eller kanske just det kommer göra att jag presterar bättre. Jag gillar inte experiment, that's for sure. Better safe than sorry.
Låter mycket dramatiskt, men det är fan i mig läskigt.

Annars har jag som sagt hunnit med en fm paus, en em paus och en på mitten. 15, 30, 15. Satt ute på balkongen och fikade med mig själv medan jag lyssnade på motorvägen.
Det är mer rofyllt att lyssna på E4an än träden som susar ute på gården.

Nu är klockan avkoppling alltså och... ja? Skriva går alltid bra. Det är OK, men någon träningstur blir det inte i finvädret. Dåligt samvete (tm) = tankefälla (tm). Kanske jag sätter mig en stund på balkongen. Frisk luft men inte för långt från skrivbordet.
De - de e NAJS!

Handlingen i Star Trek:V - The final frontier

Spoiler alert. OK, jag tänker diskutera handlingen - det måste liksom vara spoilande.

Anyways,
Spock har en bror som heter Sybok.
Sybok har en förmåga att lyfta smärtan från personer och fria från sin smärta blir de lyckliga. Han utnyttjar detta för att stjäla ett skepp och åka till universums mitt för att söka Sha'ka'ree, Vorta Vor, Eden. Han befriar hela besättningen från sin smärta förutom Spock som har accepterat sin smärta och Kirk som behöver sin smärta (hans ord inte mina). Sybok behöver inte handpåläggning för att kunna melda, han fjärrmeldar. Rätt coolt.

Sybok är the bad guy?
Allt han gör är att iscensätta en kidnappning för att lägga sina händer på ett skepp, fullt förståeligt då han inte hade ett eget och behövde ett starship för att åka iväg. Hans syfte är att söka Gud; att ge svar som sökts i tusen år och fria dem från dess smärta. Lyckan i friheten från smärtan gör besättningen till synes till robotar.
 Denna syn på lyckan förekommer också i episoden med sporerna ( ST:TOS This side of paradise?). Spock kämpar emot så gott det går men är tvungen att ge sig. Kirk tycks vara immun då ilskan är starkare i honom och hela besättningen blir som zombies för att de är lyckliga. Det värsta som händer är att Spock stannar upp och tittar på molnen och hittar en fjälla. McCoy tuggar på ett grässtrå med en kall mint julep.
Kirk summerar avsnittet med att uttrycka att människan är gjord för att kämpa emot oddsen och att denna gång gick de själva ut ur paradiset istället för att bli utkastade, då han tillslut hittat ett sätt att motverka sporernas inverkan (samma Kirk hyllar i ST:TOS Bread and Circuses utvecklingen av kristendomen som mycket vackert och gott - vad kan vi tänka oss att religion ger? Ett sätt att härda ut vardagen kanske...).

Varför är lyckan utvecklingens antites? Varför är det hjärntvätt då Sybok befriar  McCoy från sin smärta? Varför är smärtan det som definerar Kirk? Många frågetecken där. Pitcha gärna in någon.

Dåligt ljud tyvärr

Är det kanske så att Sybok har hittat ett sätt att hantera både sin och andras smärta, då han meldar bort den från andra men man får aldrig veta om han är fri från smärta? Är det därför han kan skratta sig genom universum, kapa starships och melda sönder självaste väsendet i i universums mitt medan besättningen blir zombies i sin lycka? Ska man förstå att smärtan är så essentiell för humanoider, drivkraften framåt eller att den helt enkelt är oundviklig och därför måste få behärskat utrymme. Är Sybok egentligen mitten mellan extremen Kirk och extremen meldade McCoy? Då han tycks kunna hantera smärtan som dominerar Kirk men inte finns öht i meldade McCoy (även i Landru episoden kan man se en hjärntvättad McCoy vara lycklig med hela befolkningen, Kirk skjuter sönder källan till lyckan då det uppenbart hindrar civilisationens utveckling, där förekommer dock utbrott av våld och hat under nätterna så lyckan är egentligen plastig)?

Summa summarum Sybok är rätt awesome.

I am your slice of life

Love.Life. Is a many splendored thing.

God morgon värld

Ja god morgon på er, jordlingar.

Helgen var fin i familjens sällskap. En del sådan där Schrei und Kampf förekom, en del tårta också. Ja ok rätt mycket tårta då. Det var nice.
Mindre nice var det ju att den raska marschen till tåget skedde med både kjolhelvete och jacka på ryggen. Intet märkte jag förrän en liten tant anmärkte föga diskret att det där såg väldigt kallt ut. Wtf?!? tänkte jag då jag betraktade min spegelbild i ett skyltfönster. Buns of steel som man har, så hade jag inte märkt någonting. Vill ju gärna kunna säga att det är första gången det händer men tyvärr är så inte fallet.
Oops.
Nu är det tillbaka till verkligheten igen; punka på cykeln, -10 ute och en crisp crisp morning på gång. Kan eventuellt klämma in lite musik på det också så har vi oss en riktig jump start på måndagseländet!
Get it on! som Grinderman skulle ha sagt.

minuS

Gillar att många som googlar kvinnor och kroppsbygge hamnar här. Fun facts liksom. En annan fun fact är att jag nu mer drar mer än min kroppsvikt i mark, men VM vinner man om man drar över 200 kg, så det är coolers. Är inte ens i närheten av för stor, är faktiskt flera ljusår bort.
Ja, det var ju innan jag assplanted med 80kg på stången alltså (dåligt ljus, skum färgskillnad på kakorna, jaja jag är korkad också) när jag skulle knäböja. Whops. Satte mig på röva med allt bara tjoflöjt! Så nu är det knappt någon träning alls som gäller. Ont i ryggen indeed, en axel och en hand. Damn! Promenera och crosstraina och springa lite lite kan man men inte så mkt mer. Surt surt men wtf, det går la över.

Man skulle ju kunna tro att man kanske hinner packa då istället? Ja om man var den där planerande typen alltså. Men som ni kanske listat ut redan, nej sådan är inte jag. Man får med sig precis så mkt man behöver om man börjar packa då chauffören startar bilen. Det är min filosofi and I'm planning to stick with it.

Tjirrevipp!

The Centre Bullet

Varje ton jag lyssnar på framkallar gamla minnen. Kan se där jag går, höra vad jag tänkte, känna det jag kände då. Som att hitta en malström i tiden.



Att skriva över är en utmaning.

Gimmie back the Berlin wall, gimmie Stalin and St Paul. I've seen the future brother - it is murder.

Så jag har fått en lägenhet till våren, från december rättare sagt. I Uppsala. Det är tydligen rekordmånga som sökt dit denna termin, yay. Men slutgiltiga intagningsbeskedet anländer inte förrän i december - första i november. Lite knivigt läge då jag måste acceptera lägenheten snarast för att få skriva kontrakt på den. Det skall alltså betalas 3 månadshyror om jag inte kommer in men har skrivit på kontraktet.

Man är ju tvungen att börja tänka sådanahär gånger, ska jag flytta nu? What's up with that? Bort från flocken? Hur kul låter det. Ja, det är utvecklande och karaktärsdanande på många sätt men... jag minns ju liksom hur det gick till i Uppsala. Jag kan få som flashbacks av det. Som genom en lins av Birro-ism.
Cykling i regnet, gråt till oHGr, oh all that fucking gråt till allt möjligt. Alla vakna nätter stirrandes ut från mina fönster över den natriumstinna staden, räknandes timmar och minuter. Alla gånger jag sa till mig själv att jag var en maskin och att jag borde bete mig som en. Alla gånger jag kollade tungan efter maskar då jag faktiskt sovit. De kunde byggt sig ett bo medan jag sov, i svalget. Övertygad. Kände dem vrida och åla där. Sömnbrist does that to ya. Allt det där kan man låtsas inte hände, inte är en del av mig.

 I all ärlighet var det väl knappast Uppsalas fel, men visst spelar det in för magkänslan. Jo visst det var roligt också men för sådana här beslut tenderar ju det tråkiga att spela in. Det är inte samma sak nu heller. I min 2a bestämmer endast jag och jag är äldre och klokare, hoppas jag iallafall. Kan kanske ta ett steg tillbaka och säga stopp istället för att bita i bettet som en skenande häst. Dessutom rör det sig om en termin innan Sturms kommer efter. Det är svårt att dels inte låta det förflutna definera och dels att kännas vid det som en aspekt av verkligheten som påverkar. Jag vill ju inte bortse helt från historien men jag vill inte låta det styra heller. Mycket svårt att träda okänd mark med gamla kartor så att säga.
Visst, jag har fortfarande sk panikattacker, ibland i dagar. Men... det tycks inte förbättra sig. Jag tror den käre flockledaren har rätt då han säger att det handlar om att leva med det. Go Chuck Norris on it's ass so to speak, det har ju gått att tygla förut, yes little Alex? Det kan ju inte gärna vara en orsak att undvika, yes little Alex? Man kan fråga till vilket pris little Alex. Vilka villkor krävs för kontroll och vilka krävs för att undvika, little Alex. Vilka villkor krävs för att det skall vara en tillgång och inte en nackdel.
Linehan, har poänger i mycket men det vettefan om skills är så jävla användbara. Jag förstår inte tänket bakom kanske. Värt att fråga är om man måste tro på det eller om det är troligt. Det är svårt det där. I don't do gyllene medelvägen (sa hon som nyss blivit äldre och klokare...).

Eller gjorde inte iallafall, vem vet egentligen hur det blir nu?

Heading for a distant sun , evening air fills my lungs

Selånger marknad eller so much WT so little space

Kompade med Tuppis och hans moder på Selånger marknad idag. Jisses så mycket WT och folk öht. Men det var rätt lugnt ändå. En initial förgrymmelse över att inte ha pengar men en lust att köpa allt solen rör vid (majskolvar?! jajaja swivelsweeper?! jajaja Kokosbollar?! jajaja etc etc) och lite funderingar runt hur detta skulle kunna lösas avtog snart då vi blev bakade medan Tuppis åkte tivoli. Allt på hela tivolit skulle han gå igenom, systematiskt men...lite långrandigt kanske? Glad blev han den lille iaf och så även jag då modern finansierade en körv till mig, sig och Tupplas. Patrik blev plötsligt akut "Skitnödig mamma. Nu!" så jag satt kvar i solgasset och nommade på en grillad medan modern och barnet jagade en bajamaja.

Medan jag satt där var det så lugnt. Strålarna från solen mattades i den lugna auran omgivandes mattälten, skrämmande och spännande (mest skrämmande faktiskt men ändå annorlunda). Smörpapperet tycks lossnat  i kanterna? Det är så annorlunda! Så konstigt att ställa frågan "...eller?" och inte få något svar av minst tre antagonister, i dess ställe en lugn nick. Så underligt att kunna överväga att gå och sätta sig ensam någonstans och bara se hur det utvecklar sig utan konspirationsteoretisk uppbackning.

Zen? Och vad gör man sen? Får man sakna argumentationen?

Är det faktiskt så att det här är melodin? Att stå utan ursäkter och på egna ben mot en framgångsrik framtid låter ju inte som det sämsta som kan hända om än den inte motsvarar intensiteten i ett kall. Det krävs att man bygger om lite, men det skall nog gå.

Köttfärskonfetti

Det är så tyst. Ett tomt dokument. Vitt och blankt, helt utan begränsningar som ligger under i relief.
Det känns så konstigt, man vaktar på sig själv för att inte smutsa ned det med ett tumavtryck. Kreativiteten ser hur mycket man kan göra. Det gäller bara att välja ett alternativ och satsa. Så ovant! Den fria skapelsen kan bli en vana. Vanor skapar man ju rätt snabbt bara man slutar vakta på sig, men det är svårt. Varje penseldrag gör att jag håller andan och kisar, blev det fel nu? Men för var drag blir den nya bilden tydligare, riktlinjer kanske man kan kalla det som framträder.
Viktig men scary business!

You now better than that I said

Echkhardt Tolle vs Charlie Sheen.
Jag ser definitivt likheten, gör ni?