Glad allhelgonahelg

Kom ihåg de nära och kära, dead or alive.
I vuvs my Sturmis!

Ställföreträdande mamma; dag 4.

Jag och Putte har spenderat kvalitetstid med hovslagaren idag. Putte undrade om en av våra ston hade en kalv i magen, vi kom gemensamt fram till att det bara var fläsk.

Detta är alltså början på den fjärde dagen jag och Sturmis är ställföreträdande mammor. Allt går bra så länge Sturmis går med på att vara bebis och Putte får vara pappa. Bebisen är alltid bråkig och Putte läxar upp den. Hela tiden. Sedan när utskällningar och jordgubbssoppa inte hjälper så skjuter han den. Kommer att bli en fin pappa det där.
Annars bringar vi honom kultur och bra vanor. Han har full koll på vad SAP och kamrater är, och att Stalin är en hyvens man (vilken han ofta hävdar att han sett på natten...). Han vet även att Buffy the vampire slayer är mkt bra underhållning och han är engagerad i dramat runt hennes pojkvänner. Favoritvampyren är Spike, för att han klär sig så fint. Bear har lärt Putte att det mesta moder natur bjuder på tåls att smaka på. Men han har också lärt sig gått i högklackat och som vanligt har vi målat naglarna fint röda. Allt är frid och fröjd i Tapelake som liten frigjord familj.

Nattliga betraktelser; ode till min säng

När Sturmis och Putte skall umgås blir ofta min säng den arena där leken/kampen utspelar sig. De har t o m lekt så ofta och brutalt att de rivit min sänglampa ur väggen. Inte snällt.
Sturmis motiverar detta med att min säng helt enkelt är mysigast i världen. Det är först och främst fel, för det var nämligen min säng i uppsala- samma en som jag odlade små och stora kryp i, mums (ja given kommentar från brezjnevska här är förstås: men flytta dit då! men det ignoreras). Så var det utklarat.

Men vad alla är fullt överens om bidrar till denna mysfaktor är sängkläderna. El P skänkte mig lite lakan och stuff i flanell som jag inrett min säng med. Generalissimus fick ett påslakan av två- vilket han tycker är mkt mysigt men varmt. Sturmis kommer gärna in och lägger sig och myser i dem. Helst när jag inte är hemma. Följande saker kan man då hitta i sin säng:
1 st skrivbordslampa( japp den stod faktiskt på kudden)
1 st kommunistpropaganda (bojkotta EU valet flyer)
1 st godis( rosa rund jävligt klurigt att komma på vad det var för ngt i mörkret)
1 st Det vita gardet av Bulgakov.
1 st madrass halvt på golvet
Allt som allt adderas detta upp till en samling spår av nedpuppning.
Man bryr sig alltså inte ens om att undanröja sina spår av sin puppning.

Putte kom på besök idag. Jag låg och simmade runt i min säng och han kom för att diskret titta om jag sov. Det gjorde jag inte utan jag sa till honom att lägga sig och mysa en stund. Det gjorde han med ens och kommenterade strax att jag hade "iättescchöna lakan". Ja Putte, det var kul att träffa dig med.

Slutsats dras alltså att mina besökare dras till min säng och inte till mig.
Tack då El P för att du gjorde min säng så jävla mysig!
Det var inte riktigt såhär jag tänkt mig bli en social mittpunkt...

Igår- vaccinerad. Idag- sjuk.

Igår blev onk personalen vaccinerade mot svininfluensan, idag mår vi alla pyton. Teorier framkastades redan igår att det var massmord det handlade om genom injektioner. Idag trodde man att det rörde sig om injicerade tungmetaller. Vad ska man säga.... guess who will glow in the dark?

Arbeit..work! Arbeit..work!

Det lilla samspelet mellan Nitzer Ebb och Die Krupps heter Machineries of joy (om jag inte missminner mig) och har fått både mig och Sturmis att övergå från att säga ka-ka-o till ka-kao! i kör. Vi bakar havrenegrer...havrebollar(låter så jävla äckligt, tänk häst and do the math) negerbollar? Chokladkulor? Ja ni fattar. Alltid kommer detta klämkäcka läte i kör utan att vi ens koordinerar det hela. Det bara finns där inkodat i våra delade gener.
Detta har inte så mkt att göra med min dag i övrigt, men är lite fun facts så där.

I övrigt har jag jobbat idag på den skinande cancerkliniken(lite Dan Berglund inspirerad idag).

Har även toktränat på gymmet. alla tittade men jag väljer att tro att det inte var för att jag andades som en tyngre sumobrottare utan för att jag såg så insprerande ut. Uppförsbacke på löpbandet som ni kanske anat redan.

God morgon, god natt...

Idag är en sådan dag då jag är trött. Väldigt trött. Har sovit 14(!) timmar idag, ganska imponerande om jag får säga det själv. Annars har sturmis varit hemma och sjuk idag så jag har haft sällskap medan jag sov iaf. Det är nice. Både Tumme(katten) och Sturmis har varit sällskap.

Nu tittar jag på Dvärgarna, Little people, big world. De städar och är flitiga de.

Önskemål från kommendanten

Fredag!!!!

Jag är så jävla glad ikväll att jag måste svära redan innan jag avslutat första meningen!
Tacka E för det, haha!

Annars har jag jobbat idag, was OK.

Top 3 Houses på orten

3. Kebab house

Finns ett i varje by, alltså helt acceptabelt om än ganska fantasifattigt namn på pizzeria.

2. Frisör House

Fantasifattigt är bara förnamnet, hur tänkte man här? Har kebab house öppnat kedja där man både kan klippa sig och få en pizza, paket pris? Kände man för att driva med kebab house konceptet? Kanske finns en brillians däri iaf.

1. Restaurang House

Säger onekligen vad det är, men... ja nog sagt.

Basterds Revisited

Going off to bio med E.T; vi ska se The Basterds.

2.5h av härlig kamp mellan det onda och det goda kryddat med tyska och franska och någon jävla rotvälska från Södern. Tarantinska blodbad och fotshots. Ska ge den en chans till, gå dit utan att ha haft Tarantino marathon innan.
Jew hunter är lysande i vilket fall.

Visste ni att han som spelar Sturmbannführern i den där scenen spelar jude i Falskmyntarna? Det gör han iaf och det förvirrade falskmyntar storyn väldigt mkt kan jag säga. Förövrigt var den helt lysande då den gick ut på att Tyskland skulle vinna kriget genom att förstöra ekonomin för de Allierade genom stegrande inflation.

Confession

Ja jag erkänner, jag har inte lyftat ett finger idag. Hästskiten är kvar nice and safe på punkt A.
Jag har suttit i den sköna, gröna skinnfåtöljen hela dagen och bara slöat. Framför komedi, framför talkshow, inte days of our lives nivå än men nästan. Det kommer är jag rädd imorgon.

Sturmis vill nu ha uppmärksamhet. Hon beter sig lite som flatlöss, kommer oinbjudna och går aldrig om man inte brukar våld på dem...ska gå till henne nu.

Höstmys

Är hemma idag trots stoets inbjudan att följa med och besöka ett fyra våningar högt bibliotek, i en ganska närliggande stad(5 mil norrut). Myser med solen och kylan genom att flytta hästskit från punkt A till punkt B. Känns produktivt och bra. Valde definitivt rätt där : /

Har även hunnit med lite dumbbell jump squats, djefvulen i ögat säger jag bara. Youtube är ju en outtömlig källa till sådana dumma påhitt, and I like it.

1600 hours

Sturmis rekommenderar varmt porr på discovery. Utlovar "some nice titties".

En arbetarevisa

På en lördagkväll tjänade jag mitt kapital. Jag hjonade på en fest för att arbete föder arbete så att säga.
Som Generalissimus skulle ha sagt; det är till att vara neger.

Och ja, nu var man svarthårig igen.

Another one bites the dust

Så svängde vi sedan ut på E4an och styrde norrut. På radion spelade de Queen medan vi stod och väntade på grönt ljus.

Vi åkte en liten bit för att sedan möta en brandbil med blåljus på och sirener tjutande.

Glatt börjar den överempatiske Allilujeva skråla "And there another one goes, there another goes... Another one bites the dust!"Sturmis tyckte att kommentarer var överflödiga

Stasi

Häromdagen, på väg hem från staden så blev vi bevakade. De som har sett the lives of others featuring the glourious Speer vet vad jag talar om.

En grå man dök upp från ingenstans då jag som bäst försökte övertala Forden att starta ( vi har en bil med det mest korkade anti-stöld system, vilket innebär att man måste låsa upp och låsa den 30 ggr innan man kan starta den- ja det vållar en del problem om man glömmer bort var i ordningen man är) på en parkering i staden.

Han sköt en barnvagn framför sig som var rosa och svart med spetsar och grejor hängandes och dinglandes inuti, men själv var han grå. Grå ögon, grått hår, grå kläder. Stålgrå.

Han gick förbi och stirrade på oss. Så lite upprörd som jag var sa jag för mig själv åt honom attt sluta stirra inne i bilen, sedan stirrade jag tillbaka. Han mötte fast mina ögon och vägrade att sluta stirra. Jag fick äntligen igång bilen, men det hindrade honom inte från att stirra lika intensivt fortfarande. Jag backade och joxade tills vi kom ut från parkeringen. Då var han borta. Puts väck.

Både Sturmis och jag slogs av hans stasi beteende ( inte lika diskret dock) och spanade efter honom när vi styrde mot E4an, och där var han bredvid stadsbiblioteket kom han med sin barnvagn. Stirrande på oss åter. Jag gasade som fasen för att komma därifrån, men hans blick ser jag fortfarande framför mig när jag ska sova.

Stasi stirrar. Beware.

Psykologien Gegen Architekturen

Som Sturmis brukar säga.

Idag har vi pluggat Freud och EH Erikson. Spännande grejor det där.

Someone shot Nostalgia in the back

...and who killed mr. Moonlight?

In any case, sitter jag nu på Helgon och återupplever gamla minnen till Nine Inch Nails, känns lite patetiskt och lite mysigt att återse gamla sinnesstämningar. Lite som att träffa på sig själv fast ändå annorlunda, små pälar glädje med mycket färg kring kanterna. Något som jag gjort hela dagen och ännu mera nu efter ett gatlopp down memory lane är att sakna El P. För fasen, en av oss måste komma till den andre snart (eller i vilket fall träffas lite via messenger)!

Someone please keep me from posting more junk today....

statcounter

Kom just ihåg the details of my statcounter account och det inlägg på denna blogg som har mest besök är lika som bär inlägget om likheten mellan Magnusj och Dr. Troy, både från Polen, Canada och Minnesota US to name a few, jag bara undrar, är det Magnusj eller Troy som drar?

Hästbiten

Jo, har varit ute och motionerat Jambo lite såhär mellan lyssnande på Andrew och Peter och mockande och hämtande av Sturmis och allt sådant.

Vi var ute och gick och gjorde upp om vem som bestämmer i skogen. Vi kom gemensamt fram till att det var jag. Dock gav han sig inte förrän han bitit mig så halva jävla armen är blå/röd. Satans kräk det där, men som sagt - nu vet vi båda att det är jag som bestämmer.

En fånigt flin, miljarder tända ljus, bra musik och ännu en dag att lägga till handlingarna men denna är så på pricken beskriven.

Idag går ordet till Marcus Birro. Detta är en liten text som jag hittade när jag satt och inte gjorde något sarskilt förutom att lyssna på underbar musik och kontemplerade lite över nattens drömmar. Vad säger El P om denna?

Finnes i sin helhet (komplett med youtube vids) på http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/24/jag-insag-att-jag-lost-gothens-gata-den-ar-oloslig

Okej... Hur ska vi börja? Jag är ibland på riktigt övertygad om att jag ÄR Andrew Eldritch. Det brukar gå över. Sedan kommer dagar då jag ÄR Wayne Hussey.

De dagarna går aldrig över.

När jag var ung var jag Thåström. Men han är så unik att jag slutade vara honom när jag fyllde nitton. Det gick inte längre.Jag är gothare i själ och hjärta. Det har aldrig gått ur. Goth går aldrig ur blodet. Jag tycker fortfarande den bästa musiken gjordes mellan 1985-1992. Jag är en fossil. Jag är en mygga i den musikaliska bärnstenen. Jag inser att det borde få Fredrik Strage att komma förbi med en yxa.

Musik blir något från det förflutna som hjälper en att sätta ljud på nuet. Man bär med sig bitar av den där (som man tycker) sorglöse jäveln in i nuet och viktigare ändå, in i framtiden. Det är som att sjunka ner i badet med en gammal Knasen. Det måste vara en gammal Knasen. Man måste veta skämten i förväg. Man måste ha skrattat åt dem förut. Man måste ha hört en låt tidigare för att ha utbyte av den. Man är fast i Status quo. Läget alltså. Inte gruppen. Där någonstans går fortfarande gränsen.

Jag har tillbringat tiotusentals timmar (bokstavligen!) åt att diskutera Sisters texter, Missions gitarrslingor och, inte minst, bråket mellan Hussey och Eldritch. Under flera år talade jag uteslutande om detta bråk när jag var på krogen. Med alla. Alltid. Hela tiden. I bland hände det att Fields Of The Nephilim fick vara med på ett hörn.

Den här videon var det länge sedan jag såg. Jag minns att vi brukade kolla på den (på max volym) på Johans VHS-spelare i Gamlestan och sedan gick vi ut i ungefär samma kläder, samma hår, samma spända överläpp och uppvikta skinnjacka medan vi sög in kinderna och blev så fulla att vi knappt kunde stå.

Jag minns att vi tyckte Eldritch var kungen. Att han var allt man kunde vara. Jag minns att vi tyckte Eldritch var Gud. Eller bättre eftersom han levde och andades och eftersom vi kunde sno hans stil när vi hängde som svettiga demoner inne på Magasinet varje natt och rörde på armarna i takt med musiken.

Jag ville vara som han. Nu när jag ser den här videon och hör den här sången är det fullständigt obegripligt. Missförstå mig rätt. Jag älskar The Sisters Of Mercy. Jag fastnade i deras klibbiga nät 1990 och har inte kommit loss. Men jag är en annan nu och kan med ett varmt surr i hjärtat undra hur jag tänkte när jag gick runt och faktiskt trodde att jag var den här mannen.

Några frågor att ha med sig innan ni klickar på länken:

1. Exakt hur mycket droger har den lille, svettige mannen i bensinmacksolglasögonen tagit?

2. Vad handlar låten om?

3. Vilken roll har Patricia Morisson i bandet? Egentligen?4. Vad tänkte egentligen alla pakistanska arbetare på när de tvingades se den korte, svettige, påtända mannen från Leeds springa runt som en darrande dåre med en striptease-stång?

5. Och slutet, på stranden, hur gick resonemanget innan?Kan man annat än älska en rättshaverist som Andrew Eldritch.

Som beskriver sig själv som den felande länken mellan Elvis och Kierkegaard

Som kramar sönder telefonluren när han gör intervjuer. Som säger "Jag är inte svår att arbeta med, jag umgås bara med inkompetenta människor" när han sparkar bandmedlemmar eller gör sig omöjlig, Som skickar pressrelease till tidningarna som lyder "Tony James is no longer a part of the Kreml Wall" när ännu en bandmedlem får nog och sticker.

Kan man annat än älska en jävel som skriver låtar som Dominion, Mother Russia eller Flood II... som gör en tolv minuter lång låt baserad på en T. S Eliot dikt och som handlar om hur några människor faller genom rymden, rakt igenom jordklotet och ut på andra sidan och som sedan när skivbolaget (äntligen får man förmoda) rycker till ur sin slummer och säger "Vad är detta för något? Vad handlar den om och varför är den tolv minuter lång. Klipp ner den för helvete" fortfarande vägrar tills han kommer på och upptäcker att vinylen inte räcker och då helt sonika väljer att rycka loss sex minuter ur låten,(som inte handlar om det den övriga låten handlar om), klämmer in den på plasten och kallar den A Fragment...

Kan man annat än älska en blådåre som skriver en enda popdänga till sitt första album, Poison Door, men väljer att inte ta med den, utan gömmer undan den på en b-sida, eftersom den är "för bra helt enkelt."

Kan man annat än älska en rättshaverist till popstjärna som talar flytande kinesiska, flyttar till Hamburg och ägnat de senaste 18 åren åt att turnera med låtar ingen har hört eftersom han inte givit ut någon egentlig skiva sedan 1990, och istället för att göra dessa nya skivor sitter bakom fördragna gardiner och tar droger, klappar katter och ägnar sig åt märklig krigföring mot i stort sett varenda människa inom skivindustrin?

Jag tror man skulle behöva åka ut till ett ensligt torp någonstans med ett helt apotek droger och sedan knarka sig åt helvete med den där skivorna för att ens ha en chans att fatta vad de handlar om.

Tänk dig om man räknade ut hur många timmar man suttit, gått, rest eller bara hängt runt med alla de där sjuka låtarna i skallen... Tänk om man skulle räkna om de där timmarna i pengar... Jag har säkert ägnat BNP för ett afrikanskt land åt att inte förstå låtar med The Sisters Of Mercy.

Det finns olika sätt att fullständigt tappa alla koncept. Det finns många sätt att låta bli att förhålla sig till omvärlden. Det finns fortfarande vägar ut ur alla former av tryckande vanlighet, passager ut ur det normala livet, gå ner och handla lättmjölks-livet.

Andrew Eldritch har nyckeln till några av de vackraste. Här är Hussey och Eldritch tillsammans i sista spelningen med The Sisters Of Mercy splittrades och Hussey ihop med Craig Adams (här på bas) bildade The Mission.Tycker illa om den svenska ängsligheten. Vi håller ett finger i luften. Det rådande är viktigt för oss. Vi avsäger oss gärna det förflutna. Musikaliska hjältar förpassas till sophögen.

En hjälte är en hjälte för alltid.

Musiken som räddade livet på mig då räddar fortfarande livet på mig.

Alla de där förbannade ensamma timmarna på spårvagnen genom februariregnet, kärlekssorgerna, de tafatta försöken till samförstånd, utanförskapet.

Det var ju sångerna, dikterna som hjälpte en.

Som goda droger. Som salig sprit.

Vadderade hörlurar och en kasse starkbärs på treans spårvagn från Majorna in mot stan, byte vid Brunnsparken och hem till Johan, Peter eller upp till replokalen vid Redbergsplatsen. Mats, Krånne, Morgan, Johan och Andreas.

The Mission. Sisters. Morrissey. Thåström. Scocco. Nick Cave. Joy Division.

Livräddare.Musikalisk ambulanspersonal.

Jag umgicks mer med mina hjältar än med människor under de där åren. Hjältar. Givetvis fortfarande hjältar när jag sitter på ett tåg som en vuxen man tillsammans med andra vuxna män.

Hjälte är ett slitet ord.

För att vara en hjälte måste man våga vara inkonsekvent, ärlig, begåvad, dumdristig, öppenhjärtlig, sårbar, oerhörd, futtig och hålla en konstant jämn och hög nivå genom hela sin produktion.

Man måste sätta sitt dumma arsle på spel. Man måste tålmodigt och närmast tjurskalligt borra ner skallen mellan axlarna och trotsa regnet när hela värden visar en långfingret. Man ska kunna inspirera och utmana. Man ska inte alltid ha valt den lätta vägen. Föredöme har ingenting med hjältar att göra: för mig är det två helt olika saker.

Jag älskar med vilken naiv romantik de gick in i rockmyten. Gothare med ett snett leende i mungipan. Fantastiska låtar helt enkelt. Givetvis grovt underskattade och bespottade av media. Jag förälskade mig i dem 1989 och älskar de fortfarande. The Mission finns i ryggraden.

Jag kan inte uttrycka det på ett bättre sätt.För några veckor sedan skickade Wayne Hussey 28 låtar till mig. Vi har inlett samarbete. Jag fick ta en promenad och nypa mig i armen flera gånger.

Jag skickade för en tid sedan en del av mina texter översatta till engelska och han gillade dem så nu blir det en skiva i slutet av året.

Det är helt osannolikt. Det är overkligt. Fy fan vad det är mäktigt. Om någon hade sagt det till mig för bara några år sedan hade jag inte ens garvat.

Att få ge ut en skiva med mina texter och Husseys musik.

Det är en pojkdröm på speed.

Det är en dröm som blir sann.

Precis som den blev sann när jag fick skriva boken om Imperiet till den nyligen utgivna boxen. Det är sådant som räddar livet på en när man blir äldre. Att få jobba med sina hjältar.

Hjältar dör aldrig.

Historien är skoningslös och orättvis. Vem talar alls om Sven Delblanc i dag? Eller den gravt underskattade Beppe Wolgers? Vem minns Alastair Gray som skrev romanen Lanark? Mannen som ägnade tio år att skriva Historien är skoningslös och orättvis. Vem talar alls om Sven Delblanc i dag? Eller den gravt underskattade Beppe Wolgers? Vem minns Alastair Gray som skrev romanen Lanark? Mannen som ägnade tio år att skriva historiens vackraste och hemskaste debutroman. Hur många har läst den boken? Historien är proppfull av författare och konstnärer som glömts bort men som säkert dog i förvissningen om att de skulle bli hjältar för tid och evighet, få stå statyer på gator och torg. Som uppburna och framgångsrika kunde tillåta sig att dö med välbehag, men som nu långsamt men tålmodigt trängs undan från scenen. Men lika många är de som dog i slutet av en brant sluttande karriär, övertygade om sin egen uselhet, sin totala brist på talang. Författare och konstnärer med hela sin samtids totala bris på erkännande för ögonen, och med sina tillkortakommanden som enda polare vid dödsbädden, men som nu, efter sin död, genomgått en fullständig revidering och hyllas i tid och otid.

För att bli ihågkommen efter sin död måste man ha trängt in i folklagren. Det är alltid folket som räknas. Kulturmaktens män och kvinnor är i det sammanhanget endagsvarelser. Deras makt sträcker sig till skymningen.ag förstod att jag aldrig kommer att förstå. Jag älskar ändå. Som all kärlek är kärleken till musiken förutsättningslös.

Jag insåg att jag löst gothens gåta. Den är olöslig.

Cravings

Vill ha omgående, nu!

Long time no seen II

Presterat en liten stylechange iaf, åsikter?