Love for the fix, for the fabrication

I.
Läkarbesök idag, rekord det tog inte mindre än 10 minuter. Det ni! Fick en ny medicin men inget nytt land, ni vet som i den där låten av den där gruppen.

II.
Annars är det en sådan här dag idag där varje steg känns som en eon av separation från jorden och som om man ska singla iväg ut i universum, ni vet sådana dagar när man tycks gå runt i en glaskupa och bara betrakta allt som sker runtom.  Allt blir till tunnlar och man förstår inte hur man sitter fast i kroppen, eller hur den ska kunna interagera med något alls.

Är det mina fingrar? Kan jag röra dem nog mycket att bromsa i korsningen? Kan benen som sitter fast vid något som länkar till uppfattningsmaskinen producera nog med kraft att ta mig uppför backen? Vardagsmysterier. Man blir genomskinlig och odödlig samtidigt, då inget är så nära att det tränger genom bubblan och det verkar som om jag skulle kunna passera genom väggar utan att märka det.

Vad som förankrar medvetandemaskinen i mänskligheten är svettdropparna som hoppar bock nedför ryggraden, och bristen på luft i rören uppför den där backen. Aldrig något vackert, gritty and earthy.

Räknar sekunderna tills man befinner sig inom hemmets trygga väggar igen och kan deka ner sig i skitigaste myströjan. Jag är så glad att basgruppen ställde in mötet idag. Det är obehagligt att tunnla med den.

III.
Det bästa som finns sådana dagar är hundmys och Jullemys, och något lugnt som bakgrundssus.

Har pratat lite med storasystern också, som inte kan hitta nog motstånd i landet utan måste söka sig ut i Europa. Gawd damn!

Snö.

Foto: Fru Hauptmann, en svunnen februari

Nu kommer det där vita vaddiga täcket alla ville ha till första advent. Tajming? Indeed. Sjön är mörkgrå, och snöfallet så tjockt att man inte ser stranden på andra sidan. Det är som att vattnet gör sig redo. Inte för att frysa och vänta otåligt utan för att lägga sig till vila tills isen smälter igen. Det är rofyllt, som en spegel av nirvana. Allt i en stackars gammal sjö.

Inne är det adventspynt som gäller, rött och mysigt. Inga glittrande renar eller så, stämningsfullt. Det är till och med så städat att Sturms går omkull då hon skall ta husets kurvor. Det är inte jag som är skyldig till det, långt ifrån. Jag har blott städat mitt skrivbord till hälften. Sedan fanns där nog med utrymme att förvara datorn igen. Know your limits heter det, and I do, yes I do. Men jag vek faktiskt kläderna i stolen också som saknar plats någonannanstans. Så det så. 

Flood II

Flood II är grymt underskattad, har knatat 15 kilometer idag till denna på en gnistrande frostig grusväg och under en absolut klar himmel. Jag kunde se ändå till galaxens utkant kändes det som. Det var så vackert, alla stjärnor var kalla och klara och inte alls röda och blinkande (bara en långt borta) som alla vet UFOsar är. Det kändes rätt ok, trots att pannlampan lade ner. I vilket fall så är kombon tyst stjärnklar kväll och Flood II som sagt underbar, det flyter ihop till underbar stämning och ger tonerna den scen de förtjänar.

Sedan stämde jag träff med sällskap i mörkret, så mörkt var det att jag inte såg honom alls. Bara skorna trampade mot mig, två reflexer i kolandes mörker. Han var trevlig och rolig, stabil som ljuset från en fyr längst ut på landsänden mot havets skummande vrede. Under ett ögonblick trodde han att jag lurat upp honom på ett berg, men så var icke fallet. Let's do it again?

Right now skall jag Stephen Frya mig lite och sedan sova.

We forgive as we forget (eller när jag mötte Andrew)

The Sisters of Mercy. Jag fick se, på riktigt, The Sisters of Mercy! Det var mäkta coolt må ni tro. Tempot var högt, small talket stinker fortfarade(jaja, det är Bauhaus men...ja det passade) och vi fick sjunga allsång med Andrew Eldritch. Det var coolt. De spelade massor av godbitar, Flood I, Rain from heaven, etc etc. Det var jävligt bra. Han har sådan mäktig röst, mannen från Leeds.  Det var så mycket rök överallt vilket passade utmärkt till den (upspeedade) malande musiken. Det byggdes upp och var underbart. Speciellt Rain from heaven var intro fick vara i minst tio minuter innan det drog igång. Underbart. Så klart skedde inget direkt tal till publiken "I like you rotten people" var väl det längsta han sa, som det skall vara. Han anmärkte också "please" en gång då vi tydligen applåderade på fel ställe. Lite som Blixa på Berns som även han avslutade applåderandet omgående. Vet de att de är awesome och det räcker så?

På slutet kom en ung man fram till staketet där vi stod el P och jag. Han började spotta mot scenen och ge fingret. Han skrek att de förtjänade det som svek så. Sedan gav han sig av igen. Får nog aldrig reda på vad som skedde. Men då vi dröjde oss kvar lite fick jag setlisten av ljudteknikern. Nice nice!

Publiken var allt mellan  sju och sjuttio, det var rätt coolt att se gamla Agda bli ledd av sin medelålders son upp till salen där konserten hölls. "Merchen" sålde talande nog slut i storlekarna L och XL först, även tröjorna det stod "Fuck me and marry me young" (det är ett citat från Driven like the Snow, från Floodland inte random tackyness). Några tyckte detta var talande för att alla gother är overviktiga andra tyckte det var talande för att SoM generationen var medelålders och bekväm nu. Jag säger ingenting. I egenskap av överviktig ex goth med tveksam smak.

För åsikt kika här

visdom

NäR JAG BERäTTADE FöR LILLA PUTTIS ATT JAG SKULLE SE SYSTRARNA SOM KOMMIT äNDA FRåN ENGLAND GAV HAN MIG ETT RåD: TA MED MAT! DE äR NOG JäTTEHUNGRIGA EFTER ATT HA åKT Så LåNGT. SKARPSINNIGT MåSTE MAN SäGA.  TJA ALLA SäTT ATT BLIDKA DEN LILLE MEN TJURIGE MANNEN äR NOG BRA, UNDRAR VAD HAN KAN VARA SUGEN På? SITTER ANNARS På BUSSEN NU På VäG MOT GäVLE. 

Black mariah in your eyes

This very söndag mina kära är det dags!!
Crap on the famous pancake eller alldeles alldeles alldeles underbart!

De nådefulla systrarna kommer till Stockholm, och jag ämnar vara en av de betalande som sponsrar huvudmannens fortsatta leverne. El P, är du med eller är du?? 

And when your nerves break your thought// and my word breaks your will

Den är fin.

The Body Electric crashes on the bathroom floor

Yes, så var den inhandlad! Försäkringen att minst en novemberkväll kommer att bli mycket minnesvärd, antingen som en milstolpe - dagen då jag såg Andrew Eldritch i levande livet, eller dagen som blev ett fiasko, crap on a pancake som någon sa med andra ord att systrarna gör en no show. Birro lurar säkert också i kulisserna, got to do och i sådana fall så ska jag krabba honom!
Haha, eller maybe not. Det får kvällen utvisa.

Postcards from above the Chemist

Har man sett på maken!
Kommer temple of love att spelas i beige kostym och låta som en korsning av en plågad katt och zz top?
Kommer hela spelningen att genomföras?
Kommer el P och el undertecknad vara där (plisplisplis sällskapa mig!)?

En fånigt flin, miljarder tända ljus, bra musik och ännu en dag att lägga till handlingarna men denna är så på pricken beskriven.

Idag går ordet till Marcus Birro. Detta är en liten text som jag hittade när jag satt och inte gjorde något sarskilt förutom att lyssna på underbar musik och kontemplerade lite över nattens drömmar. Vad säger El P om denna?

Finnes i sin helhet (komplett med youtube vids) på http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/24/jag-insag-att-jag-lost-gothens-gata-den-ar-oloslig

Okej... Hur ska vi börja? Jag är ibland på riktigt övertygad om att jag ÄR Andrew Eldritch. Det brukar gå över. Sedan kommer dagar då jag ÄR Wayne Hussey.

De dagarna går aldrig över.

När jag var ung var jag Thåström. Men han är så unik att jag slutade vara honom när jag fyllde nitton. Det gick inte längre.Jag är gothare i själ och hjärta. Det har aldrig gått ur. Goth går aldrig ur blodet. Jag tycker fortfarande den bästa musiken gjordes mellan 1985-1992. Jag är en fossil. Jag är en mygga i den musikaliska bärnstenen. Jag inser att det borde få Fredrik Strage att komma förbi med en yxa.

Musik blir något från det förflutna som hjälper en att sätta ljud på nuet. Man bär med sig bitar av den där (som man tycker) sorglöse jäveln in i nuet och viktigare ändå, in i framtiden. Det är som att sjunka ner i badet med en gammal Knasen. Det måste vara en gammal Knasen. Man måste veta skämten i förväg. Man måste ha skrattat åt dem förut. Man måste ha hört en låt tidigare för att ha utbyte av den. Man är fast i Status quo. Läget alltså. Inte gruppen. Där någonstans går fortfarande gränsen.

Jag har tillbringat tiotusentals timmar (bokstavligen!) åt att diskutera Sisters texter, Missions gitarrslingor och, inte minst, bråket mellan Hussey och Eldritch. Under flera år talade jag uteslutande om detta bråk när jag var på krogen. Med alla. Alltid. Hela tiden. I bland hände det att Fields Of The Nephilim fick vara med på ett hörn.

Den här videon var det länge sedan jag såg. Jag minns att vi brukade kolla på den (på max volym) på Johans VHS-spelare i Gamlestan och sedan gick vi ut i ungefär samma kläder, samma hår, samma spända överläpp och uppvikta skinnjacka medan vi sög in kinderna och blev så fulla att vi knappt kunde stå.

Jag minns att vi tyckte Eldritch var kungen. Att han var allt man kunde vara. Jag minns att vi tyckte Eldritch var Gud. Eller bättre eftersom han levde och andades och eftersom vi kunde sno hans stil när vi hängde som svettiga demoner inne på Magasinet varje natt och rörde på armarna i takt med musiken.

Jag ville vara som han. Nu när jag ser den här videon och hör den här sången är det fullständigt obegripligt. Missförstå mig rätt. Jag älskar The Sisters Of Mercy. Jag fastnade i deras klibbiga nät 1990 och har inte kommit loss. Men jag är en annan nu och kan med ett varmt surr i hjärtat undra hur jag tänkte när jag gick runt och faktiskt trodde att jag var den här mannen.

Några frågor att ha med sig innan ni klickar på länken:

1. Exakt hur mycket droger har den lille, svettige mannen i bensinmacksolglasögonen tagit?

2. Vad handlar låten om?

3. Vilken roll har Patricia Morisson i bandet? Egentligen?4. Vad tänkte egentligen alla pakistanska arbetare på när de tvingades se den korte, svettige, påtända mannen från Leeds springa runt som en darrande dåre med en striptease-stång?

5. Och slutet, på stranden, hur gick resonemanget innan?Kan man annat än älska en rättshaverist som Andrew Eldritch.

Som beskriver sig själv som den felande länken mellan Elvis och Kierkegaard

Som kramar sönder telefonluren när han gör intervjuer. Som säger "Jag är inte svår att arbeta med, jag umgås bara med inkompetenta människor" när han sparkar bandmedlemmar eller gör sig omöjlig, Som skickar pressrelease till tidningarna som lyder "Tony James is no longer a part of the Kreml Wall" när ännu en bandmedlem får nog och sticker.

Kan man annat än älska en jävel som skriver låtar som Dominion, Mother Russia eller Flood II... som gör en tolv minuter lång låt baserad på en T. S Eliot dikt och som handlar om hur några människor faller genom rymden, rakt igenom jordklotet och ut på andra sidan och som sedan när skivbolaget (äntligen får man förmoda) rycker till ur sin slummer och säger "Vad är detta för något? Vad handlar den om och varför är den tolv minuter lång. Klipp ner den för helvete" fortfarande vägrar tills han kommer på och upptäcker att vinylen inte räcker och då helt sonika väljer att rycka loss sex minuter ur låten,(som inte handlar om det den övriga låten handlar om), klämmer in den på plasten och kallar den A Fragment...

Kan man annat än älska en blådåre som skriver en enda popdänga till sitt första album, Poison Door, men väljer att inte ta med den, utan gömmer undan den på en b-sida, eftersom den är "för bra helt enkelt."

Kan man annat än älska en rättshaverist till popstjärna som talar flytande kinesiska, flyttar till Hamburg och ägnat de senaste 18 åren åt att turnera med låtar ingen har hört eftersom han inte givit ut någon egentlig skiva sedan 1990, och istället för att göra dessa nya skivor sitter bakom fördragna gardiner och tar droger, klappar katter och ägnar sig åt märklig krigföring mot i stort sett varenda människa inom skivindustrin?

Jag tror man skulle behöva åka ut till ett ensligt torp någonstans med ett helt apotek droger och sedan knarka sig åt helvete med den där skivorna för att ens ha en chans att fatta vad de handlar om.

Tänk dig om man räknade ut hur många timmar man suttit, gått, rest eller bara hängt runt med alla de där sjuka låtarna i skallen... Tänk om man skulle räkna om de där timmarna i pengar... Jag har säkert ägnat BNP för ett afrikanskt land åt att inte förstå låtar med The Sisters Of Mercy.

Det finns olika sätt att fullständigt tappa alla koncept. Det finns många sätt att låta bli att förhålla sig till omvärlden. Det finns fortfarande vägar ut ur alla former av tryckande vanlighet, passager ut ur det normala livet, gå ner och handla lättmjölks-livet.

Andrew Eldritch har nyckeln till några av de vackraste. Här är Hussey och Eldritch tillsammans i sista spelningen med The Sisters Of Mercy splittrades och Hussey ihop med Craig Adams (här på bas) bildade The Mission.Tycker illa om den svenska ängsligheten. Vi håller ett finger i luften. Det rådande är viktigt för oss. Vi avsäger oss gärna det förflutna. Musikaliska hjältar förpassas till sophögen.

En hjälte är en hjälte för alltid.

Musiken som räddade livet på mig då räddar fortfarande livet på mig.

Alla de där förbannade ensamma timmarna på spårvagnen genom februariregnet, kärlekssorgerna, de tafatta försöken till samförstånd, utanförskapet.

Det var ju sångerna, dikterna som hjälpte en.

Som goda droger. Som salig sprit.

Vadderade hörlurar och en kasse starkbärs på treans spårvagn från Majorna in mot stan, byte vid Brunnsparken och hem till Johan, Peter eller upp till replokalen vid Redbergsplatsen. Mats, Krånne, Morgan, Johan och Andreas.

The Mission. Sisters. Morrissey. Thåström. Scocco. Nick Cave. Joy Division.

Livräddare.Musikalisk ambulanspersonal.

Jag umgicks mer med mina hjältar än med människor under de där åren. Hjältar. Givetvis fortfarande hjältar när jag sitter på ett tåg som en vuxen man tillsammans med andra vuxna män.

Hjälte är ett slitet ord.

För att vara en hjälte måste man våga vara inkonsekvent, ärlig, begåvad, dumdristig, öppenhjärtlig, sårbar, oerhörd, futtig och hålla en konstant jämn och hög nivå genom hela sin produktion.

Man måste sätta sitt dumma arsle på spel. Man måste tålmodigt och närmast tjurskalligt borra ner skallen mellan axlarna och trotsa regnet när hela värden visar en långfingret. Man ska kunna inspirera och utmana. Man ska inte alltid ha valt den lätta vägen. Föredöme har ingenting med hjältar att göra: för mig är det två helt olika saker.

Jag älskar med vilken naiv romantik de gick in i rockmyten. Gothare med ett snett leende i mungipan. Fantastiska låtar helt enkelt. Givetvis grovt underskattade och bespottade av media. Jag förälskade mig i dem 1989 och älskar de fortfarande. The Mission finns i ryggraden.

Jag kan inte uttrycka det på ett bättre sätt.För några veckor sedan skickade Wayne Hussey 28 låtar till mig. Vi har inlett samarbete. Jag fick ta en promenad och nypa mig i armen flera gånger.

Jag skickade för en tid sedan en del av mina texter översatta till engelska och han gillade dem så nu blir det en skiva i slutet av året.

Det är helt osannolikt. Det är overkligt. Fy fan vad det är mäktigt. Om någon hade sagt det till mig för bara några år sedan hade jag inte ens garvat.

Att få ge ut en skiva med mina texter och Husseys musik.

Det är en pojkdröm på speed.

Det är en dröm som blir sann.

Precis som den blev sann när jag fick skriva boken om Imperiet till den nyligen utgivna boxen. Det är sådant som räddar livet på en när man blir äldre. Att få jobba med sina hjältar.

Hjältar dör aldrig.

Historien är skoningslös och orättvis. Vem talar alls om Sven Delblanc i dag? Eller den gravt underskattade Beppe Wolgers? Vem minns Alastair Gray som skrev romanen Lanark? Mannen som ägnade tio år att skriva Historien är skoningslös och orättvis. Vem talar alls om Sven Delblanc i dag? Eller den gravt underskattade Beppe Wolgers? Vem minns Alastair Gray som skrev romanen Lanark? Mannen som ägnade tio år att skriva historiens vackraste och hemskaste debutroman. Hur många har läst den boken? Historien är proppfull av författare och konstnärer som glömts bort men som säkert dog i förvissningen om att de skulle bli hjältar för tid och evighet, få stå statyer på gator och torg. Som uppburna och framgångsrika kunde tillåta sig att dö med välbehag, men som nu långsamt men tålmodigt trängs undan från scenen. Men lika många är de som dog i slutet av en brant sluttande karriär, övertygade om sin egen uselhet, sin totala brist på talang. Författare och konstnärer med hela sin samtids totala bris på erkännande för ögonen, och med sina tillkortakommanden som enda polare vid dödsbädden, men som nu, efter sin död, genomgått en fullständig revidering och hyllas i tid och otid.

För att bli ihågkommen efter sin död måste man ha trängt in i folklagren. Det är alltid folket som räknas. Kulturmaktens män och kvinnor är i det sammanhanget endagsvarelser. Deras makt sträcker sig till skymningen.ag förstod att jag aldrig kommer att förstå. Jag älskar ändå. Som all kärlek är kärleken till musiken förutsättningslös.

Jag insåg att jag löst gothens gåta. Den är olöslig.