Åter en rapport från verkligheten

Ni kanske undrar varför just dagen idag är en dag i verkligheten?
Jo, dagens Star Trek sändningar börjar inte förrän 17.15 så nu är allt som det skall vara igen.

Alliujeva out.

Plus att efter en dag i verkligheten måste man djupandas en stund.

Jag mötte Lassie eller det blev som det blidde

Jag blev träffad av Jesus idag.
I hundratrettio kilometer per timmer kom han genom dödens kurvor, själv hade jag en hastighet av blotta trettio kontrollerade kilometer. Jag drog in armarna och höll andan men kunde inte hålla bihangen nog nära. Pang boom krasch! Så fick barnen födelsedag.

Armkroken stannade oss båda i mörkret och kylan.  Jag drog mig mot sidan och han stannade mitt i kurvan, utan sikt åt något håll. Varningsblinkersen gick varma. 
- Vilken tur vi hade, tänk om vi kraschat rätt på varandra. Adamsäpplet guppade i takt med hans försök att rädda situationen. Ja, tänk om vi gjort det då hade vi varit som vrak, kraschade in i granskogen. Hopplösa. Ett våg av mild acceptans flödade från hans nasala röst, babblade osammanhängande. Det spelade ingen roll, det var bra nu. Inte stressad, inte sen till spinningen, inte ont i benet. Bara frid. Han var helt utan undertoner, ärligheten personifirerad. Det ena ögat var halvslutet vilket i stark grad bidrog till det fridfulla utseendet. Ändå fanns det något som skvallrade om att Jesus nått nirvana via Christiania, mörka ringar, fett hår.
- Borde vi inte byta nummer? Såklart. Jag hade tappat bort mig i skenet av glorian som omslöt hans flottiga skalp. Jo, det borde vi. Jesus hade mobil? 

Jag har Jesus nummer och armen den gick att foga tillbaka med lite våld men någon spinning det blev det inte.

Wherever I may roam

Blogger e dumt pt III

Imorse vaknade jag i bakluckan på en bil. Sedan gick jag in i en stor tegelbyggnad "Här finns dusch!" I bet it does tänkte jag.
Jag är i Halmstad idag på en hästutställning eller annan, så ingen fara- på rätt sida gränsen. Ingen annan än jag ville följa med på pilgrimsfärden till Mecka så jag co-drivade min moder dit. Sedan fanns där Magnusz också, han ryar på med sina djur som vanligt i en orange slips dagen till ära för det matchar fuxarna så fint.Tänkte bara att ni behövde få veta, nu skall jag och Rothstein do our thing.

Today's lesson

Söker jobb, överallt, alla jobb- jag söker dem.

Jag vill ha ett jobb, så jag kan försörja mitt pluggande och förstås köpa onödigt dyra (lätt defekta) pulsklockor och sådant som bara går sönder. Kanske skaffa mig ett riktigt IKEA krypin på inga kvm men med mycket gnek och plast- det låter bra! När man skriver personliga brev, boy vad man låter kompetent! Jag kan faktiskt det mesta, fan vet om jag inte t o m kan gå på vatten. Inte är det långt ifrån iaf.

Lördagmorgon

That's right, för jag har städat och druckit kaffe och ska nog bestämt bli filosof ändå- yeapps! Life's gd!

En fånigt flin, miljarder tända ljus, bra musik och ännu en dag att lägga till handlingarna men denna är så på pricken beskriven.

Idag går ordet till Marcus Birro. Detta är en liten text som jag hittade när jag satt och inte gjorde något sarskilt förutom att lyssna på underbar musik och kontemplerade lite över nattens drömmar. Vad säger El P om denna?

Finnes i sin helhet (komplett med youtube vids) på http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/24/jag-insag-att-jag-lost-gothens-gata-den-ar-oloslig

Okej... Hur ska vi börja? Jag är ibland på riktigt övertygad om att jag ÄR Andrew Eldritch. Det brukar gå över. Sedan kommer dagar då jag ÄR Wayne Hussey.

De dagarna går aldrig över.

När jag var ung var jag Thåström. Men han är så unik att jag slutade vara honom när jag fyllde nitton. Det gick inte längre.Jag är gothare i själ och hjärta. Det har aldrig gått ur. Goth går aldrig ur blodet. Jag tycker fortfarande den bästa musiken gjordes mellan 1985-1992. Jag är en fossil. Jag är en mygga i den musikaliska bärnstenen. Jag inser att det borde få Fredrik Strage att komma förbi med en yxa.

Musik blir något från det förflutna som hjälper en att sätta ljud på nuet. Man bär med sig bitar av den där (som man tycker) sorglöse jäveln in i nuet och viktigare ändå, in i framtiden. Det är som att sjunka ner i badet med en gammal Knasen. Det måste vara en gammal Knasen. Man måste veta skämten i förväg. Man måste ha skrattat åt dem förut. Man måste ha hört en låt tidigare för att ha utbyte av den. Man är fast i Status quo. Läget alltså. Inte gruppen. Där någonstans går fortfarande gränsen.

Jag har tillbringat tiotusentals timmar (bokstavligen!) åt att diskutera Sisters texter, Missions gitarrslingor och, inte minst, bråket mellan Hussey och Eldritch. Under flera år talade jag uteslutande om detta bråk när jag var på krogen. Med alla. Alltid. Hela tiden. I bland hände det att Fields Of The Nephilim fick vara med på ett hörn.

Den här videon var det länge sedan jag såg. Jag minns att vi brukade kolla på den (på max volym) på Johans VHS-spelare i Gamlestan och sedan gick vi ut i ungefär samma kläder, samma hår, samma spända överläpp och uppvikta skinnjacka medan vi sög in kinderna och blev så fulla att vi knappt kunde stå.

Jag minns att vi tyckte Eldritch var kungen. Att han var allt man kunde vara. Jag minns att vi tyckte Eldritch var Gud. Eller bättre eftersom han levde och andades och eftersom vi kunde sno hans stil när vi hängde som svettiga demoner inne på Magasinet varje natt och rörde på armarna i takt med musiken.

Jag ville vara som han. Nu när jag ser den här videon och hör den här sången är det fullständigt obegripligt. Missförstå mig rätt. Jag älskar The Sisters Of Mercy. Jag fastnade i deras klibbiga nät 1990 och har inte kommit loss. Men jag är en annan nu och kan med ett varmt surr i hjärtat undra hur jag tänkte när jag gick runt och faktiskt trodde att jag var den här mannen.

Några frågor att ha med sig innan ni klickar på länken:

1. Exakt hur mycket droger har den lille, svettige mannen i bensinmacksolglasögonen tagit?

2. Vad handlar låten om?

3. Vilken roll har Patricia Morisson i bandet? Egentligen?4. Vad tänkte egentligen alla pakistanska arbetare på när de tvingades se den korte, svettige, påtända mannen från Leeds springa runt som en darrande dåre med en striptease-stång?

5. Och slutet, på stranden, hur gick resonemanget innan?Kan man annat än älska en rättshaverist som Andrew Eldritch.

Som beskriver sig själv som den felande länken mellan Elvis och Kierkegaard

Som kramar sönder telefonluren när han gör intervjuer. Som säger "Jag är inte svår att arbeta med, jag umgås bara med inkompetenta människor" när han sparkar bandmedlemmar eller gör sig omöjlig, Som skickar pressrelease till tidningarna som lyder "Tony James is no longer a part of the Kreml Wall" när ännu en bandmedlem får nog och sticker.

Kan man annat än älska en jävel som skriver låtar som Dominion, Mother Russia eller Flood II... som gör en tolv minuter lång låt baserad på en T. S Eliot dikt och som handlar om hur några människor faller genom rymden, rakt igenom jordklotet och ut på andra sidan och som sedan när skivbolaget (äntligen får man förmoda) rycker till ur sin slummer och säger "Vad är detta för något? Vad handlar den om och varför är den tolv minuter lång. Klipp ner den för helvete" fortfarande vägrar tills han kommer på och upptäcker att vinylen inte räcker och då helt sonika väljer att rycka loss sex minuter ur låten,(som inte handlar om det den övriga låten handlar om), klämmer in den på plasten och kallar den A Fragment...

Kan man annat än älska en blådåre som skriver en enda popdänga till sitt första album, Poison Door, men väljer att inte ta med den, utan gömmer undan den på en b-sida, eftersom den är "för bra helt enkelt."

Kan man annat än älska en rättshaverist till popstjärna som talar flytande kinesiska, flyttar till Hamburg och ägnat de senaste 18 åren åt att turnera med låtar ingen har hört eftersom han inte givit ut någon egentlig skiva sedan 1990, och istället för att göra dessa nya skivor sitter bakom fördragna gardiner och tar droger, klappar katter och ägnar sig åt märklig krigföring mot i stort sett varenda människa inom skivindustrin?

Jag tror man skulle behöva åka ut till ett ensligt torp någonstans med ett helt apotek droger och sedan knarka sig åt helvete med den där skivorna för att ens ha en chans att fatta vad de handlar om.

Tänk dig om man räknade ut hur många timmar man suttit, gått, rest eller bara hängt runt med alla de där sjuka låtarna i skallen... Tänk om man skulle räkna om de där timmarna i pengar... Jag har säkert ägnat BNP för ett afrikanskt land åt att inte förstå låtar med The Sisters Of Mercy.

Det finns olika sätt att fullständigt tappa alla koncept. Det finns många sätt att låta bli att förhålla sig till omvärlden. Det finns fortfarande vägar ut ur alla former av tryckande vanlighet, passager ut ur det normala livet, gå ner och handla lättmjölks-livet.

Andrew Eldritch har nyckeln till några av de vackraste. Här är Hussey och Eldritch tillsammans i sista spelningen med The Sisters Of Mercy splittrades och Hussey ihop med Craig Adams (här på bas) bildade The Mission.Tycker illa om den svenska ängsligheten. Vi håller ett finger i luften. Det rådande är viktigt för oss. Vi avsäger oss gärna det förflutna. Musikaliska hjältar förpassas till sophögen.

En hjälte är en hjälte för alltid.

Musiken som räddade livet på mig då räddar fortfarande livet på mig.

Alla de där förbannade ensamma timmarna på spårvagnen genom februariregnet, kärlekssorgerna, de tafatta försöken till samförstånd, utanförskapet.

Det var ju sångerna, dikterna som hjälpte en.

Som goda droger. Som salig sprit.

Vadderade hörlurar och en kasse starkbärs på treans spårvagn från Majorna in mot stan, byte vid Brunnsparken och hem till Johan, Peter eller upp till replokalen vid Redbergsplatsen. Mats, Krånne, Morgan, Johan och Andreas.

The Mission. Sisters. Morrissey. Thåström. Scocco. Nick Cave. Joy Division.

Livräddare.Musikalisk ambulanspersonal.

Jag umgicks mer med mina hjältar än med människor under de där åren. Hjältar. Givetvis fortfarande hjältar när jag sitter på ett tåg som en vuxen man tillsammans med andra vuxna män.

Hjälte är ett slitet ord.

För att vara en hjälte måste man våga vara inkonsekvent, ärlig, begåvad, dumdristig, öppenhjärtlig, sårbar, oerhörd, futtig och hålla en konstant jämn och hög nivå genom hela sin produktion.

Man måste sätta sitt dumma arsle på spel. Man måste tålmodigt och närmast tjurskalligt borra ner skallen mellan axlarna och trotsa regnet när hela värden visar en långfingret. Man ska kunna inspirera och utmana. Man ska inte alltid ha valt den lätta vägen. Föredöme har ingenting med hjältar att göra: för mig är det två helt olika saker.

Jag älskar med vilken naiv romantik de gick in i rockmyten. Gothare med ett snett leende i mungipan. Fantastiska låtar helt enkelt. Givetvis grovt underskattade och bespottade av media. Jag förälskade mig i dem 1989 och älskar de fortfarande. The Mission finns i ryggraden.

Jag kan inte uttrycka det på ett bättre sätt.För några veckor sedan skickade Wayne Hussey 28 låtar till mig. Vi har inlett samarbete. Jag fick ta en promenad och nypa mig i armen flera gånger.

Jag skickade för en tid sedan en del av mina texter översatta till engelska och han gillade dem så nu blir det en skiva i slutet av året.

Det är helt osannolikt. Det är overkligt. Fy fan vad det är mäktigt. Om någon hade sagt det till mig för bara några år sedan hade jag inte ens garvat.

Att få ge ut en skiva med mina texter och Husseys musik.

Det är en pojkdröm på speed.

Det är en dröm som blir sann.

Precis som den blev sann när jag fick skriva boken om Imperiet till den nyligen utgivna boxen. Det är sådant som räddar livet på en när man blir äldre. Att få jobba med sina hjältar.

Hjältar dör aldrig.

Historien är skoningslös och orättvis. Vem talar alls om Sven Delblanc i dag? Eller den gravt underskattade Beppe Wolgers? Vem minns Alastair Gray som skrev romanen Lanark? Mannen som ägnade tio år att skriva Historien är skoningslös och orättvis. Vem talar alls om Sven Delblanc i dag? Eller den gravt underskattade Beppe Wolgers? Vem minns Alastair Gray som skrev romanen Lanark? Mannen som ägnade tio år att skriva historiens vackraste och hemskaste debutroman. Hur många har läst den boken? Historien är proppfull av författare och konstnärer som glömts bort men som säkert dog i förvissningen om att de skulle bli hjältar för tid och evighet, få stå statyer på gator och torg. Som uppburna och framgångsrika kunde tillåta sig att dö med välbehag, men som nu långsamt men tålmodigt trängs undan från scenen. Men lika många är de som dog i slutet av en brant sluttande karriär, övertygade om sin egen uselhet, sin totala brist på talang. Författare och konstnärer med hela sin samtids totala bris på erkännande för ögonen, och med sina tillkortakommanden som enda polare vid dödsbädden, men som nu, efter sin död, genomgått en fullständig revidering och hyllas i tid och otid.

För att bli ihågkommen efter sin död måste man ha trängt in i folklagren. Det är alltid folket som räknas. Kulturmaktens män och kvinnor är i det sammanhanget endagsvarelser. Deras makt sträcker sig till skymningen.ag förstod att jag aldrig kommer att förstå. Jag älskar ändå. Som all kärlek är kärleken till musiken förutsättningslös.

Jag insåg att jag löst gothens gåta. Den är olöslig.