4.00 vaken och lite snakis

Det regnar ute. Hör att det slår mot fönsterrutan. Härinne i govärmen har chivvisen krupit ner under täcket och murvlar mot mitt ben. Så gosigt!

Ska åka hem idag, krama på alla jag saknar. Särskilt mor som out of the blue tog sig an landstinget igår. 

Visade sig att min remiss var avvisad i tysthet från akkis, hade kunnat vänta tills arslet ramlade av utan att något hände. Tur att hon ringde och skällde upp dom en aning.

Hon framtvingade dock en gastroskopi från vc  ändå, min mammis eftersom hon är bäst. Läk ringde upp mig igår och rekommenderade kontakt m dietist, jag har pratat m dietisten sedan maj, vad fan mer ska hon göra? 

Hon avslutade kontakten förra veckan med att ge mig nog med näringsdrycker för ett halvår och sa ring tillbaka när du vet vad felet är så vi har något att jobba med. 

Maten kommer upp igen, retro as fuck, som i våras.

Men det åsido, ska bli ultramys att vara hemma! Big hugs, small hugs (till pyttisarna!!), hoppas på sol så Colle kan vara i sin hage och bara stora myset!!

Jesus only loves a man who bruises

Jojo, jag är back på snackademiska, och ingen läsning blir gjord. Det fortfarande ont, såklart men så kan det ju såklart gå i världen. 8/10 vid beröring. 

Åkte taxi hit med en man som snackade om taxiförarens vedermödor, de var många och hårda. Tack och lov blev de inte rånade så ofta längre, måste verkligen vara en lättnad, fy fan. Tyvärr uteblev också dricksen. The curse of plastic.

Update update major update, read all about it!

Hemma igen fortf inget fel men ont åh så obt gör det. Jaja, onwards and onwards.

Jag hatar vården del 1 000; I'm the S.E.P

Hemma!
Technically hemma igår, men då orkade jag inte skriva något. En yttepytte blödning har tydligen retat bukhinnan och detta gör denna hemska ondska i buken på mig. Den här veckan, i påskas, i september.
En ny undersökande läkarlady konkluderade att då kan man lika gärna åka hem och eftersom det är helg vila ut i sin egen säng. Smärtlevels status quo, värktablettlevels nivå inga alls.
Men tre vänner är allt jag behöver, sängen, Kolle och Julle. Tre vänner är mos def allt jag får.

Hon var villig att sträcka sig till att ge mig p-piller så fler sådana här blödningar inte uppstod igen, men främst för att jag har sådana kraftiga äggSTOCKAR som gör massor av bra saker och att man är av en mer maskulin typ i sig själv, hårigare, bastantare. Främst för behåringen och det var det ju bra att äta p-piller med östrogen i så man blev lite femininare tyckte hon, och så fick man svullna bröst fick ju inte heller var en nackdel.

Jag blev väldigt paff. Vad fan säger hon? På kvinnokliniken? Är det så systerskapet ser ut? Så jag sa att jag trivs med mitt hår (och jag ju för fan använder binder!!! Långkorv ftw!) och inte vill ha östrogentabletter.

Östrogentabletter ger ju även humörspåverkan, och min brainchemistry sköter den delen utmärkt själv tack så mycket. Inte heller brydde hon sig om att kolla om de piller hon skrev ut var kompatibla med mina nuvarande meds så om jag nu tar det jag fått är resultatet oförutsägbara blödningar = zero resultat. Kan inte ta dem förrän om ca 1.5 -2 v heller, och fick ingen liten värktablett alls så länge. Så summa summarum noll. Måste alltså gå tillbaka eller dryfta med någon annan eller vad fan som helst.

Medan hon petade runt hittade hon nämligen en ond fläck, men inte 12/10 fläcken utan snarare än 8-9/10 och drog slutsats att den var problemet fastän jag sa att så ej var fallet. Medan hon höll på så sa hon upprepade gånger att jag inte grimaserade nog mycket. What? Jag förklarade att hon inte var på rätt ställe även om där gjorde ont men hon pratade över mig.

Sedan när hon var klar, i sedvanlig ordning stack det in en jävel i dörrn där man står med bar underkropp och upplyste om att det var fika och då blev det bråttom.

När undersökning så var klar skulle jag tillbaka till rummet och samla ihop mina kläder, bli av med nålen och få något starkare så jag orkade gå till bussen. Jag blev kallsvettig och fick stanna helt yr mot väggen och kika om jag skrivit upp rumsnumret på mobilen, inte en chans att jag hittade tillbaka. Från ena sidan till den andra, tvärsöver, inte längsmed. Här någonstans började jag ifrågasätta hur jag ens skulle ta mig till bussen, men tänkte att det skulle ordna sig med the power of determination och ett fast beat.
Nålar ryckt, oxynorm in, kläder på - ut. Tårar tårar tårar sprutar, jag har så ont, jag är så kränkt, jag har inte sovit mer än någon timme, ätit sedan dagen innan och droppet ryckte de mitt i natten. Allt är för mycket. Ringer till Julle som får kolla bussen och coacha, är krossad, har ont. Julle är klippa. Oklart om någon kollat hur min medicin interagerar med någon jävla oxynormare - rädd att dorma av på bussen. Hugger i buken av broms/gas, ingen risk.

Man orkade inte hämta min medicin från lämplig avdelning utan bad Ju ta med den - har alltså kollat var den ska finnas - den vetskapen kör stopp hos sköterskorna att få annan smärtlindring än alvedon/ipren, trots upprepade upplysningar om det inte hjälper. Att jag inte haft annat än alve/ipren används av läkaren som att jag inte har nog ont, och så grimaserar jag ju inte nog.
Jag är inte feminin nog, för platt och för hårig - jag har ändå behov av p-piller för att fixa det.
=>Är det inte lika bra att jag går hem med min psykosomatiska smärta och käkar p-piller och quit my bitching istället?

Kommer hem, sover länge - vilket är bra, får behålla lunchen men inte kvällsmaten igen.

On the fourth day

Dag 4 som sjukling. Febrar febrilt framför datorn...men mest tycker jag bara synd om mig själv. Limited time offer only. Yeah.

Love for the fix, for the fabrication

I.
Läkarbesök idag, rekord det tog inte mindre än 10 minuter. Det ni! Fick en ny medicin men inget nytt land, ni vet som i den där låten av den där gruppen.

II.
Annars är det en sådan här dag idag där varje steg känns som en eon av separation från jorden och som om man ska singla iväg ut i universum, ni vet sådana dagar när man tycks gå runt i en glaskupa och bara betrakta allt som sker runtom.  Allt blir till tunnlar och man förstår inte hur man sitter fast i kroppen, eller hur den ska kunna interagera med något alls.

Är det mina fingrar? Kan jag röra dem nog mycket att bromsa i korsningen? Kan benen som sitter fast vid något som länkar till uppfattningsmaskinen producera nog med kraft att ta mig uppför backen? Vardagsmysterier. Man blir genomskinlig och odödlig samtidigt, då inget är så nära att det tränger genom bubblan och det verkar som om jag skulle kunna passera genom väggar utan att märka det.

Vad som förankrar medvetandemaskinen i mänskligheten är svettdropparna som hoppar bock nedför ryggraden, och bristen på luft i rören uppför den där backen. Aldrig något vackert, gritty and earthy.

Räknar sekunderna tills man befinner sig inom hemmets trygga väggar igen och kan deka ner sig i skitigaste myströjan. Jag är så glad att basgruppen ställde in mötet idag. Det är obehagligt att tunnla med den.

III.
Det bästa som finns sådana dagar är hundmys och Jullemys, och något lugnt som bakgrundssus.

Har pratat lite med storasystern också, som inte kan hitta nog motstånd i landet utan måste söka sig ut i Europa. Gawd damn!

Sjukgymnasten del II eller I want to breathe SMOKE

Så jag gick med glatt lynne till sjukisen, men glatt lynne is no more. Det här kommer bli a bumpy ride, så varför inte passa på att kasta fram en sådan där TW som man använder på sociala media.  Yeah.

Bra:
Jag fick FAR, billigare träning är ju alltid bra.

Mindre fucking jävla Bra:
1. Jag får FAR eftersom jag inte klarar av träning på land, utan måste gå på vattengympa eller wet-vestträning. Han bedömde inte mina knän palla med land-aktiviteter. Smärtlevels are too high.

2. Hålla träningen på rimlig nivå ska nog gå bra eftersom jag hatar gruppträning, och dessutom får panikattacker av att träna. Varför har jag annars låtit bli? Haha, efter 15 minuter kan jag inte andas längre.

3. Hur kan han sitta och säga att jag måste börja träna för att gå ned i vikt?
 HUR KAN HAN?!?!?
När han säger det dör jag på insidan, jag är verkligen min vikt. Vart jag än vänder mig i hela världen finns bara siffrorna på den där jävla vågen, finns de inte där för att jag söker upp dem finns de där i klädstorlekar, jämförelsen med juristbrudarna och guysen, i skadorna jag gjort på min kropp, i jakten på att hitta vinterkläder att komma i. Överallt så finns de lurande, bara väntande. Fan ta allt annat, när han säger de där orden bekräftar han hur det ligger till.
DITT värde sitter i kroppsformen fetto, fan ta akademiska bedrifter eller vara en bra människa eller sådana där mjuka värden som inte syns på vågen. Oj oj vad ont det gjorde. Som en käftsmäll i magen du.

Så jag ler mot honom utan att se honom i ansiktet medan lusten att kasta hans spensliga lekamen ut genom fönstret och sedan dra honom tillbaka in genom glasskärvorna som sitter kvar i ramen bara för att höra honom skrika ut det skrik som fastnat i min hals medan brandrök fräter sönder lungorna på mig. Det sitter en klump hat i halsen som stoppar både luft, rök och skrik och tur är väl det för kommer det ena så kommer resten och då kommer sockerdrickan i armarna rinna ut också. Så kan man inte ha det.
Jag ler och funderar på om det blir bättre att hugga bläckpennan i benet medan han går och kopierar receptet. Bara för att få något annat att tänka på.

3.1 Han frågar om jag kan hålla träningen på rimlig nivå nu när jag har lagt "det där" bakom mig. Newsflash, inte minst för mig. Något som fortfarande tar upp miljarder procent av min tankeverksamhet har jag alltså lagt bakom mig sedan i tisdags när jag sist besökte Isberg. Det är bättre missförstå mig inte, men det är där. Jämt.
Hon som utbildad på ämnet varnar mig att själv försöka mig på någon form av sk viktkontrollerande aktivitet för risken är så stor att jag faller tillbaka. Hon tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det uan professionell hjälp och här sitter Mr mr och säger åt mig att det ju bara är att bestämma sig. Det gör mig en smula upprörd.

3.2 Jag upplyser honom om att träningen inte är problemet utan det tankemönster det inspirerar till och hur det reflekteras i mina matvanor. Han nickar och säger men så länge du inte tränar fler än 2 ggr i veckan är det ju lugnt.
Nu hatar jag honom på riktigt. Besöket så långt har tagit 20 minuter och jag inser att han inte alls kan tillgodogöra sig vad jag säger eller problemet som han tror han har grepp på. Vi talar inte samma språk.

3.3 Medan jag går hem planerar jag mitt blogginlägg och knyter händerna fast i nyckelbandet för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det gör så ont inuti att jag gör vadsomhelst för att ta bort det, bara name något som funkar och jag gör det utan att tveka. Impulser att örfila mig själv på vägen mellan ICA och gångtunneln och jag hoppas att han ser från sitt fönster, när händerna träffar och kinderna blir så där piffigt röda. Jag tänker mig att jag skulle se hans lilla råttface i fönstret och ge honom två långfingrar medans svedan lindrar.

4.Som vanligt har jag inte tid för det här, jag har ett seminarium att plugga till och ett PM att skriva. Feelings, be gone. Så jag går hem istället skriver blogginlägget, mycket ärligare än planerat och lyssnar på lite electro. Sedan sätter jag mig och läser målen till dagens lektion en gång till.
Ikväll kommer Julle och Kalle, då blir det kramkalas och även ballerinakalas har jag hört.

4.1 Fastän det är ett sk stört inlägg (som kidsen säger) så är jag glad över att kunna skriva det. Jag kan sätta ord, om än inte välformulerade på mina känslor runt besöket istället för att sitta och stirra tomt ut i luften medan tiden går och tredje världskriget härjar mellan alla lober, dissociaton som de där andra vitrockskidsen kallar det. Det är riktiga framsteg.

alt.end

Jag vet att det är a demon I have to face (för att det låter så bra och dramatiskt på english) någongång. Det är ju inte en subjektiv bedömning att mitt tunga själv påverkar min knähälsa direkt, det är så leder osv funkar.

Jag vet att den som tränar mår bättre och lever längre, och att även Isberg är införstådd med att det är del av ett liv i balans, och uppmuntrar detta men då jag är redo.

Jag antar att det är en del av förändringsprocessen, att växa genom det. Med andra ord, kanske gör processen att jag börjar träna igen att jag växer ur mitt rädslobaseradebeteende, lite KBT style. Man ska inte begränsas av sin rädsla helt enkelt.

En tilldragelse som hände Kalle på landet

Hur var det nu bloggen började en gång...

Vi åt vid köksbordet i tapelake och allt är frid och fröjd. Karren var fint gyllenbrun, svamparnas kupoler glänste som nypolerade och den nylagade måltiden lovade att bli utmärkt. Det skulle bli en helt vanlig middag förutom att vi då var hemma vid sjön istället för på Kantorsgatan.

Fadern tycker om att skämma bort hundarna, Kalle icke undantagen. Han brukar smuggla små köttbitar från tallriken till de förväntansfulla bestarna. Man skulle kunna påstå att han är deraa bäste vän pga denna vana. Just denna middag var inget undantag. Han smugglade kött till den lilla lilla hundmunnen som glupsk tuggade i sig det som bjöds. Trodde vi.

Rätt som det är börjar Kalle harkla sig och hosta som han gör då han invärtes nyser. Han slutade dock inte efter ett tag som han brukar då det är invärtes nysningar utan fortsatt och fortsatt tills dess att Modern får en snilleblixt och frågar efter hur stor den där köttbiten som Kalle fick egentligen var. En lätt generad Fader svarade att den inte var så stor, och man kan misstänka att han måttat efter större hundar då det  verkar som att biten fastnat och varken ville komma upp eller ned på stackars Kalle.
Jag och Ju trodde fortfarande att han nyste när Modern ur det blå handlade.

- Vi måste få honom att spy! Hon högg tag i Kalle och börjar skaka honom upp och ned för att lossa köttbiten. Detta ser vansinnigt roligt ut och Kalle har slutat harkla sig och väser istället medan han ser allt mer olycklig ut och till slut under allt skakande så flyger en köttbit av försvarlig storlek med lite annat smått och gott.

Jag ser på Modern nu när faran är över och ingen av oss kan sluta skratta medan Ju och Fadern ser på lite förvånade över sakernas snabba utveckling och hur det roar oss så.

01:03 on a Friday Night: feber

Ligger och kallsvettas, väntar på en sömn som inte kommer. Lyssnar på snusande hund och sjungande Nick Cave på låg volym för att sysselsätta hjärnan som producerar kaleidoskopiska visioner när jag blundar.

Drar mig till minnes konserten, försöker hålla hjärnan sysselsatt medan den producerar illamående. 

Sluta bitcha nu och sätt igång och sov din geleklump!

You have been weighed, you have been measured, and you have been found NOT wanting

Norman Osborn

Japp, beauty shots på hjärnan, all clear.
Test av my lemony essence lämnat, förväntat all clear, då den var klar, catch my drift?.
3 liter blod, förväntat all clear.
De hade haft ett fall en gång med en psykpatient som också defied all nature och hade syfilis så de testade det med. Just for the fuck of it som den store Trent Reznor brukar säga. Men på den fronten måste jag säga att jag tror att det är hemskt lugnt. Om det är något the great Norman Osborn inte har så är det Hitlersjuka.

(Hade här en bild på en syfilissjuk människa från tiden innan antibiotika, följare på twitter har redan sett den men den tåls att visa igen. Resten av er får helt enkelt använda hjärnkontoret, eller söka reda på @historyinpics på men for the love of sanity googla det inte. Jag gjorde det nyss. Sittandes in the open på campus. Oh my...)


Måste nästan uttrycka min besvikelse över hur odramatiskt det här med ryggmärgsvätskeprovet var. Internet [flashback, men även vårdguiden] hade ju lurat i mig att det skulle ta en halvtimmes droppande lidande följt av minst två dagars, men mest typiskt två veckors blixtrande huvudvärk i sängläge.

Det tog allt som allt 2 minuter, och det som gjorde ondast var när han petade på nerven med nålen, men det är liksom ingenting mot hur den blixtrar (mycket blixtar idag) ned i benet. Mycket odramatiskt alltså. Han gav tandläkarbedövning i ryggen som hette xylocain, dess likhet med kallocain var väl det mest oroande med det hela. Detta var så klart mycket bra när jag tagit fel på dag och således hade gjort schemat klart i tisdags för att jag inte skulle några huvudkrävande aktiviteter igår. Idag är det däremot business as usual.

Rollin' & Scratchin'

Ljudet av min kontorsstol, och likväl ljudet av Daft Punk på Runnin' listan på Spotify. En är en aning aktuellare än den andra den krispiga lördagsmorgon i årets skymning.

Besökte sjukgymnasten igår som konstaterade att min rygg var på bättringsvägen, men att jag måste stärka den så mycket jag bara orkar. Min mjuka rygg böjer sig på fel ställe, har missformade kotor och det är därför otroligt lätt hänt att samma sak händer igen utan minutiös koll på teknik. Men hon är energisk och engagerad den här nya sjukisen och jag kom därifrån med ett tusental nya övningar, så allt
är on track.
Hon var hemskt intresserad av om jag tänkte fortsätta med styrkelyftsträning (aka basövningar?) då hon tyckte det var toppen för att stärka upp förfallet igen.

Vi hann även prata igenom mina knän igår, en långdragen historia som jag säkert nämnt tusen gånger tidigare, och hon konstaterade att de var så in i bomben överbelastade. Alla rörelser gjorde ont, och hon visade mig pedagogiskt på en modell att det berodde på att ligamenten, menisken, muskelfästena, och senan ovanpå det hela allt var irriterat och överbelastat. Hopparknä samt allmän irritation. Hon tejpade och sa att det hjälpte en del, men det känns som om det rinner vatten utanpå knäna av det. Konstigt.
Till att börja med ska jag göra lite rehabövningar och inte promenera mer än 30 min/dag, inte springa något. Cykla fick jag göra eftersom det kanske var svårt att ta sig någonstans annars, men inte just mer.
Hoppas på att det är den här omgången som hjälper!


Det kanske verkar vara bara prodigy, men ja det är massor av Daft Punk också...och AFI 

Datortomografi

Idag hade jag ett rendezvous med en datortomograf, ordvalet är korrekt då jag likt tåget åkte in genom den ringformade maskinen. Ring som i badring, med snurrande jonkar inuti. Tog 10 minuter med inställningar och allt. Inte så likt det jag blivit ledd att tro av vissa erfarna. Inte för att det spelar någon roll.
Nu kan jag alltså bocka av på saker att göra innan jag dör CT, MR och vanlig bloody benröntgen. Fun fact va!